Talismanen/Kapitel 14
| ← Trettonde kapitlet |
|
Femtonde kapitlet → |
FJORTONDE KAPITLET.
All min äras skatt således spild,
den skatt som ung jag spart för gamla dar?
Har ärans källa strömmen sugit upp?
Ja — och med nakna fötter nu en pilt
kan plocka småsten i dess torra bädd.
Don Sebastian.
Efter en mängd smärtsamma sinnesrörelser, som i början förvirrade och nästan dövade honom, var sir Kenneths första tanke den att se, om han ej kunde upptäcka upphovsmännen till detta våld emot Englands baner, men ingenstädes kunde han varsebliva ett spår till dem. Hans andra tanke — vilket torde synas besynnerligt för somliga personer, men knappast för någon, som i en hund funnit en tillgiven vän — var att undersöka, hur det stod till med hans trogne Roswal, som tycktes blivit dödligt sårad under uppfyllandet av den plikt, man förlett hans herre att försumma. Han smekte det döende djuret, som, troget in i sista stunden, tycktes glömma sin egen smärta för nöjet att se sin herre och fortfor att vifta med svansen och slicka hans hand, även då dess kvävda jämmer antydde, att sir Kenneth endast ökade dess kval genom sina försök att utdraga det ännu i såret kvarsittande stycket av lansen eller kastspjutet, varmed det blivit tillfogat; men strax därpå fördubblade det sina matta smekningar, liksom det fruktat att hava förtörnat sin herre genom att visa sig känsligt för den smärta, som hans omsorg vållat det. Det låg något i detta det döende kreaturets tillgivenhetsbevis, som var en bitter tillsats till den känsla av vanära och tröstlöshet, varav sir Kenneth nedtyngdes. Det tycktes honom, som om han vore berövad sin enda vän, just i det ögonblick då han ådragit sig alla andras hat och förakt. Riddarens själsstyrka gav vika för ett utbrott av kvalfull sorg, och han grät och klagade överljutt.
Under det han sålunda överlämnade sig åt sm sorg, hörde han en klar och högtidlig röst, som helt nära honom uttalade följande ord på lingua franca, som brukades mellan kristna och saracener:
»Motgången liknar arla- och serlaregnet — kallt, besvärligt och oangenämt för människor och djur, frambringar dock detta blomman och frukten, dadeln, rosen och granatäpplet.»
Sir Kenneth vände sig till talaren och varseblev den arabiska läkaren, som obemärkt nalkats och med korslagda ben satt sig litet bakom honom, samt med en ton av högtidligt allvar, som likväl ej saknade en anstrykning av deltagande, uttalade de moraliska tröstegrunder, varmed koranen och dess uttolkare försågo honom; ty i österlandet anses visheten ej bestå i ådagaläggandet av den vises egen uppfinningsförmåga, utan i ett gott minne samt ett lyckligt användande och tillämpande av »det som är skrivet.»
Slagen av blygsel över att hava blivit överraskad under ett kvinnligt utbrott av sorg, bortströk sir Kenneth harmset sina tårar och sysselsatte sig på nytt med sin döende gunstling.
»Poeten har sagt», fortfor araben, utan alt låtsa märka riddarens bortvända blickar och trumpna beteende: »oxen för åkern och kamelen för öknen. Vore ej läkarens hand tjänligare än soldatens att hela sår, fast han är mindre skicklig i att tillfoga dem?»
»Denne patient, Hakim, förmår din konst ej mer att hjälpa», sade sir Kenneth, »och dessutom är han, enligt din jag, ett orent djur.»
»Där Allah värdigats skänka liv samt känsla av nöje och smärta», sade läkaren, »vore det ett syndigt högmod hos den vise, som han upplyst, att vägra förlänga tillvaron eller lindra plågan. För den vise är botandet av en fattig tjänare, en stackars hund, eller en segrande konung, tilldragelser av föga skiljaklighet. Låt mig undersöka detta sårade djur.»
Sir Kenneth gav stillatigande sitt samtycke, och läkaren undersökte och hanterade Roswals sår med lika mycken uppmärksamhet och omsorg, som om han haft en mänsklig varelse att sköta. Han framtog därpå ett instrumentfodral, och medelst skickligt användande av sin kniptång utdrog han spjutskärvan samt stämde det påföljande blodflödet med bandager och blodstillande medel, varunder kreaturet hela tiden tåligt underkastade sig hans behandling, liksom det förstått hans välvilliga avsikter.
»Djuret kan botas», sade El Hakim till sir Kenneth, »om ni vill tillåta mig att föra honom till mitt tält och sköta honom med den sorgfällighet, som hans ädla natur förtjänar. Ty vet, att er tjänare Adonebek ej är mindre skicklig i urskiljandet av ädla hästars och goda hundars härkomst och utmärkelsetecken, än i behandlandet av de sjukdomar, som hemsöka människosläktet.»
»Tag honom med er», sade riddaren. »Jag skänker er honom gärna, om han vederfås. Jag är skyldig er en belöning, för det ni skött min vapendragare, och har ej någon annan att erbjuda. Och vad mig själv beträffar, skall jag aldrig mer blåsa i horn eller ropa åt någon hund.»
Araben svarade ej något härpå, utan klappade blott i händerna, vilken signal genast framkallade tvenne svarta slavar. Han gav dem sina befallningar på arabiska, och erhöll svaret: »höra är att lyda», varpå de togo hunden på sina armar och bortburo honom utan särdeles motstånd å hans sida; ty ehuru hans ögon vändes mot hans herre, var han likväl för matt för att streta emot.
»Farväl då, Roswal», sade sir Kenneth, »farväl du min ende och siste vän! — Du är för ädel att ägas av en så förnedrad varelse, som jag hädanefter måste anse mig. Jag önskade», fortfor han, sedan slavarne bortgått, »att, döende som det är, få byta lott med detta ädla djur.»
»Det är skrivet», sade araben, ehuru detta tal ej var ställt till honom, »att alla kreatur äro skapade till människans tjänst, och jordens herre talar dåraktigt, när han i sin otålighet vill utbyta sitt hopp här och i det tillkommande mot en ringare varelses träldom.»
»En hund, som dör under uppfyllandet av sin plikt», sade riddaren strängt, »är bättre än en människa, som förgätit den. Lämna mig, Hakim. Du har på denna sidan underverkens tid den underbaraste kunskap, som människa någonsin ägt, men själens sår äro över din förmåga.»
»Ej, om sjuklingen vill omtala sitt lidande och anförtro sig åt läkarens vård», sade El Hakim.
»Vet då», sade sir Kenneth, »efter du är så enträgen, att i går afton svajade Englands baner från denna höjd. — Jag var dess utsedde väktare — morgonen gryr nu — där ligger den sönderbrutna banerstången — fanan är borta — och här sitter jag, en levande människa.»
»Huru?» sade El Hakim och betraktade honom närmare, »din rustniog är oskadd — det finnes intet blod på dina vapen, och ryktet omtalar dig som en man, vilken ej gärna sålunda återvänder från striden. — Du har blivit lockad från din post — ja, lockad av en av dessa rosenkindade och svartögda houris, vilka ni nazarener snarare ägna en dyrkan, som endast tillkommer Allah, än en kärlek, som utan synd kan givas jordklimpar som vi själva. Så måste det säkert ha varit; ty så har mannen alltid fallit, allt sedan sultan Adams tid.»
»Och om också så vore, läkare», sade sir Kenneth dystert; »hur kan det hjälpas?»
»Kunskapen är förmågans moder», sade El Hakim, »liksom tapperheten ersätter styrkan. — Hör mig. Människan är ej något träd, fastrotat på en jordfläck — ej heller är hon skapad att hänga fast vid den kala klippan, såsom det knappt med liv begåvade skaldjuret. Din egen kristna skrift befaller dig, att, då du förföljes i en stad, flykta till en annan; och vi muselmän veta även, att Mahomet, Allahs profet, fann en tillflykt och medhjälpare uti Medina, då han blivit fördriven från den heliga staden Mekka.»
»Och vad angår allt detia mig?» sade skotten.
»Mycket», svarade läkaren. »Även den vise undflyr den storm, som han ej kan behärska. Skynda dig därför att fly undan Richards vrede till skuggan av Saladins segerrika baner.»
»Jag borde verkligen dölja min vanära», sade Kenneth ironiskt, »i ett läger av otrogna hedningar, där själva detta ord är okänt. — Men vore det ej bäst, att jag ännu fullständigare delade deras blygd? Sträcker sig ej ditt råd ända därhän, att uppmana mig att anlägga turbanen? Jag tycker det felas blott avfall från min tro för att fullkomna min vanära.»
»Häda ej, nazaren», sade läkaren strängt. »Saladin omvänder inga andra till profetens lag, än dem, på vilka dess läror verka övertygelse. Öppna dina ögon för ljuset, och den store sultanen, vars frikostighet är lika gränslös som hans makt, skall kanske skänka dig ett konungarike; förbliv förblindad, om du vill, och ehuru du är en varelse, vars liv efter detta är dömt till evig jämmer, skall Saladin likväl göra dig rik och lycklig under den livslängd, som här i tiden är dig förunnad. Men frukta ej, att turbanen skall omsluta ditt huvud, så framt det ej sker genom ditt eget fria val.»
»Jag valde hellre», sade riddaren, »att mina förvridna anletsdrag skulle svartna i solen, som de sannolikt skola göra, innan denna dagens sol nedgått.»
»Det är likväl ej klokt av dig, nazaren», sade El Hakim, »att avslå detta goda anbud, ty jag har inflytande hos Saladin och kan förskaffa dig en hög plats i hans ynnest. Ser du, min son — detta korståg, såsom ni kallar ert orimliga företag, liknar en stor dromond[1], som brister sönder på havet. Du själv har framfört anbud om stillestånd till den mäktige sultanen från här församlade konungar och furstar, men känner till äventyrs ej hela lydelsen av din egen beskickning.»
»Jag känner den ej och bryr mig ej heller om att känna den», sade riddaren otåligt. »Vad båtar det mig att nyss hava varit konungars och furstars sändebud, då jag innan aftonen skall vara ett upphängt, vanhedrat kadaver?»
»Ja, men jag talar, på det ditt öde ej må bliva sådant», sade läkaren. »Saladin smickras från alla håll; de förenade furstarne av detta emot honom ingångna förbund ha gjort sådana förliknings- och fredsanbud, som det under andra omständigheter kunnat vara förenligt med hans ära att bevilja dem, Andra hava för sin egen enskilda räkning gjort hemliga anbud att draga sma trupper från de frangistanska konungarnes läger och även låna sina vapen till försvar för profetens fana. Men Saladin vill ej begagna sig av ett så egennyttigt och förrädiskt avfall. Konungarnes konung vill endast underhandla med Lejonkungen. Saladin vill ej avsluta fred med någon annan än med Melek Ric, och med honom skall han underhandla som en furste eller strida som en hjälte. Åt Richard skall han frivilligt avstå sådana fördelar, som hela Europas svärd aldrig skulle kunnat avtvinga honom genom fruktan eller vapenstyrka. Han skall tillåta fri pilgrimsfärd till Jerusalem och alla de ställen, där nazarenerna vilja öva sin andakt; ja, han vill så till vida dela sitt rike med sin broder Richard, att han vill medgiva kristna garnisoners förläggande i Palestinas sex fastaste städer och i själva Jerusalem och tillåta dem att stå under Richards officerares omedelbara befäl, samt lämna Richard titel av Jerusalems skyddskonung. Än mer, huru besynnerligt och otroligt ni än torde anse det, så vet, herr riddare — ty er heder kan jag anförtro även denna nästan otroliga hemlighet — vet, att Saladin vill sätta ett insegel på denna lyckliga förening mellan de tappraste och ädlaste i Frangistan och Asien, därigenom att han till sin kungliga gemål upphöjer en kristen jungfru, som genom blodsbandet är besläktad med konung Richard och känd under namn av Edith Plantagenet[2].»
»Ha! — Säger du det?» utropade Kenneth, som med likgiltighet och känslolöshet hört den föregående delen av El Hakims tal, men nu häftigt upprördes av det sista yttrandet, liksom en oförmodat retad nervs dallring väcker känslan av smärta även hos den förlamade. Han mildrade likväl sin ton, i det han med mycken möda återhöll sin förtrytelse, vilken han dolde under utseendet av ett föraktligt tvivel, samt fortsatte samtalet för att erhålla så mycken upplysning som möjligt om, vad han ansåg som en komplott emot dens heder och sällhet, vilken han ej älskade mindre, för det hans kärlek till henne efter allt utseende på en gång förstört hans välfärd och heder. — »Och vilken kristen», sade han med tämligt lugn, »skulle väl giva sin stadfästelse på en så onaturlig förening, som den emellan en kristen jungfru och en otrogen saracen?»
»Du är blott en okunnig, förblindad nazaren», sade El Hakim. »Ser du ej, huru de mahomedanska prinsarne dagligen gifta sig med ädla nazarenska jungfrur i Spanien, utan att det åstadkommer den ringaste förargelse varken bland morer eller kristna? Och sultanen skall, med fullt förtroende till Richards blod, förunna den engelska jungfrun samma friheter, som edra frankiska seder tillåta fruntimren. Han skall tillåta henne fri religionsövning — då det på det hela är av föga vikt, vilken religion kvinnor bekänna sig till — och skall giva henne en sådan rang och värdighet över alla kvinnorna i hans Zenana, att hon i alla avseenden skall bliva hans enda, regerande drottning.»
»Vad!» sade sir Kenneth, »vågar du tro, muselman, att konung Richard skulle tillåta sin fränka, en högättad och dygdig prinsessa, att, i bästa fall, bli den förnämsta frillan i en otrogens harem? Vet, Hakim, att den ringaste fria kristna ädling skulle förakta en dylik lysande vanära för sitt barn.»
»Du misstar dig», sade Hakim. »Philip av Frankrike och Henrik av Champagne, samt andra av Richards förnämsta bundsförvanter, ha utan förundran åhört anbudet och lovat, att så mycket i deras makt står befrämja ett giftermål, som kan sluta dessa förhärjande krig; och den vise ärkeprästen av Tyrus har åtagit sig att framställa förslaget för Richard, med full förtröstan att kunna bringa planen till en lycklig utgång. Sultanens klokhet har hittills hållit detta förslag hemligt för andra, såsom Montserrat och tempelmästaren, emedan han vet, att de söka sin uppkomst genom Richards död eller olycka, men ej genom hans liv och heder. — Upp därför och till häst, herr riddare. Jag skall giva dig ett pergament, som skall lända dig till stor fördel hos sultanen, och tro ej att du övergiver ditt land, eller dess sak och religion, eftersom ju de båda monarkernas fördelar snart skola vara desamma. Dina råd skall bliva högst välkomna för Saladin, emedan du kan underrätta honom om mycket rörande de kristnas giftermål, deras hustrurs behandling och andra delar av deras lagar och plägseder, vilket allt det i följd av en sådan traktat är av mycken vikt för honom att känna. Sultanens högra hand håller österlandets skatter och är givmildhetens källa. Eller, om du önskar det, kan Saladin, sedan han blivit besläktad med England, ej hava synnerlig svårighet att hos Richard utverka ej blott din förlåtelse och ditt återinsättande i gunst, utan även förskaffa dig ett hedrande befäl bland de trupper, som av engelska hären kunna komma att kvarlämnas för att upprätthålla Richards och Saladins gemensamma regering i Palestina. Upp därför och till häst — en jämn väg ligger framför dig.»
»Hakim», sade den skotske riddaren, »du är en fredens man — du har även räddat Richards av England liv — och dessutom min egen stackars vapendragares, Strauchans. Jag har därför till slutet åhört ett tal, som, framställt av någon annan muselman än dig, jag skulle avskurit med en stöt av min dolk. Såsom en vedergällning för din godhet råder jag dig att tillse, att den saracen, som föreslår Richard ett giftermål mellan Plantagenets blod och ert förbannade släkte, sätter på sig en hjälm, som kan uthärda ett sådant slag av en stridsyxa, som det, vilket bräckte Akkons port; ty eljest blir han säkert försatt utom din konsts område.»
»Du framhärdar således i din hårdnackade föresats att ej fly till den saracenska hären? — Kom likväl ihåg, att du stannar kvar till ditt säkra fördärv, och att din lags skrifter, lika väl som vår, förbjuda människan att bryta sig in i sitt eget livs helgedom.»
»Gud bevare mig därifrån!» sade skotten och korsade sig; »men vi äro också förbjudna att undandraga oss det straff, våra brott förtjänt, och efter dina egna tankar om trohet äro så ringa, Hakim, ångrar det mig, att jag givit dig min goda hund; ty om han blir vid liv, får han en herre, som ej fattar hans värde.»
»En gåva, som man ångrar, är redan återfordrad», sade El Hakim; »men vi läkare äro genom ed förbundna, att ej skicka någon patient ifrån oss, innan han blivit botad. Om hunden vederfås, skall han ännu en gång tillhöra er.»
»Nog om den saken, Hakim», svarade sir Kenneth; »människor tala ej om hundar och falkar, när blott en timme återstår emellan dem och döden. Lämna mig, på det jag må få tillfälle att erinra mig mina synder och försona mig med himmeln.»
»Jag lämnar dig i din halsstarrighet», sade läkaren; »töcknet döljer bråddjupet för dem, som äro dömda att falla däruti.»
Han gick långsamt sin väg, i det han likväl litet emellanåt vände om huvudet, liksom han väntat, att den åt olyckan hemfallne riddaren skulle återkalla honom antingen genom ord eller genom tecken. Slutligen försvann hans turbanklädda gestalt ibland den tältlabyrint, som utsträckte sig nedanför kullen, vitnande i gryningens bleka ljus, för vilket månskenet nu försvunnit.
Men ehuru läkaren Adonebeks ord ej gjort det intryck på Kenneth, som den vise önskat, hade de likväl givit skotten ett skäl för att önska behålla livet, vilket han, vanhedrad som han ansåg sig, var färdig att skiljas ifrån, liksom från en smutsig klänning, som det ej längre anstod honom att bära. Mycket, som förefallit emellan honom och eremiten, ävensom åtskilligt, som han sett äga rum emellan denne och Shirkohf, eller Ilderim, erinrade han sig nu, och allt detta bidrog att bestyrka, vad El Hakim berättat honom om den hemliga artikeln i traktaten.
»Den vördige bedragaren!» utropade han för sig själv. »Den gråhårige hycklaren! Han talade om den otrogne mannen, omvänd av den rättrogna hustrun. — Och vad vet jag, om ej den förrädaren visade Edith Plantagenets behag för denne av Gud förbannade saracen, på det den hunden skulle kunna bedöma, om hon passade för en otrogens harem? Om jag åter hade den där otrogne Ilderim, eller vad helst han heter, emellan mina nävar, med vilka jag en gång fasthöll honom lika säkert, som någonsin en hund hållit en hare, så skulle åtminstone han aldrig mer komma på någon beskickning, som vore vanärande för en kristen konung eller en ädel och dygdig jungfru. Men mina timmar hopkrympa snabbt till minuter — dock, så länge jag lever och andas, måste något uträttas, och det fort.»
Han dröjde några minuter, varpå han kastade av sig hjälmen och gick utför kullen, rakt till konung Richards tält.
- ↑ Den tidens största skepp kallades Dromonder eler Dromedarier.
- ↑ Detta förslag synes kanske så orimligt och osannolikt, att det torde vara nödigt förklara, att ett dylikt verkligen gjordes. Historieskrivarne uppgiva likväl änkedrottningen av Neapel, Richards syster, såsom den föreslagna bruden, och Saladins bror såsom brudgummen. De tyckas hava varit okunniga om Edith Plantagenets tillvaro. — Se Mill's History of the Crusades. Vol. II, sid. 61.