Eller, om du önskar det, kan Saladin, sedan han blivit besläktad med England, ej hava synnerlig svårighet att hos Richard utverka ej blott din förlåtelse och ditt återinsättande i gunst, utan även förskaffa dig ett hedrande befäl bland de trupper, som av engelska hären kunna komma att kvarlämnas för att upprätthålla Richards och Saladins gemensamma regering i Palestina. Upp därför och till häst — en jämn väg ligger framför dig.»
»Hakim», sade den skotske riddaren, »du är en fredens man — du har även räddat Richards av England liv — och dessutom min egen stackars vapendragares, Strauchans. Jag har därför till slutet åhört ett tal, som, framställt av någon annan muselman än dig, jag skulle avskurit med en stöt av min dolk. Såsom en vedergällning för din godhet råder jag dig att tillse, att den saracen, som föreslår Richard ett giftermål mellan Plantagenets blod och ert förbannade släkte, sätter på sig en hjälm, som kan uthärda ett sådant slag av en stridsyxa, som det, vilket bräckte Akkons port; ty eljest blir han säkert försatt utom din konsts område.»
»Du framhärdar således i din hårdnackade föresats att ej fly till den saracenska hären? — Kom likväl ihåg, att du stannar kvar till ditt säkra fördärv, och att din lags skrifter, lika väl som vår, förbjuda människan att bryta sig in i sitt eget livs helgedom.»
»Gud bevare mig därifrån!» sade skotten och korsade sig; »men vi äro också förbjudna att undandraga oss det straff, våra brott förtjänt, och efter dina egna tankar om trohet äro så ringa, Hakim, ångrar det mig, att jag givit dig min goda hund; ty om han blir vid liv, får han en herre, som ej fattar hans värde.»
»En gåva, som man ångrar, är redan återfordrad», sade El Hakim; »men vi läkare äro genom ed förbundna, att ej skicka någon patient ifrån oss, innan han blivit botad. Om hunden vederfås, skall han ännu en gång tillhöra er.»
»Nog om den saken, Hakim», svarade sir Kenneth; »människor tala ej om hundar och falkar, när blott en timme återstår emellan dem och döden. Lämna mig, på det jag må få tillfälle att erinra mig mina synder och försona mig med himmeln.»
»Jag lämnar dig i din halsstarrighet», sade läkaren; »töcknet döljer bråddjupet för dem, som äro dömda att falla däruti.»
Han gick långsamt sin väg, i det han likväl litet emel-
