152
nya olägenhet i ett ögonblick, då hans svindlande huvud och fulla hjärta knappt lämnade honom tillräcklig sinnesredighet kvar för att kunna bestämma sina egna rörelser.
Men plötsligt träffades hans öra av ljud, som med ens återgåvo honom hans själsförmögenheters fulla bruk. De kommo från S:t Georgskullen. Hau hörde först ett enda skarpt, vilt och argt skall, som strax därpå åtföljdes av ett jämrande tjut. Aldrig hoppade ett rådjur med ett häftigare språng vid Roswals stämma, än sir Kenneth nu vid detta ljud, efter all sannolikhet ett dödsskrik av den ädla hunden, vilken ingen vanlig skada skulle kunnat avtvinga den minsta yttring av smärta. Han letade sig hastigt fram till tältgatan, och när han upphunnit den, började han, ehuru belastad med rustningen, att springa fortare framåt höjden, än de flesta människor, även obeväpnade, skulle kunnat följa honom, och som han ej ens saktade sin fart, då han framkom till den branta sluttningen, stod han inom några minuter på den lilla jämna platsen ovanpå dess topp.
Månen frambröt i detsamma ur molnet och visade honom, att Englands standar försvunnit, samt att stången, varpå det svajat, låg söndersplittrad på marken, och bredvid den låg hans hund, som det tycktes, kämpande med döden.
FJORTONDE KAPITLET.
All min äras skatt således spild,
den skatt som ung jag spart för gamla dar?
Har ärans källa strömmen sugit upp?
Ja — och med nakna fötter nu en pilt
kan plocka småsten i dess torra bädd.
Don Sebastian.
Efter en mängd smärtsamma sinnesrörelser, som i början förvirrade och nästan dövade honom, var sir Kenneths första tanke den att se, om han ej kunde upptäcka upphovsmännen till detta våld emot Englands baner, men ingenstädes kunde han varsebliva ett spår till dem. Hans andra tanke — vilket torde synas besynnerligt för somliga personer, men knappast
