Oboe (uttal /ʊˈboː/) är ett träblåsinstrument med dubbelt rörblad. Oboen utvecklades i Frankrike under 1600-talet. Namnet kommer av franskans haut bois (högt trä, dvs. högt träblåsinstrument). Skalmejan är en folklig föregångare till oboen.
I slutet av 1600-talet nyttjade den svenska armén och flottan skalmejor, som efter hand under det stora nordiska kriget i början av 1700-talet, byttes ut mot hautbois/oboe. Hautboist blev i krigsmakten beteckningen för en musiker som spelade både oboe och dulcian/basson.[1]
Oboens ton brukar beskrivas som när man håller för näsan och talar,[2] vilket något oegentligt benämns som ett nasalt (egentligen hyponasalt) ljud. Den är övertonsrik och hörs bra över de övriga orkesterinstrumenten.
I den lägsta kvinten av sitt tonomfång har oboen en tendens att låta grov eller rå. Om en sådan karaktär inte är önskvärd brukar passager i detta register överlåtas till oboens större släkting engelskt horn.
I mittenregistret klingar oboen bäst, och den kommer till sin fulla rätt i melodiska solon.
De allra högsta tonerna är svårspelade och har en mycket tunn klang som kan erinra om att rörbladsinstrumentet i grunden är en "vasspipa"; de används sparsamt i symfoniorkestern.
När orkestern stämmer är det oboen som tar stämton, vanligtvis ett ettstruket a. Tonen hålls för det mesta ut i 4–6 sekunder. Under extrema omständigheter har uppmätts så mycket som en 13 minuter lång stämton, vilket förstås hör till det synnerligen ovanliga.
Kjell Senås (född 1932), solo-oboist i ledande europeiska orkestrar samt förkämpe för det udda instrumentet xyklophonium, ett rörinstrument från tidigt 1800-tal. Medlem av symfoniska sällskapet Rex Musica samt ledamot i Akademiens rörblås-stiftelse.
