Hoppa till innehållet

Estniska evangelisk-lutherska kyrkan

Från Wikipedia
Estniska evangelisk-lutherska kyrkan
FörkortningEELK
Bildad1917 (Eesti Evangeeliumi Luteriusu Kirik),
1949 (Eesti Evangeelne Luterlik Kirik)
TypEvangelisk-luthersk kyrka
Juridisk statusTrossamfund
PlatsTallinn
Betjänad regionEstland
Medlemmarca 180 000 (2014) [1]
Officiella språkEstniska
Ärkebiskop av TallinnUrmas Viilma
Ansluten tillLutherska världsförbundet Kyrkornas världsråd Borgågemenskapen Europeiska kyrkokonferensen Community of Protestant Churches in Europe
Webbplatshttp://www.eelk.ee

Estniska evangelisk-lutherska kyrkan (estniska: Eesti Evangeelne Luterlik Kirik, förkortning EELK) är ett kristet trossamfund i Estland. Den har funnits sedan 1917, och är med i Lutherska världsförbundet och Borgågemenskapen. Under andra världskriget splittrades kyrkan i den exilestniska grenen, Eesti Evangeeliumi Luteriusu Kirik, och den inhemska organisation, Eesti Evangeelne Luterlik Kirik, som återbildades 1949 under Sovjetunionen. Sedan 2010 är även huvuddelen av de utlandsförsamlingar inom den estniska diasporan som grundades av kyrkans exilmedlemmar anslutna till EELK.

Inom kyrkan finns Svenska S:t Mikaelsförsamlingen i Tallinn som har sin verksamhet på svenska.

Dagens Estland har en lång historia av kontakt med kristna kyrkor, men huvuddelen av esterna blev kristna först under 1200-talet i samband med Danmarks och Svärdsriddarordens erövring av det som kom att bli Danska Estland respektive Terra Mariana. Tre romersk-katolska stift etablerades: biskopsdömet Dorpat (Tartu) 1224, biskopsdömet Ösel-Wiek (Saaremaa och Läänemaa) 1228 och biskopsdömet Reval (Tallinn) 1229. Även i Wierland (Virumaa) fanns ett kortlivat biskopsdöme. Under slutet av den romersk-katolska epoken på 1400-talet hade Estland 94 församlingar med kyrkor och kapell samt 15 kloster.

Den lutherska reformationen inleddes 1524 i Estland och ledde till att man började predika på folkspråket estniska. Den första översättningen av Nya Testamentet inleddes under Svenska Estland och det översattes till sydestniska 1686, respektive 1715 för nordestniska, men den första fullständiga bibelöversättningen kom först 1739 under den ryska epoken.

Kyrkans organisation kom under Svenska Estland respektive Svenska Livland att influeras av Svenska kyrkan, och under Johannes Rudbeckius ledning omorganiserades 1627 kyrkan. Den lokala balttyska adeln och konsistorierna behöll ett betydande inflytande över tjänstetillsättningar.

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Ryssland erkändes 1832 som kyrka för lutheranerna i Kejsardömet Ryssland, och omfattade då även nuvarande Baltikum med Estland, till skillnad från kyrkan i Storfurstendömet Finland och den evangelisk-augsburgska kyrkan i Kongresspolen som var självständiga evangelisk-lutherska kyrkor. Under ryska kejsardömet kom många lutheraner att uppmuntras att konvertera till den rysk-ortodoxa tron.

I samband med ryska revolutionen och freden i Brest-Litovsk kom nya nationella kyrkor att bildas i de nya självständiga staterna i Östeuropa, varav EELK:s föregångare Eesti Evangeeliumi Luteriusu Kirik var en. På den första kyrkodagen 1 maj 1917 bildades kyrkan som folkkyrka, genom att 127 lutherska församlingar med sammanlagt 920 000 medlemmar gick samman. Under det estniska frihetskriget 1918–1919 kom lutheraner att förföljas av Röda armén, och bland de dödade medlemmar av kyrkan som sedermera fick martyrstatus var prästerna Walther Paucker, Traugott Hahn och Carl Hesse. Kyrkans första biskop blev Jakob Kukk, som vigdes till biskop i Tallinn av den svenska ärkebiskopen Nathan Söderblom 1921.

Kyrkans andlige ledare biskopen Johan Kõpp gick tillsammans med kyrkoledningen i exil 1944 i Sverige i samband med den sovjetiska ockupationen under andra världskriget. Därmed delades den estniska evangeliska kyrkan under sovjettiden i praktiken i exilorganisationen med huvudsäte i Kanada och den 1949 bildade kyrkan i Estniska SSR. Under Sovjetunionen förespråkades aktivt ateism av staten och religiösa organisationer motarbetades, så att medlemskapet i den lutherska kyrkan sjönk betydligt under denna tid.[2] Först i samband med glasnost-politiken under Michail Gorbatjovs ämbetstid i slutet på 1980-talet kunde kyrkan börja verka mer ohindrat. 1967 tilläts kvinnliga präster att prästvigas på samma villkor som manliga, och den första kvinnliga prästen blev Laine Villenthal.

Efter Estlands självständighet kom den inhemska och den utländska kyrkan i exil att slutligen återförenas 2010, så att de församlingar inom exilkyrkan som återanslöt sig idag organisatoriskt utgör ett självständigt stift inom EELK.

Ärkebiskopen

[redigera | redigera wikitext]

Kyrkans andlige ledare och primas är ärkebiskopen (estniska: peapiiskop) av Tallinn, med säte i Tallinns domkyrka. Nuvarande ärkebiskop är sedan 2015 Urmas Viilma.[3]

Lista över ärkebiskopar

[redigera | redigera wikitext]
Eesti Evangeeliumi Luteriusu Kirik (1919–2010)
[redigera | redigera wikitext]

Eesti Evangeeliumi Luteriusu Kirik leddes undan mellankrigstiden av en titulär biskop. Större delen av kyrkoledningen gick i exil 1944 och kyrkan fortsatte då verka i utlandet fram till 2010.

Som Estlands biskop:

Som ärkebiskopar:

  • Johan Kõpp (1939–1944 Estlands biskop, efter 1944 i exil, 1957–1964 ärkebiskop i exil)
  • Johannes Oskar Lauri, ärkebiskop i exil 1964–1971
  • Konrad Veem, ärkebiskop i exil 1972–1990
  • Udo Petersoo, ärkebiskop i utlandet 1990–2006
  • Andres Taul, ärkebiskop i utlandet 2007–2010, efter 2010 biskop för utlandsstiftet inom Eesti Evangelne Luterik Kirik
Eesti Evangelne Luterik Kirik (1949–)
[redigera | redigera wikitext]

Övriga biskopar var 2019:[4]

Emeriterade biskopar deltar i viss grad inom kyrkans arbete. Dessa var 2019:

Kyrkomötet är kyrkans högsta beslutande organ och består av kyrkans biskopar och högre tjänstemän ex officio, samt kontraktsprosten och tre valda representanter för varje kontrakt. Ledamöterna väljs på fyra år och sammankallas till möte av ärkebiskopen minst två gånger per år.[5]

Konsistoriet

[redigera | redigera wikitext]
Konsistoriets 1600-talsbyggnad på Domberget.

Det högsta exekutiva organet är konsistoriet, som består av biskoparna samt kanslern och två till fyra assessorer med olika ansvarsområden som tillsammans ansvarar för kyrkans dagliga affärer. Kanslern och assessorerna väljs av kyrkomötet på fyra år. Konsistoriet har sitt säte i Biskopshuset på Domberget i Tallinn.[5]

Teologiska och politiska ståndpunkter

[redigera | redigera wikitext]

Kyrkan tillhör de evangelisk-lutherska kyrkorna och har i ett internationellt sammanhang både konservativa och liberala medlemmar.[6] Kyrkan viger sedan 1967 kvinnliga präster, till skillnad från de mer konservativa evangelisk-lutherska kyrkorna i Lettland och Litauen. Ärkebiskop Urmas Viilma har också i en intervju sagt att man stöder kvinnliga präster och "kommer att fortsätta att göra det".

Kyrkan definierar äktenskap som mellan en man och en kvinna och tillåter därmed inte homosexuella par att ingå äktenskap. Ärkebiskopen har dock öppnat för att diskussionen kan tas upp av kyrkan i den händelse att samkönade äktenskap legaliseras i Estland, men sade samtidigt att kyrkan tolkar Bibeln som att homosexualitet är syndigt, även om alla är lika i Guds ögon och välkomna i kyrkan.[7] Homosexuella medlemmar tillåts endast prästvigas om de samtidigt lever i celibat.

  1. ^ ”Churches in Estonia”. lutheranworld.org. Lutheran World Federation. Arkiverad från originalet den 2016-03-05. https://web.archive.org/web/20160305170631/https://www.lutheranworld.org/country/estonia. Läst 16 februari 2016.  Arkiverad 5 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 5 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160305170631/https://www.lutheranworld.org/country/estonia. Läst 6 juni 2016. 
  2. ^ Denna artikel är delvis baserad på material från tyska Wikipedia, Estnische Evangelisch-Lutherische Kirche
  3. ^ ”Archbishop” (på engelska). www.eelk.ee. Estniska evangelisk-lutherska kyrkan. Arkiverad från originalet den 4 februari 2019. https://web.archive.org/web/20190204014423/https://www.eelk.ee/en/governance/archbishop/. Läst 3 februari 2019. 
  4. ^ ”Bishops” (på engelska). www.eelk.ee. Estniska evangelisk-lutherska kyrkan. Arkiverad från originalet den 4 februari 2019. https://web.archive.org/web/20190204014648/https://www.eelk.ee/en/governance/bishops/. Läst 3 februari 2019. 
  5. ^ [a b] ”Governance” (på engelska). www.eelk.ee. Estniska evangelisk-lutherska kyrkan. https://www.eelk.ee/en/governance/. Läst 3 februari 2019. 
  6. ^ ”No obvious option for Lutheran archbishop - Local News - Estonian news in English”. Postimees. http://news.postimees.ee/3003191/no-obvious-option-for-lutheran-archbishop. 
  7. ^ Koch, Tuuli. ”All have sinned”. postimees.ee. Postimes. http://news.postimees.ee/3007237/all-have-sinned. Läst 18 april 2016. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]