Talismanen/Kapitel 11
| ← Tionde kapitlet |
|
Tolfte kapitlet → |
ELFTE KAPITLET.
Ett ting är säkert i vår höga nord:
Om snille, mandom, rikdom eller börd
med högsta rang belönas, där de finnas,
så följer avund varje slik förtjänst
som stövarn följer i ett rådjurs spår,
och bringar den på fall.
Sir David Lindsay.
Leopold, ärkehertig av Österrike, var den förste av detta sköna lands innehavare, som blivit beklädd med furstlig värdighet. Han hade, till följd av sin nära släktskap med kejsar Henrik den Stränge, blivit upphöjd till hertig i romerska riket och behärskade under hans regering de skönaste provinser, som vattnas av Donau. Hans namn har blivit fläckat i historien i anledning av en trolös våldsgärning, som härrörde från just dessa händelser i det heliga landet, och likväl kan det skamliga dådet att hava fängslat Richard, då han, återkommande från Palestina, förklädd och utan svit reste genom Leopolds stater, ej tillskrivas dennes naturliga lynne. Han var snarare en svag och fåfäng, än en ärelysten och tyrannisk furste. Hans själsförmögenheter liknade hans kroppsliga egenskaper. Han var lång, stark och vacker, med en hy, vari rött och vilt bjärt omväxlade, samt långt, fladdrande, ljust hår. Men det låg något tafatt i hans skick och hållning, som tycktes visa, att hans kropp ej var livad av tillräcklig själskraft för att sätta en sådan massa i rörelse, och likaledes såg det alltid ut, som om de präktiga kläder, han bar, ej passade honom. Såsom furste tycktes han för litet förtrogen med sin egen värdighet, och som han ofta ej visste, huru han skulle bära sig åt för att, då tillfället så fordrade, göra sin myndighet gällande, ansåg han sig stundom föranlåten att genom olämplig våldsamhet och hårda yttranden återvinna det anseende, han lätt och utan obehag kunnat bibehålla genom litet mera sinnesnärvaro vid början av tvisten.
Dessa fel och brister voro ej allenast märkbara för andra, utan ärkehertigen själv kunde ibland ej låta bli att hysa ett plågsamt medvetande av, att han ej var alldeles ägnad att upprätthålla och försvara den höga värdighet, han förvärvat, och därmed förenade sig den starka och välgrundade misstanken, att han av samma skäl ringaktades av andra.
Då han med ett verkligt furstligt följe först stötte till korsfararnes här, hade han högeligen önskat komma i åtnjutande av Richards vänskap och förtrolighet, samt gjort sådana steg för att tillvinna sig hans aktning, att konungen av England åtminstone av politik bort emottaga och besvara dem. Men ehuru ärkehertigen ej saknade tapperhet, var han likväl så långt under Lejonhjerta i den brinnande iver, vilken friar till faran som till en brud, att konungen ganska snart började hysa ett visst förakt för honom. Dessutom föraktade Richard, vilken såsom normanderna i allmänhet utmärkte sig genom sin måttlighet, tyskens böjelse för bordets njutningar och i synnerhet för dryckenskap. Av dessa och andra personliga skäl, dröjde det ej länge, förrän konungen av England snart betraktade den österrikiska fursten med en missaktning, vilken han ej gjorde sig något besvär att dölja eller mildra, och som därför snart bemärktes och med innerligt hat besvarades av den misstänksamme Leopold. Oenigheten dem emellan underblåstes genom Philips av Frankrike hemliga ränker. Denne konung, en av sin tids skarpsinnigaste monarker, som fruktade Richards häftiga och övermodiga karaktär, samt ansåg honom såsom sin naturliga medtävlare och dessutom kände sig förolämpad av det befallande sätt, varpå Lejonhjerta, som för sina besittningar på fasta landet var en vasall under Frankrike, uppförde sig emot sin länsherre, sökte försvaga Richards parti och förstärka sitt eget därigenom, att han uppmuntrade korstågets furstar av lägre rang, att förena sig till att motstå, vad han kallade konungens av England inkräktande myndighet. Sådana voro de politiska åsikter och tänkesätt, som hystes av ärkehertigen av Österrike, då Konrad av Montserrat beslöt använda hans avundsjuka emot den engelska konungen till upplösande eller åtminstone försvagande av korsfararnes förbund.
Han valde middagstimmen för sitt besök, och hans föregivna ärende var att göra ärkehertigen en present av utvalt cypervin, som nyligen fallit i hans händer, och avhandla dess förtjänster i jämförelse med de ungerska och rhenska vinerna. Denna artighet besvarades naturligtvis med en bjudning att deltaga i ärkehertigens måltid, och alla bemödanden användes för att göra den motsvarande en regerande furstes värdighet. Likväl varseblev italienarens förfinade smak mera slösande överflöd än prydlighet och prakt, i den mängd rätter, varunder bordet dignade.
Ehuru tyskarne ännu hade samma krigiska och öppenhjärtiga karaktär, som utmärkte deras förfäder, vilka underkuvade romerska riket, hade de därjämte bibehållit en ej obetydlig anstrykning av deras barbariska råhet. Chevaleriets bruk och grundsatser drevos ej bland dem till den höjd av förfining, som bland de engelska och franska riddarne, ej heller iakttogo de de föreskrivna sällskapsregler, vilka hos dessa båda nationer ansågos utgöra höjden av hyfsning, och Konrad både dövades och roades, där han satt vid ärkehertigens bord, av det sorl av teutoniska ljud, vilka, oaktat högtidligheten av ett furstligt gästabud, från alla håll angrepo hans öron. Gästernas klädsel syntes honom lika narraktig, emedan många av de österrikiska ädlingarne bibehållit sina långa skägg, och nästan alla av dem buro korta, brokiga jackor, skurna, utsirade och fransade på ett i västra Europa ovanligt sätt.
Ett stort antal tjänare, både unga och gamla, uppassade i tältet, i det de emellanåt lade sig i sina herrars samtal och erhöllo kvarlevorna av måltiden, vilka de förtärde, såsom de stodo, bakom sällskapets ryggar. Gycklare, dvärgar och ministreler funnos där även till ett ovanligt antal, samt visade sig bullersammare och påflugnare, än som tilläts i bättre ordnade samkväm, och som de fingo sin frikostiga andel av vinet, vilket iskänktes i överflöd, blev deras självsvåldiga larm så mycket starkare.
Under hela tiden, och mitt under ett skrål och ett oväsen, som bättre skulle lämpat sig för en tysk ölkrog, än en regerande furstes tält, uppassades ärkehertigen med ett ända till småaktighet noggrant iakttagande av formen, som visade, huru angelägen han var, att på det strängaste vidmakthålla den rang och det anseende, vartill hans upphöjelse berättigade honom. Han åt på silver och drack sitt Tokayvin ur en guldbägare, samt betjänades på knä av pager, vilka allesamman voro av ädelt blod. Hans hertigliga mantel var praktfullt fodrad med hermelin, hans krona skulle i värde kunnat mäta sig med en kunglig och hans i — spetsarne inberäknade — en aln långa sammetsskor instuckna fötter vilade på en massiv silverpall. Men såsom ett utmärkande drag i mannens karaktär torde böra anföras, att han, ehuru han var angelägen om att visa den till höger om honom sittande markisen av Montserrat all möjlig artighet, likväl ägnade mera uppmärksamhet åt sin Spruch-Sprecher, det vill säga, sin talman eller ordspråks-sägare, som stod bakom hans högra axel.
Denne person var ståtligt klädd i en mantel och jacka av svart sammet, vilken senare var prydd med åtskilliga därpå fastsydda guld- och silvermedaljer, såsom en åminnelse av de frikostiga furstar, vilka förärat honom dem. Han hade vidare en kort stav, varvid flera silverpenningar voro fästa medelst ringar, och varmed han skramlade, för att äska ljud när han ärnade säga något, som han ansåg förtjäna uppmärksamhet. Denna persons plats vid hertigens hov var mittemellan en rådsherres och en ministrels, i det han ömsom var smickrare, poet och vältalare, och de som ville stå väl hos hertigen, sökte vanligen att vinna denne Spruch-Sprechers bevågenhet.
På det denne ämbetsmans vishet ej skulle bliva alltför tröttande, hade hertigen bakom sin vänstra axel sin hovnarr Jonas Schwanker, som gjorde nästan lika mycket buller med bjällrorna på sin mössa och sin narrstav, som oratorn eller talmannen med sin klingande batong.
Dessa tvenne personligheter pratade skiftesvis allvarsamt och löjligt oförnuft, under det deras herre, på samma gång han själv berömde dem eller skrattade åt dem, därjämte sorgfälligt gav akt på sin ädle gästs ansikte, för att utröna, vad intryck detta prov på österrikisk vältalighet och kvickhet gjorde på en så fulländad och bildad man. Det är svårt att säga, antingen vishetens eller dårskapens man mest bidrog till sällskapets förlustelse, eller stod i högsta anseende hos sin furstliga herre; men bådas infall tycktes utmärkt väl upptagna. Stundom tvistade de med varandra om, vilken som skulle föra ordet, och skramlade i kapp med sina klingande don under en högst oroväckande tävlan; men på det hela tycktes de vara i så gott förstånd och så vana vid att sekundera varandras spel, att Spruch-Sprechern ofta nedlät sig att fullfölja narrens kvickheter med en förklaring, för att göra dem mera begripliga för åhörarnes fattningsgåva, så att hans vishet blev ett slags utläggning av narrens dårskap, och ibland uppstuvade hovnarrn i vederlag slutet på talmannens långsläpiga haranger med ett mustigt infall.
Hurudana Konrads verkliga tänkesätt än voro, aktade han sig likväl noga för, att hans ansikte skulle uttrycka någonting annat än belåtenhet med vad han hörde, och han skänkte lika nitiskt som själva ärkehertigen sitt bifall åt Spruch-Sprecherns högtidliga dårskap och narrens sladdrande kvickhet; ehuru han i själva verket sorgfälligt avvaktade något tillfälle, då den ena eller andra skulle inleda ett ämne, som kunde befrämja det ändamål, vilket låg honom närmast om hjärtat.
Det dröjde ej länge, innan konungen av England bragtes på tapeten av narren, som blivit van att anse Dickon of the Broom[1] som ett behagligt och outtömligt ämne för åtlöje. Talmannen teg, och det var först då Konrad bad honom om en förklaring, som han anmärkte, »att ginsten eller broom-plantan var en sinnebild av ödmjukheten, och att det vore väl, om de, som nyttjade den, ville komma ihåg dess betydelse.»
Dessa få ord gåvo en omisstaglig förklaring åt anspelningen. på Plantagenets ryktbara sköldmärke, och Jonas Schwanker anmärkte, att de som ödmjukat sig själva, hade blivit upphöjda så, att det förslog.
»Ära den som äras bör», svarade markisen av Montserrat; »vi ha alla haft vår andel i dessa bataljer och marscher, och jag tycker, att andra furstar även kunde få någon del i den ryktbarhet, som ministreler och Minnesänger slösat på Richard av England. Har ej någon idkare av den glada vetenskapen en sång till ärkehertigens av Österrike, vår furstliga värds lov?»
Tre ministreler trängde nu på en gång fram, sjungande och spelande i kapp på sina harpor. Två tystades med någon svårighet av Spruch-Sprechern, som tycktes vara ett slags ceremonimästare, och slutligen lyckades man skaffa gehör åt den gynnade poeten, som på högtyska sjöng verser, vilka skulle kunna översättas sålunda:
Vem skall väl anföra bäst,
röda korsets tappra leder?
Bästa ryttarn, bästa häst,
högsta huvud, skönsta fjäder.
Här skramlade talmannen med sin stav och avbröt barden, för att upplysa gästerna om, vad de ej kunnat fatta av beskrivningen, att nämligen deras kungliga värd var den person, som menades, och en bräddfull bägare gick laget omkring, under utrop av: »Hoch lebe der Herzog Leopold!» En ny vers följde.
Österrik, står främst med skäl;
varför, I ej fråga skolen —
fråga örnen lika väl,
vi han flyger närmast solen?
»Örnen», sade uttydaren av dunkla uttryck, »är vär ädle herres, ärkehertigens — hans kungliga höghets, skulle jag säga — sköldmärke, och örnen flyger högst och närmast solen av alla bevingade varelser.»
»Lejonet har tagit ett språng över örnen», sade Konrad vårdslöst.
Ärkehertigen rodnade och fäste ögonen på markisen, medan Spruch-Sprechern, efter en minuts betänkande, svarade: »herr markisen får förlåta mig — men ett lejon kan ej flyga över örnen, emedan ett lejon ej fått vingar.»
»Utom Sanct Marci lejon», sade narren.
»Det är venetianernas baner», sade hertigen; »men det amfibiska släktet, hälften ädlingar och hälften köpmän, vågar väl ej jämföra sin rang med vår.»
»Nej, det var ej om Venedigs lejon jag talade», sade markisen av Montserrat, »utan om Englands tre gående lejon; fordom påstås de ha varit leoparder, men nu ha de blivit lejon i alla avseenden och måste ha försteget för rovdjur, fisk eller fågel, eller ve den, som sätter sig däremot.»
»Talar ni allvarsamt, herr markis ?» sade österrikarn, som nu var tämligen upprymd av vin; »tror ni att Richard av England göra anspråk på något företräde framför de regerande furstar, som äro hans frivilliga allierade i detta korståg?»
»Jag dömer blott efter omständigheterna», svarade Konrad. »Där svajar hans baner ensamt mitt i vårt läger, liksom han vore konung och överbefälhavare över hela vår kristna här.»
»Och ni fördrager detta så tåligt och talar därom så kallt?» sade ärkehertigen.
»Ja, herr ärkehertig», svarade Konrad, »det kan ej tillkomma den fattige markisen av Montserrat att sätta sig emot en oförrätt, som tåligt fördrages av så mäktiga furstar, som Philip av Frankrike och Leopold av Österrike. Den förödmjukelse, ni kan underkasta er, kan ej vara någon skymf för mig.»
Leopold knöt handen och slog den våldsamt i bordet.
»Jag har sagt Philip det», sade han. »Jag har ofta sagt honom det, att det vore vår skyldighet att beskydda de lägre furstarna emot denne öbos tilltagsenhet; men han svarar mig alltid med att kallt anföra deras förhållanden såsom länsherre och vasall, samt att det vore opolitiskt av honom, att vid denna tidpunkt låta det komma till en öppen brytning.»
»Världen vet, att Philip är vis», sade Konrad, »och skall anse hans undergivenhet för statsklokhet. Er, herr hertig, kan ni själv ensam förklara; men jag tvivlar ej på, att ni har viktiga skäl att underkasta er Englands överherrskap.»
»Jag underkasta mig!» sade Leopold uppbragt. »Jag, ärkehertig av Österrike, en så betydande medlem av det heliga romerska riket — jag underkasta mig denne konung av en halvö, denne sonson av en normandisk bastard? — Nej, vid Gud! Lägret och hela kristenheten skola se, huru jag vet att skaffa mig rättvisa och om jag viker en fotsbredd för den engelska blodhunden. — Upp, mina vasaller och tjänare — upp och följen mig! Vi skola — och det utan ett ögonblick dröjsmål — sätta Österrikes örn, där den skall svaja lika högt, som någonsin konungs eller kejsares fana svajat.»
Med dessa ord rusade han upp från bordet, gick, under sina gästers och vasallers stormande bifallsrop, till tältdörren och fattade sitt eget baner, som stod upprest utanför densamma.
»Nej, herr hertig», sade Konrad, som låtsade vilja avråda honom, »det vore ej välbetänkt av er att göra larm i lägret på denna timme, och kanske vore det bättre, att ännu någon tid underkasta sig Englands orättmätiga tilltag, än att…»
»Ej en timme — ej en minut längre», skrek hertigen, och med standaret i hand samt åtföljd av sina stojande gäster och vasaller, gick han hastigt till kullen, varifrån Englands baner svajade, och lade handen på standarstången, liksom han velat rycka upp den ut marken.
»Min herre, min bästa herre», sade Jonas Schwanker och kastade sina armar kring hertigen: »akta er! — Lejon ha tänder…»
»Och örnar ha klor», sade hertigen, utan att släppa sitt tag om banerstången, men likväl tvekande, om han skulle rycka upp den.
Ordspråks-sägaren hade, oaktat denna sin befattning, stundom några mellanskov av sunt förstånd. Han skramlade häftigt med sin stav, och Leopold vände sig av gammal vana om till denne sin rådgivare.
»Örnen är konung bland fåglarna i luften», sade Spruch-Sprechern, »liksom lejonet bland djuren på marken — vardera har sitt rike, lika vitt åtskilt som England från Tyskland. — Ädle örn, tillfoga ej det furstliga lejonet någon skymf, utan låt edra baner fredligt svaja sida vid sida.»
Leopold drog sin hand från banerstången och såg sig om efter Konrad av Montserrat, men han varseblev honom ej; ty så snart markisen sett, att ofoget var i gång, hade han dragit sig ur hopen, i det han likväl först varit angelägen om att för åtskilliga neutrala personer yttra sin ledsnad över, att hertigen valt timmen strax efter middagen för att hämnas den oförrätt, varöver han torde anse sig ha rätt att beklaga sig. Då ärkehertigen ej såg till sin gäst, till vilken han helst velat vända sitt tal, ropade han högt, att som han ingalunda ville väcka någon osämja inom korsets armé, förfäktade han blott sin egen rättighet att anses jämngod med konungen av England, utan någon önskan att, såsom han skulle kunnat göra, sätta sitt baner, som han erhållit från kejsarne, sina förfäder, över den engelska konungens, vilken blott härstammade från grevarne av Anjou. Under tiden befallde han, att ett fat vin skulle anskaffas och uppstickas, för att traktera de kringstående, vilka under musik och trumslag tömde mången bägare kring det österrikiska standaret.
Detta oordentliga uppträde försiggick ej utan ett tämligen starkt oväsende, som väckte alarm i hela lägret.
Den kritiska timmen hade slagit, vid vilken läkaren, enligt sin konsts regler, förutsagt, att hans kungliga patient utan fara skulle kunna väckas, och svampen hade blivit använd för detta ändamål. Läkaren hade ej gjort många undersökningar, innan han försäkrade baronen av Gilsland, att febern alldeles lämnat hans monark, och att dennes kroppskonstitution lyckligtvis var så stark, att det ej ens skulle behövas, att, som i de flesta andra fall, ge honom en ny dosis av det kraftiga medikamentet. Richard själv tycktes vara av samma tanke; ty sedan han satt sig upp och gnuggat sig i ögonen, frågade han de Vaux, huru mycket penningar det för närvarande fanns i den kungliga skatten.
De Vaux kunde ej precis säga honom beloppet.
»Det gör ingenting», sade Richard; »må det vara mer eller mindre, så giv alltsammans åt denne lärde läkare, vilken, som jag hoppas, återställt mig till korsets tjänst. Om där är mindre än tusen byzantiner, så låt honom få juveler för att fylla summan.»
»Jag säljer ej den vishet, varmed Allah begåvat mig», svarade den arabiske läkaren, »och vet, store furste, att det gudomliga läkemedel, ni intagit, skulle förlora sin verkan i mina ovärdiga händer, om jag utbytte det, vare sig mot guld eller diamanter.»
»Han avslår en belöning!» sade de Vaux för sig själv. »Detta är utomordentligare, än att han är hundra år gammal.»
»Thomas de Vaux», sade Richard, »du känner ej något annat mod än krigarens, ingen annan dygd än den, som övas i ridderskapet. — Jag säger dig, att denne mor i sin självständighet kan framställas som ett efterdöme för dem, vilka anse sig som blomman av ridderskapet.»
»Det är en tillräcklig belöning för mig», sade moren, i det han lade sina armar i kors över bröstet och bibehöll en på en gång vördnadsfull och värdig ställning, »att en så stor konung som Melek Ric sålunda talar om sin tjänare. — Men låt mig nu bedja er, att ånyo lägga er till vila på er säng; ty ehuru jag ej tror, att ni behöver någon förnyad dosis av den gudomliga drycken, kan ni likväl skada er genom någon alltför tidig ansträngning, innan ni fullkomligt återhämtat krafterna.»
»Jag måste väl lyda dig, Hakim», sade konungen; »men tro mig, mitt bröst kännes så fritt från den förtärande eld, som i så många dagar förhärjat det, att jag ej frågar efter, huru snart jag utsätter det för en käck karls lans. — Men hör! Vad betyda dessa skrik och denna musik där borta i lägret? Gå, Thomas de Vaux, och hör efter vad det är.»
»Del är ärkehertig Leopold», sade de Vaux, som återkom efter en minuts frånvaro; »han går med sina dryckesbröder i något slags procession genom lägret.»
»Den druckna narren!» utropade konung Richard; »kan han ej dölja sin djuriska dryckenskap inom sitt tält, utan måste nödvändigt visa sin skam för hela kristenheten? — Vad säger ni, herr markis?» fortfor han, då Konrad av Montserrat i detsamma inträdde i tältet.
»Att det fägnar mig», svarade markisen, »att se ers majestät så rask och så långt på bättringsvägen, och att detta sannerligen är en lång oration för den, som njutit ärkehertig Leopolds gästfrihet.»
»Vad? Har ni ätit middag hos den teutoniska vintratten?» sade konungen; »och vad lustighet har han nu utfunderat, som förorsakar allt detta larm? Sannerligen, sir Konrad, har jag ej alltid ansett er som en god rumlare, så att det förundrar mig, att ni övergivit sällskapet.»
De Vaux, som under tiden makat sig något bakom konungen, bemödade sig att med blickar och tecken göra begripligt för markisen, att han ej borde säga Richard något om vad som tilldrog sig utanföre. Men Konrad förstod ej, eller brydde. sig ej om att förstå baronens förbud.
»Vad ärkehertigen företar sig», sade han, »är av föga vikt för någon och allraminst för honom själv, emedan han sannolikt ej vet, vad han gör — ehuru det i sanning är ett vågstycke, vari jag ej skulle ha lust att deltaga, emedan han river ner Englands baner från S:t Georgs höjd, i mitten av lägret där borta, och sätter dit sitt eget i stället.»
»Vad säger du?» sade konungen med en röst, som kunnat uppväcka en död.
»Ers majestät», sade markisen, »bör ej låta förarga sig över, all en dåre handlar efter sin dårskap.»
»Tala ej till mig», sade Richard, i det han sprang upp ur sängen och kastade på sig kläderna med en skyndsamhet, som syntes underbar. — »Tala ej till mig, herr markis! — De Multon, jag befaller dig, säg ej ett ord till mig — den som blott andas en stavelse, är ej någon vän till Richard Plantagenet. — Hakim, tig, jag befaller dig det!»
Medan detta pågick, hade konungen skyndsamt påklätt sig, och med det sista ordet fattade han sitt svärd, som hängde på tältstången, och utan annat vapen och utan att befalla någon åtfölja sig, rusade han ur tältet. Konrad höll upp sina händer, liksom i högsta förvåning, och tycktes vilja samtala med de Vaux; men sir Thomas skuffade tämligen ohövligt undan honom, och ropande till sig en av konungens stallknektar, sade han hastigt till denne: »skynda till lord Salisburys tält och bed honom samla sitt folk samt genast följa mig till Sankt Georgs höjd. Säg honom, att konungens feber flyttat sig från blodet till hjärnan.»
Den förskrämda stalldrängen, som ej riktigt hört och ännu, ofullkomligare fattat, vad de Vaux sålunda hastigt yttrade, skyndade, jämte den övriga kungliga betjäningen, till de närboende ädlingarnes tält och utbredde i hela engelska hären en lika allmän som obestämd förskräckelse. De engelska soldaterna, som hastigt blivit uppväckta ur den middagssömn, vilken klimatets hetta vant dem att njuta som en vällust, frågade varandra ivrigt om orsaken till oväsendet och ersatte, utan att avvakta svar, den felande underrättelsen med egna inbillningsfoster. Somliga sade, att saracenerna voro i lägret, andra, att konungens liv var i fara, några, att han under natten dött av febern, många, att han var mördad av hertigen av Österrike. Ädlingarne och officerarne, vilka hade lika svårt som gemene man att gissa sig till den verkliga orsaken till oredan, bemödade sig blott om att få sina soldater under vapen och förmå dem att lyda order, på det ej deras oförvägenhet skulle förorsaka någon stor olycka i korsfararhären. De engelska trumpeterna skallade högt, skarpt och oupphörligt. Larmskriket »bågar och spjut — bågar och spjut!» hördes från kvarter till kvarter, av och an, samt besvarades av de redobogna krigarne, som inställde sig, med det nationella fältropet »Sankt Georg för glada England!»
Larmet utbredde sig till de närmaste kvarteren, och soldater av alla de särskilda nationer, vilka voro församlade i lägret, där kanske varje folkslag i kristenheten hade sina representanter, skyndade till vapen och skockade sig tillsammans under en allmän bestörtning, vars orsak eller föremål de ej kände. Det var vid ett så hotande uppträde emellertid en lycka, att lord Salisbury, som med några få av de först färdiga ryttare ilade till det ställe, de Vaux anvist, befallde, att den övriga engelska armén skulle uppställas och hållas under vapen för att rycka fram till Richards undsättning, ifall behovet så påfordrade, men i full slagordning och under vederbörligt befäl, och ej med den oordentliga brådska, som soldaternas nit och deras fruktan för konungens säkerhet tilläventyrs kunnat ingiva dem.
Utan att ett ögonblick låta störa sig av ropen, skriken och det allt mer omkring honom tilltagande tumultet, gick Richard emellertid, med sina kläder i största oordning och svärdet under armen, ytterst skyndsamt framåt till Sankt Georgs höjd, endast åtföljd av de Vaux och ett par hovbetjänter.
Han överträffade till och med i snabbhet det alarm, hans egen häftighet förorsakat, och passerade de kvarter, där hans egna tappra trupper från Normandie, Poitou, Gascogne och Anjou voro lägrade, innan oväsendet hunnit till dem, ehuru det skrål, som beledsagade det tyska dryckeslaget, hade föranlett flere soldater att stiga upp för att lyssna. Den lilla hopen skottar var även lägrad i grannskapet, men hade ej blivit oroad av oväsendet. Riddaren av Leoparden hade likväl märkt konungen, och slutande av hans brådska, att fara var å färde, skyndade han att dela den, i det han hastigt fattade sköld och svärd samt slöt sig till de Vaux, som ej utan svårighet kunde hålla jämna steg med sin uppbragte och otålige herre. De Vaux besvarade den nyfikna blick, som skotten kastade på honom, med en ryckning på sina breda axlar, och båda fortforo att sida vid sida följa Richard i spåren.
Konungen hann knappt till foten av Sankt Georgs höjd, vars båda sluttningar och översta spets nu voro omgivna och uppfyllda dels av hertigens av Österrike följe, som med höga jubelrop firade en handling, vilken de ansågo som ett förfäktande av nationaläran; dels av åskådare av flere nationer, vilka oviljan emot engelsmännen, eller blotta nyfikenheten ditlockat för att se slutet på detta utomordentliga uppfråde. Richard banade sig väg genom denna oroliga hop, liksom ett stort skepp för fulla segel, vilket under sin framfärd kastar undan de rullande böljorna, utan att fråga efter att de sluta sig tillsammans efter dess genomfart och ryta i dess kölvatten.
På spetsen av höjden var en liten slät plan, där de båda rivaliserande baneren voro uppställda, ännu omgivna av ärkehertigens vänner och anhängare. Mitt i kretsen stod Leopold själv och betraktade med självförnöjelse den bragd, han utfört, samt avhörde de bifallsrop, hans anhängare med frikostiga lungor slösade därpå. — Medan hans tillfredsställda egenkärlek som bäst fröjdade sig åt denna triumf, rusade Richard in i kretsen, visserligen endast åtföljd av två män, men med en oemotståndlig här uti sin egen besinningslösa styrka.
»Vem har vågat», sade han med en röst, lik det ljud, som föregår en jordbävning, och lade händerna på det österrikiska standaret, »vem har vågat ställa denna usla trasa bredvid Englands baner?»
Ärkehertigen saknade ej personligt mod, och det var omöjligt för honom att höra denna fråga, utan att besvara den. Han blev likväl så förvirrad och överraskad vid Richards oväntade ankomst, och så gripen av den allmänna förfäran, som konungens häftiga och oregerliga karaktär ingav, att frågan upprepades för andra gången i en ton, som tycktes utmana himmel och jord, innan ärkehertigen hann samla så mycken fattning, att han med någorlunda fasthet kunde svara: »det har jag, Leopold av Österrike.»
»Då skall Leopold av Österrike», svarade Richard, »strax få se det värde, Richard av England sätter på hans baner och hans anspråk.»
I detsamma ryckte han upp standarstången, splittrade den i bitar, kastade duken på marken och satte foten därpå.
»Sålunda», sade han, »trampar jag på Österrikes baner. — Finns det någon bland ert tyska ridderskap, som vågar ogilla denna gärning?»
Ett ögonblicks tystnad uppstod, men det finnes inga tapprare män än tyskarne.
»Jag» och »jag» och »jag!» hördes av åtskilliga riddare bland hertigens följeslagare, och han själv blandade sin röst med deras, som emottogo konungens av England utmaning.
»Varför dröja vi?» sade greve Wallenrode, en jättelik krigare från ungerska gränsen. »Bröder och ädlingar, denne mans fot trampar på vårt lands ära. — Hämnoms denna skymf, och ned med Englands högmod!»
Med dessa ord drog han sitt svärd och måttade ett hugg åt konungen, som kunnat bliva farligt, om skotten ej mellankommit och upptagit det på sin sköld.
»Jag har svurit», sade konung Richard, och hans röst hördes över larmet, som nu blev vilt och högljutt, »att aldrig växla hugg mot en man, vars axel bär korstecknet; lev därföre, Wallenrode — men lev för att minnas Richard av England!»
Med dessa ord fattade han den långa ungraren om livet, och saknande sin like i brottning, liksom i andra krigiska övningar, slungade han honom baklänges med sådan våldsamhet, som om han varit kastad ur en krigsmaskin, ej allenast genom kretsen av åskådarne, utan över själva randen av kullen, så att Wallenrode huvudstupa tumlade utför den branta sluttningen och ej stannade, förrän vid dess fot, där han blev liggande som död, med axeln bruten ur led. Detta prov på en nästan övernaturlig styrka betog så väl hertigen som hans anhängare lusten att förnya en personlig kamp, som haft en så olycklig början. De som stodo längst bort, klingade väl med svärden och ropade: »hugg ner den engelska blodhunden!» men de, som voro närmare, dolde kanske sina personliga farhågor under en tillgjord aktning för ordningen och ropade till största delen: »fred, fred! i korsets — i kyrkans och i vår fader påvens namn!»
Dessa särskilda, varandra motsägande rop av de anfallande visade deras obeslutsamhet, under det Richard, med foten ännu trampande på det hertigliga baneret, såg sig omkring med en blick, som tycktes söka en fiende och för vilken de vreda ädlingarne bävade tillbaka, liksom för ett lejons hotande ram. De Vaux och riddaren av Leoparden stodo på var sin sida om honom, och ehuru de ännu ej dragit sina svärd, var det tydligt, att de voro beredda att försvara Richards person till det yttersta, och deras kroppsbyggnad samt synbara styrka utvisade tydligt, att försvaret skulle bliva förtvivlat.
Även Salisbury och hans följeslagare närmade sig nu med spända bågar samt upplyfta pikar och bardisaner.
I detta ögonblick anlände konung Philip av Frankrike, åtföljd av ett par av sina hovherrar, på toppen av kullen, för att efterfråga orsaken till oväsendet, och uttryckte genom åtbörder sin förundran över att finna konungen av England uppstånden från sin sjuksäng och intagande en så hotande och förolämpande ställning mot deras gemensamma bundsförvant, ärkehertigen av Österrike. Richard rodnade över att Philip, för vars djupa förstånd han hyste lika mycken aktning, som vedervilja för hans person, skulle varsebliva honom i en för en konung och en korsfarare så föga passande ställning, och man märkte, att han, liksom händelsevis, drog sin fot från det vanhedrade baneret och utbytte sitt uttryck av våldsam sinnesrörelse mot ett av konstlad köld och likgiltighet. Leopold bemödade sig även om att återvinna en viss grad av fattning, ehuru han var förödmjukad över, att Philip sett honom tåligt underkasta sig den hetsiga konungens av England förolämpningar.
Ägande många av de stora kungliga egenskaper, vilka bland hans undersåtar förvärvade honom tillnamnet Augustus, kunde Philip kallas korstågets Ulysses, liksom Richard ostridigt var dess Achilles. Konungen av Frankrike var skarpsinnig, klok och betänksam i rådslag, fast och lugn i handling, samt insåg klart och fullföljde ståndaktigt de för hans rikes fördelar lämpligaste åtgärder. För övrigt var han värdig och kunglig i sitt beteende, samt tapper till sin person, ehuru mera statsman än krigare. Han skulle ej av eget val deltagit i korståget, om ej tidevarvets anda varit smittsam, och han nästan tvingats till företaget av de andliga och av sina egna ädlingars enhälliga önskan. I varje annan belägenhet, eller i ett fredligare tidevarv, skulle hans karaktär säkert stått vida högre än den äventyrsälskande Lehjonhjertas. Men i korståget, som i sig självt var ett alldeles orimligt företag, var sunt förnuft den egenskap bland alla, som minst värderades, och den ridderliga tapperhet, som både tidevarvet och företaget fordrade, ansågs förnedrad, om den var blandad med den ringaste skymt av försiktighet, så att Philips förtjänster, jämförda med hans stolte medtävlares, liknade den klara, men lilla lågan av en lampa, ställd bredvid skimret av ett högt flammande bloss, vilket, ehuru ej hälften så nyttigt, gör tio gånger större intryck på ögat. Philip kände sin underlägsenhet i allmänna omdömet med den för en högsint furste naturliga smärtan, och det är ej att undra på, om han begagnade alla lägliga tillfällen för att ställa sin egen karaktär i ett fördelaktigare ljus än sin medtävlares. Det närvarande tycktes vara ett dylikt tillfälle: förstånd och lugn tycktes nu med skäl kunna vänta att triumfera över halsstarrighet och våldsam häftighet.
»Vad betyder denna opassande träta mellan tvenne korsets edsvurna bröder, hans majestät, konungen av England, och hans furstliga höghet, hertig Leopold? Huru är det väl möjligt att de, som äro detta heliga krigstågs anförare och pelare…»
»Förskona mig för dina föreställningar», sade Richard, som inom sig harmades över alt finna sig ställd i ett slags jämlikhet med Leopold, men icke visste, på vad sätt han skulle giva luft åt sin förtrytelse; »denne hertig, eller furste, eller pelare, om ni vill, har varit oförskämd, och jag har tuktat honom — det är alltsammans. Minsann är detta inte en faslig uppståndelse, för det man sparkat en hund.»
»Ers majestät av Frankrike», sade hertigen, »jag vädjar till er och varje självständig furste beträffande den skändliga skymf, jag lidit. Denne konung av England har ryckt ned mitt baner, sönderslitit det och trampat det under fötterna.»
»Emedan han hade den fräckheten att sätta det vid sidan av mitt», sade Richard.
»Min rang, jämngod med din, berättigade mig därtill», svarade hertigen, som blivit dristig genom Philips närvaro.
»Påstå en sådan jämnlikhet för din person», sade konung Richard, »och, vid Sankt Georg, skall jag inte hantera din person på samma sätt, som jag hanterat din broderade näsduk där, som blott duger till det sämsta bruk, vartill en näsduk kan begagnas.»
»Lugna dig, broder av England», sade Philip, »och jag skall strax visa Österrike, att han har orätt i denna sak. — Tro ej, ädle hertig», fortfor han, »att vi, korstågets självständige furstar, erkänt någon underlägsenhet under den kunglige Richard, för det vi tillåtit Englands baner intaga högsta platsen i vårt läger. En sådan tanke vore orimlig, då till och med Oriflammen, Frankrikes riksbaner, varunder själva konung Richard, till följd av sina franska besittningar, blott är en vasall, för närvarande innehar en lägre plats, än Englands Lejon. Men såsom korsets edsvurne bröder och krigiska pilgrimer, vilka avlagt all världslig pomp och ståt för att med våra svärd hugga oss en väg till den heliga graven, har jag och de andra furstarne, av aktning för konung Richards stora namn och lysande krigsbedrifter, till honom avstått det företräde, som vi eljest, eller av andra skäl, ej skulle medgivit. Jag är övertygad, att ers kunglig höghet, efter övervägande härav, skall uttrycka sin ledsnad över att hava uppställt sitt baner på denna plats, och att hans majestät av England därefter skall giva er upprättelse för den skymf, han tillfogat er.»
Spruch-Sprechern och narren hade dragit sig undan på tillbörligt avstånd, när hugg tycktes komma att vankas, men återvände så fort ord, vilket hörde till deras eget kram, åter tycktes bliva ordningen för dagen.
Ordspråksmannen blev så förtjust över Philips välberäknade tal, att han eftertryckligt skramlade med sin batong och till den grad råkade i förgätenhet av, i vars närvaro han befann sig, att han helt högt sade, att han själv i hela sin levnad aldrig sagt något förståndigare.
»Det kan väl vara», viskade Johan Schwanker; »men vi få smaka piskan, om ni talar så högt.»
Hertigen svarade trumpet, att han ville hänskjuta tvisten till korstågets allmänna råd, ett förslag, som Philip högligen gillade, emedan det undanröjde en förargelse, som kunde bliva högst skadlig för kristenheten.
Bibehållande samma vårdslösa ställning, åhörde Richard Philip, tills dennes vältalighet tycktes vara uttömd, då han högt yttrade: »jag känner mig sömnig — febern hänger ännu i mig. Broder av Frankrike, du känner mitt lynne och att jag vid alla tillfällen ej har många ord att kasta bort. Vet därföre en gång för alla, att ett ämne, som rör Englands ära, underställer jag varken påve, furste eller råd. Här står mitt baner — och, om något annat standar — ja, vore det också själva Oriflammen, varom jag tyckte ni nyss talade — uppreses inom tre spjutkast härifrån, skall jag behandla det på samma sätt som denna vanhedrade trasa; ej heller vill jag lämna någon annan upprättelse än den, som dessa stackars lemmar kunna giva en käck utmanare inom skrankorna — ja, om det också vore emot fem kämpar i stället för en.»
»Nå», viskade narren till sin kamrat, »detta är då ett så komplett stycke galenskap, som om jag själv skulle sagt det — men likväl tror jag, det skulle kunna finnas en ännu större narr än Richard i detta fall.»
»Och vem kunde det vara?» frågade vishetsmannen.
»Philip», sade gycklaren, »eller vår egen kungliga hertig, om någondera skulle antaga utmaningen. — Men ack, allravisaste Spruch-Sprecher, vilka förträffliga konungar du och jag skulle blivit, då de här, på vilkas huvuden dessa kronor fallit, kunna leka ordspråksmånglare och narr fullt ut lika bra, som någonsin vi själva.»
Under det dessa hedervärda personer i tysthet övade sig i sina befattningar, besvarade Philip med lugn Richards nästan skymfliga trots. — »Jag har ej kommit hit», sade han, »för att giva anledning till ny osämja, tvärtemot den ed vi svurit och den heliga sak, vari vi inlåtit oss. Jag skiljes från min broder av England, såsom bröder böra åtskiljas. Och den enda striden mellan Frankrikes Liljor och Englands Lejon skall bliva, vilkendera som skall intränga djupast i de otrognas leder.»
»Det går jag in på, min kunglige broder», sade Richard och räckte ut sin hand med all den frimodighet, som tillhörde hans häftiga, men ädelmodiga. karaktär; »och måtte vi snart få tillfälle att börja denna tappra och broderliga tävlan.»
»Tillåt denne ädle hertig att även deltaga i detta lyckliga ögonblicks vänskap», sade Philip, och hertigen nalkades halvt trumpen, halvt benägen att ingå i något slags förlikning.
»Jag bryr mig ej om dårar eller om deras dårskap», sade Richard vårdslöst, varpå ärkehertigen vände honom ryggen och gick sin väg.
Richard såg efter honom, då han avlägsnade sig.
»Hans mod är av ett slags lysmasknatur», sade han, »som mest synes om natten. Jag får ej lämna detta baner obevakat i mörkret; vid dagsljus skall Lejonets blick ensamt försvara det. Thomas av Gilsland, jag anförtror dig vården om baneret — vaka över Englands ära.»
»Dess välfärd är mig ännu kärare», sade de Vaux, »och Richards liv är Englands väl. Jag måste föra ers majestät tillbaka till sitt tält, och det utan vidare dröjsmål.»
»Du är en sträv och befallande sjukskötare, de Vaux», sade konungen småleende och fortfor därpå, i det han vände sig till sir Kenneth: »tappre skotte, jag är dig skyldig en belöning, och jag skall betala dig den i rikt mått. Där står Englands baner! Bevaka det, som novisen bevakar sin rustning, natten före sin dubbning. Avlägsna dig ej tre lanslängder därifrån och försvara det med din kropp mot skymf och skada. Blås i ditt horn, om du blir anfallen av flere än tre på en gång. Åtar du dig detta uppdrag?»
»Gärna», sade Kenneth, »och vill med mitt huvud ansvara för dess fullgörande. Jag skall blott påkläda mig min rustning och sedan genast återvända hit.»
Konungarne av Frankrike och England togo därpå ett ceremoniöst avsked av varandra, i det de under en skenbar artighet dolde sina ömsesidiga anledningar till missnöje — Richard emot Philip för hans, som han tyckte, beställsamma mellankomst i tvisten med österrikaren, och Philip emot Lejonhjerta för det vanvördiga sätt, varpå denne emottagit hans bemedling. De, som ditlockats av oväsendet, spridde sig nu åt olika håll och lämnade den omtvistade kullen åt samma enslighet, som härskat där, tills den avbröts av österrikarens skrytsamma övermod. Dagens händelser bedömdes efter vars och ens partiskhet; och medan engelsmännen beskyllde österrikarne att hava givit första anledningen till tvisten, förenade sig alla de övriga nationerna i att kasta största skulden på Richards högmod och härsklystnad.
»Du ser», sade markisen av Montserrat till stormästaren för tempelherrarna, »att slughet är verksammare än våld. Jag har lossat de band, som sammanhäftade denna knippa spiror och lansar — du skall snart få se den falla i sär.»
»Jag skulle kallat din plan för god», sade tempelherren, »om det ibland de där kallblodiga österrikarne funnits blott en enda man med nog mod för att med sitt svärd avhugga de band, du omtalar. En knut, som blivit upplöst, kan åter sammanknytas, men ej det rep, som blivit sönderhugget i stycken.»
- ↑ Dickon ov the Broom är en anglisering av Lejonhjertas normandiska släktnamn Richard Plantagenet; men engelska ordet Broom betyder både växten ginst (på franska genet) och kvast, så att narren här åsyftat en försmädlig ordlek, som ej kunnat återgivas på svenska.