Hoppa till innehållet

Vittorio Emanuele Orlando

Från Wikipedia
Vittorio Emanuele Orlando

Vittorio Emanuele Orlando

Tid i befattningen
30 oktober 1917–23 juni 1919
Företrädare Paolo Boselli
Efterträdare Francesco Saverio Nitti

Italiens kulturminister
Tid i befattningen
1903–1905
Premiärminister Giovanni Giolitti

Italiens justitieminister
Tid i befattningen
1907–1909
Premiärminister Giovanni Giolitti

Italiens justitieminister
Tid i befattningen
30 oktober 1914–20 juni 1916
Premiärminister Antonio Salandra

Italiens inrikesminister
Tid i befattningen
18 juni 1916–23 juni 1919
Premiärminister Paolo Boselli och sig själv
Företrädare Antonio Salandra
Efterträdare Francesco Saverio Nitti

Tid i befattningen
5 april 1897–21 januari 1929

President i Italiens deputeradekammare
Tid i befattningen
15 juli 1944–25 juni 1946
Företrädare Dino Grandi
Efterträdare Giuseppe Saragat

President i Italiens deputeradekammare
Tid i befattningen
1 december 1919–25 juni 1920
Företrädare Giuseppe Marcora
Efterträdare Enrico De Nicola

Född 19 maj 1860
Palermo, Kungariket Bägge Sicilierna Bägge Sicilierna
Död 1 december 1952 (92 år)
Rom, Italien Italien
Nationalitet Italienare
Politiskt parti 1897–1913 Sinistra Storica
1913–1919 Unione Liberale
1919–1926 Partito Liberale Democratico
1926–1952 Italiens liberala parti
Alma mater Universitetet i Palermo
Yrke Jurist
Religion Romersk-katolska kyrkan

Vittorio Emanuele Orlando, född 19 maj 1860 i Palermo, död 1 december 1952 i Rom, var en italiensk politiker och jurist; konseljpresident 1917-1919.

De fyra stora: Lloyd George, Orlando, Clemenceau och Wilson vid Versailleskonferensen 1919.

Orlando blev professor 1885 i Modena, 1886 i Messina och 1888 i Palermo. År 1897 valdes han av vänstern till ledamot av deputeradekammaren och var i Giovanni Giolittis ministär kulturminister 1903–05 samt därefter professor i offentlig rätt vid Roms universitet. Han var justitieminister i Giolittis ministär 1907–09 och i Antonio Salandras 30 oktober 1914 – 20 juni 1916. I den därpå följande ministären Paolo Boselli ingick han som inrikesminister. Ehuru han skarpt klandrades för efterlåtenhet mot fredspropagandan, blev han likväl konseljpresident, när Boselli i oktober 1917 avgick efter det italienska nederlaget vid Caporetto.

Jämte sin utrikesminister, Sidney Sonnino, var Orlando italiensk delegerad vid Pariskonferensen 1919 och tillhörde där, utan att dock utöva nämnvärt inflytande, "de fyras råd". I Fiumefrågan lyckades han ej åstadkomma någon för italiensk folkopinion acceptabel uppgörelse och nödgades därför avgå 29 juli 1919. Han var november 1919 till juni 1920 deputeradekammarens president. Efter fascistregimens införande 1922 intog Orlando, liksom de flesta liberaler, en tämligen undanskjuten plats inom det politiska livet. Efter Mussolinis fall blev han för en tid aktiv igen, men nu som konservativ.

Orlando utgav åtskilliga kända arbeten i statsrätt, bland annat Principii di diritto costituzionale (tredje upplagan 1890), Di diritto amministrativo (andra upplagan 1892). År 1890 började han utge "Archivio di diritto pubblico". Han var ordförande i föreningen för tillvaratagande av utlandsitalienarnas intressen ("Lega italiana per la tutela degli interessi nazionali all'estero").

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Allmänna källor

[redigera | redigera wikitext]