Hoppa till innehållet

Oberon (måne)

Från Wikipedia
Oberon
Upptäckt
UpptäckareWilliam Herschel
Upptäcktsdatum11 januari 1787[1]
Beteckningar
AlternativnamnUranus IV
Uppkallad efterOberon
Omloppsbana
Halv storaxel583520 km[2]
Excentricitet0,0014[2]
Siderisk omloppstid13,463234 d[2]
Medelomloppshastighet3,15 km/s (beräknat)
Inklination0,058° (till Uranus ekvator)[2]
Måne tillUranus
Fysikaliska data
Medelradie761,4 ± 2,6 km (0,1194 R)[3]
Area7285000 km2[a]
Volym1849000000 km3[b]
Massa(3,014 ± 0,075) × 1021 kg (5,046 × 10−4 M)[4]
Medeldensitet1,63 ± 0,05 g/cm3[4]
Ytgravitation (ekvatorn)0,348 m/s2[c]
Flykthastighet0,726 km/s[d]
RotationsperiodSynkron (förutsagt)[5]
Albedo0,31 (geometrisk)
0,14 (bunden)[6]
Temperatur70–80 K[7]
Skenbar magnitud14,1[8]
Atmosfär
Yttryck0

Oberon är en av Uranus månar. Den är den näst största av planetens månar och har en diameter som ungefär hälften av jordens måne. Oberon upptäcktes 11 januari 1787 av sir William Herschel och är uppkallad efter älvornas kung i William Shakespeares pjäs En midsommarnattsdröm. Alla kratrar på Oberon är också uppkallade efter namn och roller i Shakespeares verk.

Omloppsbana och rotation

[redigera | redigera wikitext]

Oberon kretsar kring Uranus på 583 520 kilometers avstånd på 13,463234 dygn. Omloppsbanan har en excentricitet på 0,0014 med en inklination på 0,058° i förhållande till Uranus ekvator. Dess rotation är troligtvis synkroniserad.

Fysiska egenskaper

[redigera | redigera wikitext]

De hittills enda närbilderna av Oberon togs av Voyager 2 då den passerade förbi månen under sin förbiflygning av Uranus i januari 1986. Vid tidpunkten för förbiflygningen var den södra hemisfären riktad mot solen så endast den blev studerad.

Fastän dess inre struktur är okänd har man tagit fram en modell som visar att Oberon består av ungefär 50 % is, 30 % silikater och 20 % organiskt material, huvudsakligen metan. Oberon har en gammal, tungt bekratrad och isig yta vilket visar på lite inre aktivitet. Vissa av kraterbottnarna är mörka, kanske är de täckta av ett mörkare okänt material som vällt upp i kratern.

Man kan också se stora förkastningar över hela Oberons södra hemisfär. Detta tyder på någon geologisk aktivitet tidigt i Oberons historia.

Två typer av geologiska strukturer finns på Oberon: kratrar och dalar.

  1. ^ Arean är härledd från radien r: .
  2. ^ Volymen v är härledd från radien r: .
  3. ^ Ytgravitationen är härledd från massan m, gravitationskonstanten G och radien r: .
  4. ^ Flykthastigheten är härledd från massan m, gravitationskonstanten G och radien r: 2Gm/r.
  1. ^ Herschel, William (1787-01-01). ”XVI. An account of the discovery of two satellites revolving round the Georgian planet”. Philosophical Transactions of the Royal Society of London 77: sid. 125–129. doi:10.1098/rstl.1787.0016. https://royalsocietypublishing.org/doi/10.1098/rstl.1787.0016. Läst 9 september 2022. 
  2. ^ [a b c d] ”Planetary Satellite Mean Orbital Parameters”. Jet Propulsion Laboratory, California Institute of Technology. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_elem. 
  3. ^ Thomas, P. C. (1988-03-01). ”Radii, shapes, and topography of the satellites of Uranus from limb coordinates” (på engelska). Icarus 73 (3): sid. 427–441. doi:10.1016/0019-1035(88)90054-1. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/0019103588900541. Läst 9 september 2022. 
  4. ^ [a b] Jacobson, R. A.; Campbell, J. K.; Taylor, A. H.; Synnott, S. P. (1992-06-01). ”The Masses of Uranus and its Major Satellites From Voyager Tracking Data and Earth-Based Uranian Satellite Data”. The Astronomical Journal 103: sid. 2068. doi:10.1086/116211. ISSN 0004-6256. https://ui.adsabs.harvard.edu/abs/1992AJ....103.2068J. Läst 9 september 2022. 
  5. ^ Smith, B. A.; Soderblom, L. A.; Beebe, R.; Bliss, D.; Boyce, J. M.; Brahic, A. (1986-07-04). ”Voyager 2 in the Uranian System: Imaging Science Results” (på engelska). Science 233 (4759): sid. 43–64. doi:10.1126/science.233.4759.43. ISSN 0036-8075. https://www.science.org/doi/10.1126/science.233.4759.43. Läst 9 september 2022. 
  6. ^ Karkoschka, Erich (2001-05-01). ”Comprehensive Photometry of the Rings and 16 Satellites of Uranus with the Hubble Space Telescope” (på engelska). Icarus 151 (1): sid. 51–68. doi:10.1006/icar.2001.6596. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0019103501965960. Läst 9 september 2022. 
  7. ^ Grundy, W. M.; Young, L. A.; Spencer, J. R.; Johnson, R. E.; Young, E. F.; Buie, M. W. (2006-10-01). ”Distributions of H2O and CO2 ices on Ariel, Umbriel, Titania, and Oberon from IRTF/SpeX observations” (på engelska). Icarus 184 (2): sid. 543–555. doi:10.1016/j.icarus.2006.04.016. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0019103506001564. Läst 9 september 2022. 
  8. ^ Newton, Bill; Teece, Philip (1995). The guide to amateur astronomy. Cambridge University Press. sid. 109. ISBN 978-0-521-44492-7. http://books.google.com/?id=l2TNnHkdDpkC