Hoppa till innehållet

Dopfunt

Från Wikipedia
 Den här artikeln har källhänvisningar, men eftersom det saknas fotnoter är det svårt att avgöra vilken uppgift som är hämtad var. (2022-04)
Hjälp gärna till med att redigera artikeln, eller diskutera saken på diskussionssidan.
Dopfunt på en målning i Rimbo kyrka. (1500-tal) Måleriet tillskrivs den s.k. Tierpsgruppen.[1]
Dopfunt utförd av Trydemästaren Majestatis, Tryde kyrka (1100-talets andra hälft).
Dopfunt i glas och dopställ i trä från Kråksmåla kyrka.

En dopfunt är en behållare i sten, trä eller metall avsedd för dopvatten. Ordet funt kommer från latinets fons, ’källa’. Dopfunten var och är ett av kyrkans viktigaste föremål. Genom dopet upptas nya medlemmar i den kristna gemenskapen. Från början döptes man i rinnande vatten, påminnande om Johannes Döparens dop av Jesus i Jordanfloden. Dop kunde också genomföras i så kallade baptisterier, det vill säga bassänger inomhus. Speciellt berömt var baptisteriet i Jerusalem. Det äldsta kända baptisteriet i Sverige fanns i Vreta kloster.[2] Efter ett tag började man förvara dopvattnet i mindre behållare och på ett kyrkomöte bestämdes att dopfuntar helst skulle vara av sten, men att även metall kunde accepteras.

Historia

[redigera | redigera wikitext]

Dopceremonin omhuldades och genomfördes som en exorcistisk handling där det gällde att ta avstånd från djävulen och ondskan. Barnet kristnades genom salt i munnen och påstrykning av helig olja. Själva dopet skedde genom att man helt doppade ned barnet i funten, vilken var stor och djup. Under senmedeltiden ändrades skicket till att endast vattenbegjuta barnets huvud. Då behövdes inte längre de djupa vattenbehållarna, och under 1500-talet blev det vanligt att placera en grund metallskål som insats i den gamla dopfunten.

I Europa blev dopfuntar av sten vanliga under 1100-talet, så också i Norden. Kanske har det i de tidigaste missionskyrkorna funnits dopfuntar i trä eller också har dopet skett vid vatten utomhus som när Olof Skötkonung döptes vid Husaby källa i Västergötland cirka 1008. Ett exempel på en medeltida trädopfunt är 1200-talsfunten från Näs kyrka i Jämtland.

I samband med det omfattande stenkyrkobyggandet i Norden på 1100-talet tillverkades också merparten av de än i dag bevarade stendopfuntarna. Dopfuntarna är vanligen rikt dekorerade med reliefer. De räknas därför till de främsta konstinventarier som Norden kan uppvisa från medeltiden. En mängd olika varianter finns, utgående från olika mästare och skolor. Ofta användes funtens skål, cuppan, till att i bilder återge kristen historia i bred tappning, från Jesu födelse till martyrers död under 1100-talet. På funtens nederdel, ”foten”, finns däremot ofta bilder av de onda makterna.

Stendopfuntarnas skål kan vara rundad eller fyrkantig. Kännetecknande för de äldre funtarna är att de är så stora att ett barn kunde sänkas ner i dem. I de äldre funtarna finns också avtappningshål för det heliga dopvattnet. Under högmedeltiden försågs funtarna med trälock för att man inte skulle kunna stjäla det värdefulla vattnet. Detta tyder på att vattnet funnits kvar i funtarna och senare funtar saknar också avtappningsanordningar. Dopfuntarna bärs upp av ett dopställ.[3]

Tillverkningen av dopfuntar på det svenska fastlandet upphörde under 1200-talet. På Gotland fortsatte emellertid en stor dopfuntstillverkning. Exporten av dopfuntar från ön var intensiv till hela norra Europa.

Dopfuntarna stod under medeltiden nära ingången i kyrkans västra del. De har troligtvis varit placerade på en upphöjd piedestal, vilket förklarar varför många bilder på cuppans undersida, när funtarna står direkt på golvet, är svåra att se i dag. Under 1600- till 1800-talen flyttades dopfuntarna fram i kyrkan.

Trots ombyggnader och nybyggnader av kyrkor är de medeltida dopfuntarna det inventarium som överlevt mest. Det nordiska dopfuntsbeståndet är en rik konsthistorisk källa.

Exempel på en berömd dopfunt från senare tid är Karl XI:s dopfunt i silver av Jean-François Cousinet som skapades 1696–1707.[4]

Svenska dopfuntsmakare

[redigera | redigera wikitext]

Ofta hänför man dopfuntar till en grupp istället för en enskild mästare då det anses att funtarna utfördes i en verkstad av en grupp hantverkare som var under ledning av en mästare. Exempel på detta är t.ex. Skaragruppen i Västergötland och Njudungsgruppen i Småland.[5]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Bilder

[redigera | redigera wikitext]

Källor

[redigera | redigera wikitext]
  • Borg, Raine (2002). Smålands medeltida dopfuntar. Vol. 1, En inventering i komparativ belysning. Gothenburg studies in art and architecture, 0348-4114 ; 11. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis. Libris 8665765. ISBN 91-7346-439-2 
  • Borg, Raine (2002). Smålands medeltida dopfuntar. Vol. 2, Catalogue raisonné. Gothenburg studies in art and architecture, 0348-4114 ; 11. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis. Libris 8665849. ISBN 91-7346-439-2 
  • Dopfuntar i Statens historiska museum : beskrivande grupperande förteckning / med understöd av Kungl. Vitterhets-, historie-, och antikvitets-akademien utgiven av konsthistoriska institutet vid Stockholms högskola genom Johnny Roosval. Konsthistoriska bidrag från Stockholms högskolas konsthistoriska institut ; 1. Stockholm: Lagerström. 1917. Libris 1649797 
  • Från Borås och de sju häraderna. Årg. 21(1966), Medeltida dopfuntar i Sjuhäradsbygden / av Sven Axel Hallbäck. Borås: De sju häradernas kulturhistoriska förening. 1966. Libris 3681239 
  • Fåhraeus, Fredrik (1974). Dopfuntarna, deras tillbehör och placering på Gotland under medeltiden : en inventering. Stockholm. Libris 360401 
  • Hallbäck, Sven Axel (1961). Medeltida dopfuntar i Bohuslän. Vänersborg: Vänersborgs museum. Libris 878812 
  • Hallbäck, Sven Axel (1963). ”Medeltida dopfuntar i Älvsborgs läns norra västgötadel : Västergötland 1”. Västergötlands fornminnesförenings tidskrift (Skara : Föreningen) 6: h. 3-4, 1963: sid. 99-175. ISSN 0347-4402.  Libris 8195797
  • Hallbäck, Sven Axel (1969). Medeltida dopfuntar i Halland. Hallands museums skriftserie ; 1. Halmstad: Hallands museum. Libris 1303348 
  • Hallbäck, Sven Axel (1971). ”Medeltida dopfuntar i Skaraborg”. Västergötlands fornminnesförenings tidskrift (Skara : Föreningen) 6: h. 8, 1971/1972: sid. 39-357. ISSN 0347-4402.  Libris 8195797
  • Hallbäck, Sven Axel (1965). Medeltida dopfuntar i Värmland. Småskrifter utgivna av Värmlands museum, 0449-8895 ; 7. Karlstad. Libris 773243 
  • Hallbäck, Sven Axel (1978). Medeltida dopfuntar i västra Sverige : systematisk del. [Axvall]: [Förf.]. Libris 264037 
  • Hallbäck, Sven Axel (1959). Medeltida dopfuntar på Dal. Vänersborg: [Vänersborgs museum]. Libris 878817 
  • Lindén Nilsson, Inga (2013). Medeltida konstarv i Hallands kyrkor. Länsstyrelsens meddelandeserie, 1101-1084 ; 2013 :22. Getinge: Inga Lindén Nilsson. Libris 14959321. ISBN 978-91-637-4499-0 
  • Loeld, Ingrid (1988). Medeltida dopfuntar som arkeologiskt källmaterial?. Lund: Inst. förmedeltidsarkeologi, Lunds univ. Libris 784690 
  • Lundquist, Svenrobert (2012). Medeltida stenmästare & dopfuntar på Gotland : romanska skedet 1100 - 1200-talen. Mölndal: Bocksarve förlag. Libris 13434350. ISBN 978-91-86237-72-1 
  • Norberg, Rune (1944). Medeltida dopfuntar i Sörmland. Eskilstuna: Södermanlands hembygdsförbund. Libris 2455075 
  • Stenström, Tore (1975). Problem rörande Gotlands medeltida dopfuntar. Umeå: Umeå universitet. Libris 13926929. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-71432 
  • Svava Sigurjónsdóttir (1990). Semi-Bysantios dopfuntar : en tolkning grundad på ikonografisk och stilistisk analys. Stockholm: Konstvetenskapliga inst., Stockholms univ. Libris 1166020 
  • Tynell, Lars (1913-1921). Skånes medeltida dopfuntar. Häfte 1-4. Kungl. Vitterhets historie o. antikvitetsakademien. Monografiserien ; 7. Stockholm. Libris 3141081 
  • Ullén, Marian; Ullén, Mikael (2015). Kyrkobyggare och stenmästare i småländsk medeltid. Jönköping: Jönköpings läns museum. Libris 18062355. ISBN 978-91-85692-93-4 
  • Ullén, Marian; Ljungstedt, Sune (2003). Östergötlands medeltida dopfuntar. Studier till Sveriges kyrkor, 1652-1587 ; 1 (1. [uppl.]). Stockholm: Riksantikvarieämbetets förl. Libris 9322494. ISBN 91-7209-332-3 

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ ”Medeltidens bildvärld”. Statens historiska museum. https://medeltidbild.historiska.se/medeltidbild/visa/foremal.asp?objektid=940513M2. Läst 4 oktober 2023. 
  2. ^ Harrison, Dick (2009). Sveriges Historia 600 - 1350. Norstedts. sid. 135 - 145 
  3. ^ Kyrkans föremål: beskrivande lexikon, läst 24 mars 2024
  4. ^ Skattkammaren: Silverdopfunten, läst 24 mars 2024
  5. ^ ”Medeltidens bildvärld "Njudungsgruppen".”. Statens historiska museum. https://medeltidbild.historiska.se/medeltidbild/visa/default.asp. Läst 25 november 2023. 
  6. ^ ”Medeltidens bildvärld”. SHM. https://medeltidbild.historiska.se/medeltidbild/visa/foremal.asp?objektid=920426F1. Läst 4 oktober 2023. ”Roglinus signerade dopfunt kan ses i Tidavads kyrka.” 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Dopfunt&oldid=54681476”