Bohuslänska
Bohuslänska är de svenska, och förr i tiden även norska dialekter som talas i landskapet Bohuslän. Bohuslänska räknas till götamålen och har många drag gemensamma med norska dialekter, särskilt i norra delarna av landskapet.[1] Landskapet var en del av Norge fram till 1658, vilket också återspeglas i språket. Samtidigt har dialekterna tydliga influenser från målen i Halland och Västergötland.[2]
Fram till 1658 var landskapet uppdelat i två administrativa områden, Ranrikesyssla eller Viken i norr och Älvsyssla i söder. Den här uppdelningen har haft stor inverkan på kulturlandskapet och därmed dialekterna i Bohuslän, t.ex. har man använt skilda redskap och metoder vid fiske och bebyggelsen skiljer sig åt mellan södra och norra Bohuslän.[1] Gränsen mellan de båda administrativa områdena gick i höjd med Uddevalla och Havstensfjorden, vilket också utgör ungefärlig gränslinje för många dialektala skillnader.
Kännetecken
[redigera | redigera wikitext]Ljudbildning
[redigera | redigera wikitext]Bohuslän är ett gränslandskap, och många drag i dialekterna är gemensamma med de norska dialekterna på andra sidan riksgränsen. I många ord där svenska standardspråket har o och norskan har u, följer bohuslänskan det norska uttalet i Östfold, i ord som ku ('ko'), bru ('bro'), knuge ('knoge') och tru ('tro'). Gammalt kort e har i östnordiska språk övergått till jä framför ändelse-a (som ofta har fallit bort), men i Bohuslän kvarstår e i ord som stela ('stjäla') och stert ('stjärt').[2] På samma sätt som i väster har kort a-ljud i vissa fall övergått till ett å-ljud eller kort öppet a-ljud genom u-omljud, t.ex: vall blir våll och trast blir tråst.
Konsonantkombinationerna mp, nk och nt blir ofta pp, kk och tt genom nasalassimilation på samma sätt som i Norge: bratt ('brant'), sopp ('svamp'), dräkka ('dränka' lin). Samtidigt kvarstår många icke-assimilerade former, till exempel drunkna där många andra västsvenska dialekter har drokkna eller drukkna.[1]
Gullmarsfjorden fungerar som gränslinje för många särdrag som skiljer sig åt mellan norr och söder. I de södra delarna uttalas kort a framför ck på samma sätt som i standardspråkets backe, jämfört med i norr där uttalet är med mörkt a, som i standardspråket bara finns som lång vokal. I norr har gammalt långt e-ljud på samma sätt som i yttre Östfold bevarats i slutet av ord där uttalet i söder har ä, t.ex. tre ('trä') och kne ('knä'). Detta drag finns även i Dalsland och delar av Värmland. Ett tydligt särdrag för Bohuslän som helhet är att i och y kan uttalas med ett spetsigt ljud, i söder med ett spetsigt och surrande ljud som brukar kallas för Viby-i.
De södra och norra delarna av Bohuslän skiljer sig också åt när det gäller konsonanterna. I södra Bohuslän uttalas kombinationerna sk, sj och stj alltid som s+k, det heter alltså Skerhamn ('Skärhamn') med samma initiala konsonantuttal som i standardspråkets skata. Övergången från p, k, t till b, g, d efter lång vokal som ytterst troligen härrör från Själland har fått fäste längs hela den kustremsa som låg under dansk administration före 1658, även i Bohuslän och den del av Sörlandskusten i Norge som kallas bløde kyststriba. Här heter det alltså båd ('båt'), greb ('grep') och vig ('vik'). Ett annat kännetecken som kommer söderifrån är att g uttalas som w efter bakre vokal och som j efter främre vokal, t.ex. blir hage till hawe och väg blir till väj.[1]
Övriga särdrag hos bohuslänskan[källa behövs]:
- Kombinationen va blir å efter k och s, t.ex: kvart blir kårt och sått istället för svart.
- Liksom i norskan har bohuslänskan hårt l-ljud och är den enda dialekten i svenskan som har hårt l-jud.
- Liksom de flesta norra götamålen blir "rd" till "l", fast hårt l-ljud i detta fall.
- Långt ö-ljud uttalas öppet, som [ɶː].
- Standardsvenskans korta u-ljud har sänkts till ett o-ljud genom "a-omljud", t.ex: kulle blir kolle och hult blir till holt.
Böjningsformer
[redigera | redigera wikitext]När det gäller substantivens böjningsformer skiljer sig norra och södra Bohuslän starkt åt.[2] Feminina substantiv i singularis och neutrala substantiv i pluralis får ändelsen -a i söder jämfört med -e i norr. I söder heter det alltså i likhet med många andra dialekter sänga ('sängen'), sola ('solen') och broa ('bron'), jämfört med sänge, sole och broe i norr. Ett stort sydsvenskt område har bortfall av -r i pluralformer av t.ex. hästar och backar, men i norra Bohuslän kvarstår detta -r. En egenhet i de norra delarna är att ord som annars slutar på -er i plural kan få ändelsen -ar, t.ex. ruddar ('rötter') och nättar/näddar ('nätter').[1]
Exempel på ord och uttryck
[redigera | redigera wikitext]
 |
Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2014-12) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
| Bohuslänska | Standardsvenska | Exempel |
|---|---|---|
| attre | ångra | |
| baffe | torskrom | |
| bänne | folkhop | |
| bôleverk | otympligt objekt, schabrak | |
| Bôn | Botten | |
| divla | diskutera | |
| dridd | skräp | |
| etter | efter | |
| febbla | fumla | |
| fomme | stolle | |
| färt | hemskt | |
| gresk | ilsken | |
| herra | yra | |
| hôrr å en | var och en | |
| hôssel | strumpa | |
| jômmel | genom | |
| lomme | ficka | |
| lådda | låda | |
| masa | tjata, snacka mycket | |
| nålåver | norrut | |
| peltónge | pojke | |
| puste | arbetspass | |
| sassa | prata strunt | |
| si | säga | |
| språga | tala | |
| togge | tagit (supinum av "ta") | |
| tössonge | flicka | |
| vanvôla | misshushålla | |
| å gåle | iväg | |
| ölägg | utlägg |
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c d e] ”Om Bohusläns dialekter”. Språkrådet. Arkiverad från originalet den 16 mars 2015. https://web.archive.org/web/20150316100136/http://sprakrad.no/Toppmeny/Publikasjoner/Spraaknytt/Arkivet/Spraaknytt_1999/Spraaknytt_1999_1/Om_Bohuslans_dialekter/. Läst 9 december 2014.
- ^ [a b c] Pamp 1978, s. 81-83.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- Pamp, Bengt (1978). Svenska dialekter. Natur och kultur-serien, 99-0132198-0 ; 11. Stockholm: Natur o. kultur. ISBN 91-27-00344-2
Vidare läsning
[redigera | redigera wikitext]- Kvillerud, Reinert, (2000). Bohuslänska : Språkprov med kommentar. Göteborg: Språk- och folkminnesinstitutet och Reinert Kvillerud.
- Larsson, Ruth, (1971). De ä möt, som ä könstit : Sägner och berättelser från Bohuslän. Göteborg: Tre böcker
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- Fredrik Lindström om bohuslänska i Svenska dialektmysterier
- Inspelning av en 76-årig man från Kungshamn född 1884 från Institutet för språk och folkminnen
| |||||||||||||||||||||||||||||
