Hoppa till innehållet

Användare:Eric Bengtsson/LEK – en allvarlig utställning

Från Wikipedia

LEK – en allvarlig utställning

[redigera | redigera wikitext]

LEK – en allvarlig utställning var en vandringsutställning som producerades av den statliga myndigheten Riksutställningar.[1] Utställningen premiärvisades i september 2004 i Moskva.[2]

Bakgrund

[redigera | redigera wikitext]

LEK – en allvarlig utställning var en följd av Riksutställningars målsättning att bejaka och stödja barns rätt till kultur. Redan 1967, två år efter att Riksutställningar startade som försöksverksamhet, inleddes ett samarbete med föreningen Konst i skolan. Konst i skolans egna utställningar och erfarenheter vidareutvecklades i Riksutställningars skolavdelning och på utställningspedagogiska seminarier. Riksutställningars ambition var att utveckla utställningsarbetet så att det kunde fungera som en metod för undervisning i skolan. Tanken var också att försöka hitta former för att ta tillvara på de ungas erfarenheter från vardagslivet.

För att nå målet arrangerade Riksutställningar under flera decennier kurser och seminarier för lärare och museipedagoger. En av kurserna var Kulturpolitik i skolan i samarbete med Skolöverstyrelsen i början på 1980-talet. Deltagare var grundskolelärare från hela Sverige, som fick prova utställningsarbete som en skapande och kunskapsinhämtande process i skolan. Filosofin kring det hela byggde på att utställningen inte bara skulle vara ett läromedel, utan ett medel för att låta eleverna aktivt förhålla sig till innehållet och gestalta det utifrån sina egna erfarenheter.[3]

Därefter följde olika former av aktiviteter med barnets kulturella upplevelser i centrum, bland annat ett pilotprojekt i slutet av 1970-talet där samtida svenska konstnärer deltog i skapande skolarbete. Första utställningen i det projektet var Stenens hjärta med bilder av konstnären Peter Tillberg.[4] Därefter följde bland annat Dödens Nyheter med bilder av Petter Zennström.

1984 startade projektet Kultur i skolan, vilket drevs av Riksutställningar, Riksteatern och Rikskonserter med tre miljoner kronor i statsunderstöd. Uppdraget var bland annat att utveckla användandet av konst, musik och teater i skolundervisningen.[5] Därefter följde ett antal vandringsutställningar, bland annat barnsatsningen Nattpäron – en utställning på väg mot små och stora berättelser, 2006.[6]

Innan dess, 2004, var det dags för LEK – en allvarlig utställning.[7] Syftet var att genom ett lättsamt ämne belysa frågor om barns rättigheter och situation i samhället, och försöka bidra till en bestående förändring för barn i andra länder.[8]

Tema

[redigera | redigera wikitext]

LEK – en allvarlig utställning hade leken som en pedagogisk utgångspunkt. Utställningen var del av en större internationell satsning från Svenska institutet i Paris som handlade om ”Astrid Lindgren och barnens rätt”. Utställningen ville skapa en plats för barn att leka på och samtidigt ge vuxna en chans att känna lekens skapande kraft. Astrid Lindgren var själv noga med att poängtera hur viktig leken hade varit för henne när hon växte upp i Vimmerby i Småland: ”Vi lekte och lekte så det var underligt att vi inte lekte ihjäl oss”.

Astrid Lindgren om leken som fenomen:

Vad skulle min barndom har varit utan den! Vad skulle förresten allas barns barndom vara, om inte leken fanns i deras liv.[9]

I utställningserbjudandet stod bland annat följande:

En utställning om lekens betydelse under barndomen som tog utgångspunkt i en av våra främsta barndomsskildrare, Astrid Lindgren. Ett återkommande tema i hennes litterära verk är den starka tron på leken som drivkraft. Det är också naturligt att koppla Astrid Lindgren till frågor rörande barns rättigheter i samhället. Hon förde fram barns rättigheter 50 år före FN:s barnkonvention och 30 år före den svenska lagen mot barnaga.[2]

Produktion

[redigera | redigera wikitext]

LEK – en allvarlig utställning handlade inte om att lära ut något. Leken i sig själv var målet. Utgångspunkten var att de vuxna inte skulle lägga sig i, varken föräldrar eller pedagoger. Barnen skulle själva få bestämma vilka former leken skulle få och vad den skulle syfta till, de vuxna skulle finnas i bakgrunden och fungera som stöd och för att lösa eventuella konflikter och problem som kunde uppstå.

Utställningen ville sätta igång barnens lek med hjälp av olika installationer. LEK – en allvarlig utställning bestod bland annat av ljudstationer med inspelade avsnitt ur Astrid Lindgrens böcker, som kunde fungera som inspiration till lek och för att sätta igång leken. Barnens rörelselek skulle inspireras av den övriga omgivningen. Golvet var täckt av en lekmatta, här fanns en klättervägg, en rutschkana och olika former av utrymmen och rum med mjuka kuddar. Det fanns kläder att prova som skulle inspirera barnen till olika rollekar. Som avslutning brukade utställningens pedagoger samla barnen för att berätta om Astrid Lindgren. Vuxna kunde ta del av utställningens texter om lek, berättelser om Astrid Lindgren och FN:s barnkonvention.[2]

Utställningsytan var 100 kvadratmeter.

Produktionsteamet

[redigera | redigera wikitext]
  • Projektledare: Ann-Sofie Axelsson.
  • Formgivare: Sara Szyber.
  • Utställnings- och turnéansvarig: Helene Larsson.
  • Ansvarig tekniker: Anna Mazetti Nissen.
  • Samarbetspartner: Svenska institutet.[10]

Turné

[redigera | redigera wikitext]

LEK – en allvarlig utställning visades på flera platser i Europa på sin internationella turné, som gick till städerna Moskva, Belgrad, Sarajevo och Berlin. Först efter den internationella turnén kunde LEK möta sin publik i Sverige, med start i Vimmerby.[11]

Utställningen hade premiär i september 2004 på konstmuseet New Tretjakov Gallery i Moskva. Dagen före inträffade ett gisslandrama i en skola i den ryska orten Beslan. Invigningen av LEK genomfördes därför som en manifestation för barns rätt och som en hyllning till livet. Många föräldrar med barn besökte utställningen på premiärdagen och det rapporterades om långa köer för att komma igenom säkerhetskontroller bevakade av polis.

Utställningens programverksamhet pågick i fyra veckor i museet, vilket innebär ett hektiskt schema för utställningspedagogerna som till en början fick ta emot 40 till 50 barn i timmen.

I Belgrad arbetade konstnären och arkitekten Mats Lindberg tio dagar för att tillsammans med barn konstruera och bygga en modellstad. Den fick namnet ”Den lekvänliga staden”.

2005 var det dags för Sarajevo i Bosnien i samarbete med SOS Barnbyar och därefter Labyrinth Kindermuseum i Berlin.[2]

Övergripande mål

[redigera | redigera wikitext]

Under den internationella turnén fick ansvariga på varje ort formulera övergripande mål med utställningen. I Moskva fanns en önskan om att utveckla pedagogiken på museet. I Belgrad ansågs en diskussion om vikten av en barnombudsman vara det viktiga. I Sarajevo och Berlin stod barns rättigheter i centrum.

Reaktioner

[redigera | redigera wikitext]

Nürnberger Zeitung berättade så här om intrycken från utställningen, 2005-06-11:

Ljudnivån är hög och i foajén ligger skorna i drivor. Barnen möts av en pedagog som berättar om Astrid Lindgren och FN:s barnkonvention. Därefter sprider sig barnen åt alla håll i utställningen. De kastar sig nerför rutschkanan, hoppar i möblerna, ropar och skrattar. De tar med omedelbar glädje rummet i besittning. Här behöver man inte lära sig något utan man kan bara leka/.../”Det viktigaste är: Vuxna ska inte lägga sig i! Varken uppmaningar eller goda råd är önskvärda.”

Ekonomi

[redigera | redigera wikitext]

Litteratur

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]

Källor

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Broms, Göransson, Helene, Anders (2012) [2012]. Kultur i rörelse – en historia om Riksutställningar och kulturpolitiken. Bokförlaget Atlas. sid. 238. ISBN 9789173893565. Läst 24 oktober 2016 
  2. ^ [a b c d] Broms, Göransson, Helene, Anders (2012). Kultur i rörelse – en historia om Riksutställningar och kulturpolitiken. sid. 240. Läst 7 november 2016 
  3. ^ Broms, Göransson, Helene, Anders (2012). Kultur i rörelse – en historia om Riksutställningar och kulturpolitiken. sid. 217. Läst 7 november 2016 
  4. ^ Broms, Göransson, Helene, Anders (2012). Kultur i rörelse – en historia om Riksutställningar och kulturpolitiken. sid. 217-218. Läst 7 november 2016 
  5. ^ Broms, Göransson, Helene, Anders (2012). Kultur i rörelse – en historia om Riksutställningar och kulturpolitiken. sid. 220. Läst 7 november 2016 
  6. ^ Broms, Göransson, Helene, Anders (2012). Kultur i rörelse – en historia om Riksutställningar och kulturpolitiken. sid. 226. Läst 7 november 2016 
  7. ^ Broms, Göransson, Helene, Anders (2012). Kultur i rörelse – en historia om Riksutställningar och kulturpolitiken. sid. 238, 240. Läst 7 november 2016 
  8. ^ Broms, Göransson, Helene, Anders (2012). Kultur i rörelse – en historia om Riksutställningar och kulturpolitiken. sid. 242. Läst 8 november 2016 
  9. ^ Broms, Göransson, Helene, Anders (2012). Kultur i rörelse – en historia om Riksutställningar och kulturpolitiken. sid. 238. Läst 7 november 2016 
  10. ^ Broms, Göransson, Helene, Anders (2012). Kultur i rörelse – en historia om Riksutställningar och kulturpolitiken. sid. 270. Läst 11 december 2016 
  11. ^ Broms, Göransson, Helene, Anders (2012). Kultur i rörelse – en historia om Riksutställningar och kulturpolitiken. sid. 240, 242. Läst 8 november 2012 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Användare:Eric_Bengtsson/LEK_–_en_allvarlig_utställning&oldid=38403349”