Albrecht Weber

Albrecht Friedrich Weber, tysk orientalist, universitetslärare, född 17 februari 1825 i Breslau (där fadern, F.B. Weber, var professor i nationalekonomi), död 30 november 1901 i Berlin, studerade 1842-1845 förnämligast sanskrit och dess litteratur i Breslau, Bonn och Berlin under Stenzler, Lassen, Gildemeister och Bopp, men gjorde också vidsträckta studier i klassiska och semitiska språk.

Sedan han promoverats i Berlin (1846), reste han till England och Frankrike, där han studerade, under Burnoufs ledning. 1856 blev han e.o. och 1867 ordinarie professor i fornindiskt språk och fornindisk litteratur i Berlin (där han sedermera efterträddes av Richard Pischel). Ingen under 1800-talet levande indolog bidrog väl så som Weber till kännedomen om indisk litteratur. Han är den förnämsta skaparen av den indiska litteraturhistorian, särskilt på det äldre (vediska) området, och ingen har väl på indologins område utvecklat sådan produktivitet som han.

Men hans undersökningar ha rört ej blott sanskrit och dess litteratur. På prakritlitteraturens område är han snart sagt (om man bortser från Lassens redan 1837 utkomna "Institutiones linguae pracriticae") banbrytare genom sina studier av jainaskriften "Bhagavati" och genom sin kritiska upplaga och översättning av Halas "Saptachatakam". Om också ej speciellt som föreläsare var han dock som främjare av indiska studier och genom sina väckelser i övrigt mer än någon lärare åt de flesta nu levande indologer. 1849-1859 utgav Weber i 3 bd "White Yajurveda", vari det huvudsakliga av hans doktors- och habilitationsavhandling, Vajasaneyisanihito specimen, ingår. Hans "Indische studien" (bd 1-8, 1849-1863; bd 9-18 1865-1898) är en för de indiska studierna högst viktig tidskrift, som mest innehåller Webers egna arbeten, bl.a. Zur frage über das zeitalter Paninis (bd 5), Über die metrik der inder (bd 8), Collectanea über die kastenverhältnisse in den Brahmana und Sutra (bd 10), Zur kenntniss des vedischen opferrituals (bd 10, 13), Über den padapatha der Tait-tinya-Samhita (bd 13), Über die heiligen schriften der Jaìna (bd 16, 17), Taittiriya Samhita (bd 11, 12) och översättningen av "Atharvaveda" (bd 4, 13, 17).

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.