Wikipedia

Jordens atmosfär

gashölje som omsluter jorden
Uppslagsordet ”Luft” leder hit. För andra betydelser, se Luft (olika betydelser).

Jordens atmosfär[1], av de grekiska ordstammarna atmos (ånga) och sfaira (klot), är det gashölje som omsluter jorden och hålls kvar av jordens gravitationskraft. Atmosfären skyddar livet på jorden genom att absorbera skadlig ultraviolett strålning från solen och kosmisk strålning från rymden och även genom att minska temperaturskillnaderna mellan dag och natt samt att höja medeltemperaturen på jorden.

Jordens atmosfär utifrån.

Atmosfären har inget abrupt slut utan tunnar gradvis ut i tomma rymden. Inom rymdfarten definieras rymden som 100 km ovanför havsnivå, den så kallade Karmanlinjen. Spår av atmosfären finns ända ut till ungefär 1 000 km höjd. Atmosfärens massa är ungefär 5,15×1018 kg.

Indelning

redigera
 
Atmosfären
 
Rymdfärjan Endeavour framför troposfären (orange), stratosfären (vit) och mesosfären.

Atmosfären kan delas in på olika sätt. Ett sätt är att dela in den i höjdled i lager, baserat på deras temperatur och storlek (dvs. om temperaturen ökar eller minskar i höjdled). Dessa är:

  • Troposfären (0 – 11 km). Troposfären når i medeltal 11 km över jordytan, 7 km vid polerna och 17 km vid ekvatorn och innehåller omkring 80 % av atmosfärens gaser. Temperaturen minskar med höjden. I troposfären blandas luften livligt vertikalt på grund av att varm luft stiger uppåt där temperaturen är lägre, däremot blandas luften mycket lite mellan norra och södra halvklotet. Blandningen mellan troposfären och stratosfären är också liten. Allt väder äger rum i troposfären, och nästan alla moln finns i troposfären.
  • Stratosfären (11 – 55 km). Temperaturen ökar i höjdled till skillnad mot i troposfären. Detta beror på att ozonlagret i mitten av stratosfären absorberar ultraviolett ljus och den övre delen av stratosfären absorberar mer energirik kosmisk strålning. Luften blandas mycket mindre vertikalt i stratosfären eftersom temperaturens stigning med höjden hämmar stigningen hos eventuell varmluft. I stratosfären förekommer ibland pärlemormoln.
  • Mesosfären (55 – 85 km). Temperaturen minskar med höjden; detta är den kallaste delen av atmosfären, speciellt kring sommarpolen där nattlysande moln ofta förekommer.
  • Termosfären (85 – 600 km). Temperaturen ökar först kraftigt med höjden på grund av solens joniserande strålning, men planar sedan ut så att termosfärens övre delar blir i stort sett isoterma. Detta beror på att molekylernas fria medelväglängd inom övre termosfären kan bli tusentals km, och när molekylerna kan röra sig fritt så långt tar de även med sig temperaturen från där de var tidigare. Inom termosfären förekommer aldrig några moln, däremot kan norrsken förekomma där.

Regionerna mellan dessa fyra lager kallas tropopausen, stratopausen och mesopausen.

Atmosfären delas även in i andra typer av lager.

  • Neutrosfären (0 – 50 km) innehåller elektriskt neutrala gasmolekyler. Den består av troposfären och stratosfären.
  • Jonosfären (50 – 575 km) innehåller joner i form av plasma. Den består av mesosfären och en del av termosfären.
  • Exosfären (575 – 10000 km) är lagret ovanför jonosfären och övergår långsamt i rymden.
  • Magnetosfären, regionen där jordens magnetfält växelverkar med solvinden. Räcker tiotusentals kilometer från jorden.

Ännu en typ av indelning av jordatmosfären är:

  • Homosfären (0 – 110 km) består av den del av jordatmosfären där molekylernas fria medelväglängd är mindre än storleken hos de turbulenta cellerna. Gaserna förblir då väl sammanblandade, och homosfärens sammansättning är därför väldigt likartad överallt.
  • Heterosfären (över 110 km) består av den del av jordatmosfären där molekylernas fria medelväglängd är större än storleken hos de turbulenta cellerna. Gasmolekylerna börjar då röra sig individuellt, oberoende av andra gaser, och jordatmosfärens sammansättning ändras tämligen raskt med höjden. Den första förändringen är att molekylärt syre slås sönder till atomärt syre som blir dominerande lite längre upp. Ännu högre upp blir helium dominerande, och allra högst upp, i exosfären, blir atomärt väte dominerande. Detta väte är ofta joniserat, vilket innebär att jordatmosfären längst ut huvudsakligen består av fria elektroner och protoner.

Koncentration av gaser i atmosfären

redigera
 
Atmosfärens sammansättning och cirkulation.

Atmosfärens volym består, om vattenånga inte räknas, av omkring 78 % kväve, 21 % syre, 1 % argon, 0,04 % koldioxid och 0,01 % andra gaser. De nämnda gaserna utgör mer än 99,999 % av atmosfärens massa. Hela denna gasblandning kallas allmänt för luft och dess densitet är omkring 1,29 kg/m³ vid standardtryck och -temperatur. Vattenånga utgör normalt mindre än 1 upp till 4 procent av luften, men detta varierar stort med bland annat tid på dygnet, årstid, klimat, temperatur och höjd.

Volymkoncentrationen av de vanligaste gaserna i den delen av atmosfären som kallas homosfären (räknad på torr luft) ges av följande tabell.[2][3]

Gas ppm i atmosfären % i atmosfären
Kväve 780 840 78,08
Syre 209 460 20,95
Argon 9 340    0,93
Koldioxid 419[4]    0,0419
Neon 18,18    0,002
Helium 5,24    0,000 5
Metan 1,745    0,000 2
Krypton 1,14    0,000 1
Väte 0,55    0,000 06

En mer komplett lista ges i tabellen nedan. Den aktuella luftsammansättningen vid standardtryck och -temperatur visas. Man skiljer mellan huvudbeståndsdelar och spårämnen. Ämnena separeras huvudsakligen med den så kallade Linde-metoden (destillation av flytande luft).

Luftens sammansättning
Gas Formel Volymandel Massandel
Huvudbeståndsdelar av torr luft vid standardtryck och -temperatur
Kväve N2 78,084 % 75,518 %
Syre O2 20,942 % 23,135 %
Argon Ar 0,934 % 1,288 %
Halt av Spårgaser
Koldioxid CO2 0,040 % 0,058 %
Neon Ne 18,180 ppm 12,67 ppm
Helium He 5,240 ppm 0,72 ppm
Metan CH4 1,760 ppm 0,97 ppm
Krypton Kr 1,140 ppm 3,30 ppm
Vätgas H2 ~500 ppb 36 ppb
Dikväveoxid N2O 317 ppb 480 ppb
Kolmonoxid CO 50 – 200 ppb 50 – 200 ppb
Xenon Xe 87 ppb 400 ppb
Difluorklormetan (CFC-12) CCl2F2 535 ppt 2 200 ppt
Fluortriklormetan (CFC-11) CCl3F 226 ppt 1 100 ppt
Difluorklormetan (HCFC-22) CHClF2 160 ppt 480 ppt
Koltetraklorid CCl4 96 ppt 510 ppt
Trifluortrikloretan (CFC-113) C2Cl3F3 80 ppt 520 ppt
1,1,1-Trikloretan CH3-CCl3 25 ppt 115 ppt
1-Fluor-1,1-dikloretan (HCFC-141b) CCl2F-CH3 17 ppt 70 ppt
1,1-Difluor-1-kloretan (HCFC-142b) CClF2-CH3 14 ppt 50 ppt
Svavelhexafluorid SF6 5 ppt 25 ppt
Bromdifluorklormetan CBrClF2 4 ppt 25 ppt
Bromtrifluormetan CBrF3 2,5 ppt 13 ppt
Total(torr) 5,135 × 1015 t
Total(fuktig) 5,148 × 1015 t

Jordens forntida atmosfär

redigera

Jordens forntida atmosfär anses varit lik Venus atmosfär, som nästan enbart består av koldioxid. Syre förekommer idag som gas i jordens atmosfär. Under livets tidiga utveckling förekom syre bara i form av oxider i marken, och för dessa tidiga organismer var syre ett farligt gift. Forntidens åska kan ha producerat aminosyror. Först en bit in i tidsåldern prekambrium blev atmosfären syresatt. Det är alger och växter som genererar syret. Halten av syre har varierat i atmosfären, under tidsåldern jura var syrehalten så hög som 35 %. Forskarna antar att atmosfärens tryck vid havet varit ungefär samma som nu, men detta är bara en hypotes. Jordens dragningskraft är så stor att atmosfären hållits kvar, till skillnad från Mars. De ännu mindre himlakropparna månen och Merkurius har förlorat all sin atmosfär. Man har tidigare trott att jordens magnetfält skyddar mot en sådan atmosfärsflykt eftersom det hindrar solvinden från att komma i kontakt med atmosfären. Det har emellertid visat sig att det även kring omagnetiserade planeter, som Mars och Venus, bildas ett skyddande gränsskikt.[5] Dessutom gör magnetfältet det möjligt för joner att strömma ut längs de vertikala magnetfältslinjerna i polarområdena, vilket inte kan ske på omagnetiserade planeter. Beräkningar av atmosfärsförlust för olika magnetiseringar har visat att en hypotetisk jord utan magnetfält skulle vara något bättre skyddad än den verkliga jorden är idag.[6]

Luftbubblor som frusit in i is kan användas för göra uppskattningar av atmosfärens egenskaper under senare delen av kvartärtiden. Denna typ av forskning görs med hjälp av borrkärnor från olika glaciärer. Särskilt på Grönland och på Antarktis bedrivs omfattande forskning av detta slag.

Människans inverkan på atmosfären

redigera

Detta ämnesområde är en del av den kemiska meteorologin.

Människans utsläpp av växthusgaser påverkar den globala uppvärmningen som har pågått åtminstone sedan 1880-talet.[7] På mindre än 200 år har mängden koldioxid i atmosfären ökat 50 %.[4]

Se även

redigera

Referenser

redigera

Noter

redigera
  1. ^ ”Atmosfärens historia”. SMHI smhi.se. 17 april 2021. https://www.smhi.se/kunskapsbanken/klimat/forhistoriskt-klimat/atmosfarens-historia-1.5817. Läst 28 oktober 2023. 
  2. ^ Williams, D. R. (21 december 2021). ”Earth Fact Sheet”. Nasa. https://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/earthfact.html. Läst 27 juli 2022. 
  3. ^ Aktualiserat för metan 1998 enligt IPCC Arkiverad 15 juni 2007 hämtat från the Wayback Machine.
  4. ^ [a b] ”Vital signs: Carbon Dioxide”. NASA Climate. juni 2022. https://climate.nasa.gov/vital-signs/carbon-dioxide/. Läst 27 juli 2022. 
  5. ^ Russell, C. T. (1993). ”Planetary magnetospheres”. Reports on Progress in Physics 56 (6): sid. 687-732. doi:10.1088/0034-4885/56/6/001. ISSN 0034-4885. 
  6. ^ Gunell, H.; Maggiolo, R.; Nilsson, H.; Stenberg Wieser, G.; Slapak, R.; Lindkvist, J.; Hamrin, M.; De Keyser, J. (2018). ”Why an intrinsic magnetic field does not protect a planet against atmospheric escape”. Astronomy and Astrophysics 614: sid. L3. doi:10.1051/0004-6361/201832934. 
  7. ^ Nasa GISS

Källor

redigera

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Jordens_atmosfär&oldid=55490384”