Fornöstnordiska
Fornöstnordiska var en dialekt av fornnordiska talad i Sverige och Danmark omkring 850-1300 e.Kr. som senare utvecklades till svenska och danska. Fornöstnordiskan skilde sig från fornvästnordiskan (fornnorskan och dess dotterspråk, isländska och färöiska) genom sina färre diftonger.[1] Diftongerna i östra Norden började dock försvinna först i slutet på 900-talet och i början av 1000-talet, förutom på Gotland, runt Bottenviken, i Jämtland och i västra Dalarna (Transtrand och Lima) där de bevarades. Skillnaderna var i övrigt tämligen små och överträffades av varianter inom respektive dialektområde. I östra Norge talades dessutom en språkvariant som med visst fog kan betecknas som en blandning av östnordiska och västnordiska element. I Sverige kallas fornöstnordiskan vanligen för runsvenska,[2] medan man i Danmark talar om rundanska.
| Underklass till | • nordiska språk • fornnordiska | |
|---|---|---|
| Del av | fornväst- och östnordiska | |
| Dialekt av | fornnordiska | |
| Motsats till | fornvästnordiska | |
I artiklarna östnordiska språk och i nordiska språk finns mer uppgifter om de östnordiska språkens särdrag gentemot andra nordiska språk och mot andra germanska språk.
Se även
redigeraReferenser
redigera- ^ ”Nordiska språk - Uppslagsverk - NE”. www.ne.se. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/nordiska-spr%C3%A5k. Läst 31 juli 2017.
- ^ ”svenska - språkhistoria”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/svenska#spr%C3%A5khistoria. Läst 14 oktober 2020.