Wikipedia

Första världskriget

globalt krig 1914–1918

Första världskriget, före hösten 1939 kallat världskriget eller det stora kriget,[6][7] var en världsomspännande militär konflikt centrerad i Europa som började den 28 juli 1914 och varade till den 11 november 1918. Denna konflikt engagerade alla av världens stormakter,[8] samlade i två motsatta allianser: De allierade (centrerad kring Ententen: Storbritannien, Frankrike och Ryssland) och Centralmakterna (ursprungligen centrerad kring trippelalliansen: Tyskland, Österrike-Ungern och Italien, där Italien bytte sida när det väl trädde in i kriget).[9] Mer än 70 miljoner soldater, däribland 60 miljoner européer, mobiliserades i ett av de största krigen i historien.[10][11] Mer än nio miljoner soldater dödades, vilket främst berodde på stora tekniska framsteg i eldkraft, utan motsvarande inom rörlighet. Det var den sjätte dödligaste konflikten i världshistorien och banade därefter väg för olika politiska förändringar såsom revolutioner i de berörda länderna.[12]

Första världskriget

Medurs från toppen: efterdyningarna av beskjutning under slaget vid Somme, Mark V-tanks korsar Hindenburglinjen, HMS Irresistible sjunker efter att ha gått på en mina i Dardanellerna, en brittisk Vickers-kulsprutebesättning med gasmasker under slaget vid Somme, Albatros D.III-flygplan ur Jagdstaffel 11.
Ägde rum 28 juli 1914 – 11 november 1918
4 år och 106 dagar
Började Österrike-Ungern förklarar krig mot Serbien
Slutade Vapenstilleståndet i Compiègneskogen
Plats Europa, Afrika, Mellanöstern, Stilla havet Stillahavsöarna, Kina och utanför Syd- och Nordamerikas kust
Avslutad av
Följande fredsavtal
Resultat Seger för Ententen
Casus belli
  • 28 juni – Skotten i Sarajevo: Revolutionära gruppen Unga Bosnien, med stöd av serbiska organisationen Svarta handen, mördar ärkehertigen Franz Ferdinand av Österrike.
  • 23 juli – Österrike-Ungern ger ultimatum till Serbien för mordet.
  • 25 juli – Serbiska invändningar mot delar av ultimatumet, följt av delvis österrike-ungersk mobilisering.
  • 28 juli – Österrike-Ungern förklarar Serbien krig, följt av påbörjad Rysk mobilisering mot Österrike-Ungern.
  • 30 juli – Fullständig rysk mobilisering.
  • 31 juli – Fullständig österrike-ungersk mobilisering, samt Tyskt ultimatum till Ryssland med krav om att ställa in mobiliseringen och ultimatum till Frankrike med krav på neutralitet.
  • 1 augusti – Fullständig tysk mobilisering och krigsförklaring mot Ryssland.
  • 3 augusti – Tyskland förklarar Frankrike krig, följt av att Tyska trupper marscherar in i Belgien.
  • 4 augusti – Storbritannien förklarar Tyskland krig.
  • 8 augusti – Storbritannien förklarar Österrike-Ungern krig.
Stridande
Ententen

Brittiska imperiet Brittiska imperiet

Frankrike Frankrike
Kejsardömet Ryssland Ryssland (1914–1917)
Kungariket Italien Italien (1915–1918)
USA USA (1917–1918)
Kungariket Rumänien Rumänien (1916–1918)
Japanska imperiet Japan
Kungariket Serbien Serbien
Belgien Belgien
Kungariket Grekland Grekland (1917–1918)
Portugal Portugal (1916–1918)
Kungariket Montenegro Montenegro (1914–1916)
och andra

Centralmakterna

Kejsardömet Tyskland Tyska riket

Österrike-Ungern Österrike-Ungern
Osmanska riket Osmanska riket
Kungariket Bulgarien Bulgarien (1915–1918)

Understödda av:
Jabal Shammar
Sydafrikanska republiken (1914–1915)

Befälhavare och ledare
Ledare och befälhavare

Brittiska imperiet George V
Brittiska imperiet David Lloyd George
Brittiska imperiet H.H. Asquith
Brittiska imperiet Douglas Haig
Brittiska imperiet Herbert Plumer
Brittiska imperiet Hubert Gough
Frankrike Raymond Poincaré
Frankrike Georges Clemenceau
Frankrike Ferdinand Foch
Kejsardömet Ryssland Nikolaj II
Kejsardömet Ryssland Nikolaj Nikolajevitj
Kejsardömet Ryssland Aleksej Brusilov
Kungariket Italien Antonio Salandra
Kungariket Italien Vittorio Orlando
Kungariket Italien Luigi Cadorna
USA Woodrow Wilson
USA John J. Pershing
Rumänien Ferdinand I
Rumänien Constantin Prezan
Japan Taishokejsaren
Kungariket Serbien Peter I
Kungariket Serbien Radomir Putnik
Kungariket Serbien Petar Bojović
och andra

Ledare och befälhavare

Kejsardömet Tyskland Vilhelm II
Kejsardömet Tyskland Paul von Hindenburg
Kejsardömet Tyskland Erich Ludendorff
Kejsardömet Tyskland Erich von Falkenhayn
Kejsardömet Tyskland Helmuth von Moltke
Kejsardömet Tyskland August von Mackensen
Österrike-Ungern Frans Josef I
Österrike-Ungern Karl I
Österrike-Ungern Conrad von Hötzendorf
Österrike-Ungern Arthur Straussenburg
Osmanska riket Mehmet V
Osmanska riket Enver Pascha
Osmanska riket Mustafa Kemal Atatürk
Osmanska riket Talaat Pascha
Osmanska riket Djemal Pasha
Osmanska riket Otto Liman von Sanders
Kungariket Bulgarien Ferdinand I
Kungariket Bulgarien Nikola Zjekov
och andra

Styrka
Ententen[2]
Kejsardömet Ryssland 12 000 000
Brittiska imperiet [3][4] 8 841 541
Kungariket Italien 5 093 140
USA 4 743 826
Frankrike [5] 8 660 000
Kungariket Rumänien 1 234 000
Japanska imperiet 800 000
Kungariket Serbien 707 343
Belgien 380 000
Kungariket Grekland 250 000
Portugal 200 000
Kungariket Montenegro 50 000
Totalt: 42 959 850
Centralmakterna[2]
Kejsardömet Tyskland 13 250 000
Österrike-Ungern 7 800 000
Osmanska riket 2 998 321
Kungariket Bulgarien 1 200 000
Totalt: 25 248 321
Förluster
Stupade i strid:
5 525 000
Sårade i strid:
12 831 500
Saknade i strid:
4 121 000
Totalt:
22 477 500 KIA, WIA eller MIA 		Stupade i strid:
4 386 000
Sårade i strid:
8 388 000
Saknade i strid:
3 629 000
Totalt:
16 403 000 KIA, WIA eller MIA

Långsiktiga orsaker till kriget inkluderar stormakternas imperialistiska utrikespolitik i Europa, inklusive Brittiska imperiet, Kejsardömet Tyskland, Österrike-Ungern, Osmanska riket, Kejsardömet Ryssland, Frankrike och Italien. Mordet den 28 juni 1914 på ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike, tronarvinge i Österrike-Ungern, av en serbisk nationalist, Gavrilo Princip, var den omedelbara utlösande orsaken till kriget. Det resulterade i ett ultimatum till Kungariket Serbien.[13][14] Med Tysklands stöd formulerade Österrike-Ungern ett ultimatum som Serbien i princip inte kunde acceptera.[15] Med stöd av Frankrike[16] uppmuntrade Ryssland Serbien att avvisa Österrikes ultimatum.[17] Flera allianser som bildats under de tidigare decennierna åkallades och inom några veckor låg stormakterna i krig. Via stormakternas kolonier spred sig konflikten snart över världen.

Den 28 juli inleddes konflikten med den österrikisk-ungerska invasionen av Serbien,[18][19] följt av Rysslands allmänna mobilisering den 30 juli. Den 1 augusti såg sig Tyskland tvingat att mobilisera[20] och därpå följde den tyska invasionen av Belgien, Luxemburg och Frankrike, och en rysk attack på Tyskland. Efter att den tyska marschen mot Paris stoppats, hamnade västfronten i ett statiskt utmattningskrig med en skyttegravslinje som knappt kom att förändras fram till 1917. I öst kämpade den ryska armén framgångsrikt mot de österrikisk-ungerska styrkorna men tvingades tillbaka av den tyska armén. Ytterligare fronter öppnades efter att det osmanska riket gick med i kriget 1914, Italien och Bulgarien 1915 och Rumänien 1916. Kejsardömet Ryssland kollapsade 1917, och Ryssland lämnade kriget efter oktoberrevolutionen senare samma år. Efter en tysk offensiv längs västfronten 1918 inträdde USA i kriget och de allierade motade tillbaka de tyska arméerna i en serie av framgångsrika offensiver. Tyskland, som hade egna problem med revolutionärer vid denna tidpunkt, kom överens om en vapenvila den 11 november 1918, senare känd som Stilleståndsdagen. Kriget resulterade i seger för de allierade.

När kriget avslutades hade fyra stora imperier – tyska, ryska, österrikisk-ungerska och det osmanska imperiet – blivit militärt och politiskt besegrade och upphörde att existera. Efterföljande stater i de förstnämnda två förlorade en stor del av sitt territorium, medan de två sistnämnda avvecklades helt. Centraleuropas kartbild fick ritas om i många mindre stater.[21] Nationernas Förbund bildades i hopp om att förhindra att en liknande konflikt skulle blossa upp i framtiden. Den europeiska nationalismen som uppkom ur kriget och upplösningen av imperier och återverkningarna av Tysklands nederlag och Versaillesfreden är allmänt accepterade faktorer som bidrog till andra världskriget.[22]

Etymologi

redigera

Före andra världskriget var kriget även känt som stora kriget, världskriget, kejsarens krig, nationernas krig, kriget i Europa eller europeiska kriget.[23][24] I Storbritannien och USA kallades det vanligtvis The Great War. I Frankrike och Belgien kallades det ibland La Guerre du Droit (kriget för rättvisa) eller La Guerre Pour la Civilisation / de Oorlog tot de Beschaving (kriget för civilisationen), särskilt på medaljer och minnesmärken.

Den tidigast kända användningen av termen första världskriget framträdde under kriget. Den tyska biologen och filosofen Ernst Haeckel skrev kort efter krigets början:

” Det är ingen tvekan att förloppet och kännetecknandet för det fruktade "europeiska kriget" kommer att bli första världskriget i full bemärkelse.[25] „
– The Indianapolis Star, 20 september 1914

Termen användes igen mot slutet av kriget. Engelska journalisten Charles à Court Repington skrev:

” Jag träffade major Johnstone, Harvardprofessorn som är här för att lägga grunden för en amerikansk historia. Vi diskuterade rätt namn på kriget. Jag sa att vi nu kallade det Kriget, men att detta inte skulle hålla. Napoleonkrigen var det stora kriget. Att kalla det för det tyska kriget skulle bli för mycket smicker för tysken. Jag föreslog Världskriget som en aning bättre titel och till slut kom vi gemensamt överens om att kalla det första världskriget för att förhindra millennieskiftets folk från att glömma att världens historia var krigens historia.[26] „
– The First World War, 1914–1918 (1920), Volym I, s. 391.

Benämningarna World War I och First World War blev båda standard (i USA respektive Storbritannien) med början omkring 1940 till 1942. Innan dess användes benämningen The Great War, enligt uppgifter från Google Books Ngram Viewer där man har jämfört engelskspråkiga böcker och tidskrifter publicerade mellan 1914 och 2000.[27][28]

Svensk etymologi

redigera

I Sverige förekom benämningen "världskriget" för konflikten ända fram till sent 1930-tal.[29] Under andra världskriget kallades kriget initialt för "förra världskriget", eftersom dåvarande krig ej fått fastställt namn (exempelvis "stormaktskriget").[30]

Begreppet "VK1" ("världskrig 1") förekommer i begränsad utsträckning som förkortning för första världskriget, möjligtvis en svensk översättning av engelska: WWI ("World War I") ursprungligen.[31][32][33] I samma utsträckning förekommer VK2 ibland för andra världskriget.[31]

Bakgrund

redigera
Huvudartikel: Bakgrunden till första världskriget

Politiska och militära allianser

redigera

Under 1800-talet hade de stora europeiska makterna ansträngt sig för att upprätthålla en maktbalans i hela Europa, vilket år 1900 resulterade i ett komplicerat nätverk av politiska och militära allianser över hela kontinenten.[9] Dessa hade börjat år 1815 med den heliga alliansen mellan Preussen, Ryssland och Österrike. 1872 förhandlade den tyska rikskanslern Otto von Bismarck fram en inofficiell allians - trekejsarförbundet - mellan Österrike-Ungern, Ryssland och Tyskland.[34] Alliansen föll samman i mitten av 1870-talet i anslutning till det rysk-turkiska kriget 1877-1878 då Österrike-Ungern uttryckte oro över Rysslands aggressiva utrikespolitik. Som en följd av förbundets osäkra framtid och för att knyta Österrike-Ungern närmre Tyskland förhandlade Bismarck 1879 fram en dubbelallians mellan de båda länderna.[35] Risken att Tyskland skulle hamna i krig mot Ryssland gjorde att Bismarck ville knyta Österrike-Ungern närmre Tyskland.[36] Syftet med alliansen var även att minska Rysslands inflytande på Balkan och ta över det maktvakuum som det Osmanska riket lämnade efter sig.[9] 1882 utvidgades dubbelalliansen till att omfatta även Italien i det som blev känt som Trippelalliansen.[37]

Några år senare, efter mordet på tsar Alexander II 1881, återupplivades trekejsarförbundet på nytt men kom att avvecklas 1887, som en följd av stigande spänningar på Balkan mellan Ryssland och Österrike-Ungern.[34] I hemlighet tecknade Tyskland och Ryssland ett återförsäkringsfördrag samma år som trekejsarförbundet föll samman, men eftersom det aldrig förnyades av Vilhelm II 1890 kom Ryssland i stället att alliera sig med Frankrike i den fransk-ryska alliansen.[38] 1904 förseglade Storbritannien en allians med Frankrike, entente cordiale, och 1907 undertecknade Storbritannien och Ryssland den engelsk-ryska ententen. Detta system av överlappande bilaterala avtal bildade trippelententen.[9]

Sedan både napoleonkrigen och inte minst det fransk-tyska kriget 1870-1871 fanns det en stark rivalitet mellan Frankrike och Tyskland (ett flertal tyska stater före 1871). Tysklands seger över Frankrike etablerade både en tilltro till den preussiska militarismen och innebar att Tyskland annekterade viktiga landområden från Frankrike: Alsace-Lorraine. Frankrike kom att hysa en stark revanschlust och var mycket måna om att återta de landområden man förlorat. Fiendskapen mellan Tyskland och Frankrike kom att bidra dels till de hårda striderna på västfronten under kriget[39], dels till de hårda villkor mot Tyskland som angavs i Versaillesfreden 1919.[40]

Ekonomisk utveckling

redigera
 
Från 1890-talet och framåt pågick en intensiv kapprustning mellan Storbritannien och Tyskland. Det brittiska slagskeppet HMS Dreadnought blev en viktig milstolpe i kampen mellan brittiska och tyska flottan.

Tysklands industriella och ekonomiska makt hade vuxit kraftigt efter Tysklands enande 1871. Från mitten av 1890-talet och framåt använde Wilhelm II:s regering denna bas för att satsa betydande ekonomiska resurser för att bygga upp Kaiserliche Marine, den tyska kejserliga flottan, som grundades av amiral Alfred von Tirpitz som utmanade brittiska Royal Navy om herraväldet över världshaven.[41] Båda nationerna strävade efter ett örlogsfartyg över 10 000 ton. När det banbrytande nya slagskeppet HMS Dreadnought sjösattes 1906 utökade den brittiska flottan sitt redan betydande övertag över sina tyska konkurrenter.[41] Kapprustningen mellan Storbritannien och Tyskland spred sig så småningom till resten av Europa där samtliga stormakter lade ner en avsevärd del av sin industriella produktion på att förbereda sig på ett kommande europeiskt storkrig.[42] Mellan 1908 och 1913 ökades de militära utgifterna för de europeiska stormakterna med 50 %.[43]

Österrike-Ungern provocerade fram Bosnienkrisen 1908–1909 genom att officiellt annektera det tidigare osmanska territoriet Bosnien och Hercegovina vilket de hade ockuperat sedan 1878. Detta förargade kraftigt Kungariket Serbien och dess beskyddare, det panslaviska och ortodoxa Kejsardömet Ryssland.[44] Det ryska maktspelet destabiliserade regionen som kallades för "Europas krutdurk".[44]

År 1912 och 1913 utkämpades första Balkankriget mellan Balkanförbundet och det splittrade osmanska riket. Det resulterande Londonfördraget krympte ytterligare det osmanska imperiet genom skapandet av en självständig albansk stat medan det territoriella innehavet av Bulgarien, Serbien, Montenegro och Grekland utvidgades. När Bulgarien attackerade både Serbien och Grekland den 16 juni 1913 förlorade man det mesta av Makedonien till Serbien och Grekland och södra Dobrudzja till Rumänien i det 33 dygn långa Andra Balkankriget som ytterligare destabiliserade regionen.[45]

Julikrisen och krigsutbrottet

redigera

Julikrisen

redigera
Huvudartiklar: Upptakten till första världskriget, Skotten i Sarajevo och Julikrisen
 
Etnolingvistisk karta över Österrike-Ungern, 1910.

Den 28 juni 1914 mördades ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike, arvtagaren till Österrike-Ungerns tron, och hans fru i Sarajevo av Gavrilo Princip, en bosnisk-serbisk student och medlem i Unga Bosnien.[46] Morden utlöste en rad diplomatiska intriger mellan Österrike-Ungern, Tyskland, Ryssland, Frankrike och Storbritannien i vad som kallats Julikrisen. Österrike-Ungern ville slutgiltigt göra slut på serbiskt inflytande i Bosnien och överlämnade ett ultimatum till Serbien med tio krav som medvetet utformats för att vara oacceptabla för Serbien för att provocera fram ett krig.[47] Innan Österrike-Ungern hade formulerat sitt ultimatum hade man konsulterat Tyskland som gav Donaumonarkin (Österrike-Ungern) sitt fulla stöd för ett agerande mot Serbien.[48] När Serbien endast gick med på åtta av de tio kraven förklarade Österrike-Ungern krig 28 juli 1914.

Krigsutbrottet

redigera
Huvudartiklar: Svarta veckan, Första världskrigets utbrott och Krigseuforin 1914

Ryssland ville inte låta Österrike-Ungern köra över dess serbiska allierade på Balkan, och beordrade en mobilisering av delar av armén den 25[37] och allmän mobilisering den 30 juli. Tyskland mobiliserade den 1 augusti 1914[49] och samma dag mobiliserade Frankrike, som såg en chans att ta tillbaka Alsace-Lorraine som Tyskland erövrat under fransk-tyska kriget. Tyskland förklarade krig mot Ryssland samma dag[50], som en respons på landets mobilisering. Eftersom Ryssland var allierad med Frankrike förklarade Tyskland den 3 augusti krig även mot Frankrike, med tanken på att anfalla via det neutrala Belgien. Tysklands anfall mot Frankrike genom Belgien fick Storbritannien att reagera.[51] Belgien hade sedan ett internationellt fördrag 1839 ansetts neutralt. När Tyskland bröt mot den neutraliteten kunde den brittiska regeringen enas.[52] Storbritannien förklarade krig mot Tyskland den 4 augusti 1914 efter ett "otillfredsställande svar" på kravet att respektera Belgiens neutralitet.[53]

 
Militärallianser i Europa före krigsutbrottet 1914. Trippelalliansen sprack eftersom Italien först förklarade sig neutralt och senare istället gick med i ententen.

Händelsekedjan med ömsesidiga krigsförklaringar kallas svarta veckan. Över hela Europa fanns ett brett folkligt stöd för krig, som alla var övertygade skulle vara snabbt och framgångsrikt. Trots att europeiska socialister länge förordat internationell solidaritet mellan arbetare, så kom även många arbetare att uttrycka nationalistiska sympatier, inte minst i Frankrike.[54]

31 juli mördades den ledande franske socialisten och krigsmotståndaren Jean Jaurès av en ung fransk nationalist. Jaurès sågs av många samtida som en av de sista att kunna förhindra ett stort europeiskt krig. Under tiden före krigsutbrottet hade han rest runt Europa i ett försök att organisera arbetare och förmå dem att strejka för att förhindra ett europeiskt krig.[55]

Krigets förlopp

redigera
Det här avsnittet behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2023-11)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Västfronten

redigera
Huvudartiklar: Schlieffenplanen, Västfronten under första världskriget och Kapplöpningen till havet
 
Irländska soldater under slaget vid Somme 1916.

Västfronten var den krigsskådeplats där störst styrkor var koncentrerade. Operationerna inleddes med att den tyska så kallade Schlieffenplanen år 1914 försökte genomföras med en kringgående rörelse mot Paris genom Belgien. Tyskarnas plan misslyckades efter ett framgångsrikt franskt, brittiskt och belgiskt motanfall, vilket tillsammans med slaget vid Marne och slaget vid Ypern fick arméerna att gräva ner sig i skyttegravar. Från 1914 kom kriget på västfronten att förvandlas till ett blodigt ställningskrig som varade åtminstone fram till 1917.[56]

I februari 1916 försökte centralmakterna slå igenom stilleståndet genom ett anfall mot staden Verdun i norra Frankrike. Tanken var att döda tillräckligt många franska soldater för att den franska armén skulle mista sin stridskraft. Det tyska anfallet misslyckades på grund av ett kraftigt franskt motstånd. Både den tyska och franska sidan förlorade soldater i en omfattning som varit otänkbar före kriget: mellan 300 000 - 400 000 soldater från båda sidor beräknas ha mist livet under slaget vid Verdun.[57]

Samma år försökte Storbritannien och Frankrike att på ett liknande sätt ta sig igenom de tyska ställningarna genom slaget vid Somme. I juli attackerade ententen längs med floden Sommes dalgång. Ett nytt inslag i attacken var användningen av stridsvagnar. De militära framgångarna lyste dock med sin frånvaro, i november 1916 hade britterna och fransmännen erövrat ett par hundra meter från centralmakterna, då till priset av flera hundratusentals döda. Under slaget beräknas Tyskland ha förlorat en halv miljon människor, för Storbritannien och Frankrike beräknas 400 000, respektive 200 000 soldater ha dödats.[57]

Under våren 1918 satsade Tyskland sina sista krafter på ett anfall med målet att segra innan USA:s armé blivit fulltalig. Det misslyckades och under hösten fram till vapenstilleståndet 11 november avancerade ententens arméer mot Tyskland.

Östfronten

redigera
 
Den tyske kejsaren Wilhelm II med representanter för den tyska krigsledningen. Samtida tyskt vykort, säkerligen i form av ett bildmontage.
Huvudartikel: Östfronten under första världskriget

På östfronten stred Kejsardömet Tyskland och Österrike-Ungern mot Ryssland fram till freden i Brest-Litovsk i mars 1918 då bolsjevikerna slöt en separatfred med kejsardömet Tyskland.

Operationerna inleddes i augusti 1914 med att Ryssland samlade två arméer för att anfalla Ostpreussen. Med iver att uppfylla sin pakt med Frankrike anföll de ryska arméförbanden innan de hade fått alla sina förstärkningar, vilket visade sig vara ett ödesdigert misstag. Samordningen mellan de båda arméerna var också dålig: i praktiken opererade de utan inbördes kontakt. Tyskarna drog sig undan, men den tyska 8:e armén under ledning av Hindenburg lyckades sedan genomföra en djärv omringning av den ryska 2:a armén under Aleksander Samsonov som krossades. Segern i slaget vid Tannenberg gav tyskarna initiativet i fortsättningen. Samtidigt genomfördes komplicerade strider och rörelser mellan de ryska och österrikisk-ungerska arméerna i Galizien. I slutet av september tvingades österrikarna retirera till Karpaterna efter att armén förlorat 400 000 man.

Till skillnad från västfrontens skyttegravskrig, förblev kriget på östfronten relativt rörligt under hela första världskriget.

Balkan

redigera
Huvudartikel: Balkanfronten under första världskriget

I augusti 1914 ryckte den österrikisk-ungerska armén in i Serbien. Geografin underlättade dock för försvararna. Det första anfallet misslyckades men efter ett nytt anfall i september kunde efter förhållandevis svåra förluster Belgrad ockuperas i december. Den serbiska armén gick till motanfall och kunde innan jul kasta ut den österrikiska armén ur landet.

Efter att Bulgarien 1915 anslutit sig till centralmakterna anfölls Serbien på nytt av tyska och österrikiska trupper. Den serbiska armén tvingades retirera ända till Albanien och hela Serbien ockuperades. Ockupationen varade ända till hösten 1918 när en brittisk-fransk expeditionskår från Saloniki kunde tvinga Bulgarien till fredsförhandlingar.

Rumänien anslöt sig 1916 till ententen med fördraget i Bukarest men besegrades snabbt av centralmakterna och tvingades till fred 1917.

Italien

redigera
Huvudartikel: Italienska fronten under första världskriget

Italien var till en början neutralt men slöt den 26 april 1915 ett hemligt avtal i London med ententen om att åsidosätta trippelalliansen och gå med i kriget på ententsidan. För att övertyga Italien hade de lovats omfattande landområden, bland annat Trentino, Trieste, Sydtyrolen, Gorizia, Istrien och norra Dalmatien. Den 23 maj 1915 förklarade Italien krig mot Österrike-Ungern enligt avtalet. De första anfallen riktades österut, men upphörde snart på grund av översvämningar i floden Isonzo och kriget övergick till skyttegravsstrider. Det italienska landskapet gjorde att en försvarare med full kontroll över Alperna hade stora fördelar och trots enorma förluster under Isonzoslagen 1915-16 kunde inte italienarna mer än tillfälligt rycka framåt. Under de fyra första slagen runt Isonzo - mellan juni-december 1915 - dog 280 000 soldater. I maj 1916 gick Österrike-Ungern till motangrepp från Trentino och ner mot den venetianska slätten. Italien omorganiserade armén och lyckades delvis slå tillbaka Österrike. Mot augusti samma år hade Italien erövrat provinsen Gorizia och den 28 augusti förklarade Italien krig även mot Tyskland. Under 1916 förlorade Italien sammanlagt 500 000 soldater.[58]

1917 lyckades centralmakterna tvinga tillbaka den italienska armén från Caporetto. Italienarna lyckades, med viss hjälp av franska och engelska divisioner, stabilisera fronten vid en befäst linje längs Piavefloden. Österrike-Ungern gjorde ett försök att bryta igenom vid Piave i juni 1918 men därmed var dubbelmonarkins anfallskraft uttömd. Under slaget vid Vittorio Veneto i slutet av oktober kunde italienarna bryta igenom varefter den österrikisk-ungerska armén föll samman liksom strax därefter hela kejsardömet.

Osmanska riket

redigera
Huvudartikel: Osmanska riket under första världskriget

Det osmanska riket anslöt sig till centralmakterna efter att ett hemligt avtal om osmansk-tysk allians skrevs under 2 augusti 1914. Osmanska riket hotade i och med detta Ryssland i norr samt den brittiska Suezkanalen och britternas handel med Indien, Iran och Egypten i söder.

På Arabiska halvön igångsattes 1916 ett väpnat uppror, Arabrevolten, mot det Osmanska riket med mål att nå självständighet för ett enat arabiskt rike i Mellanöstern. Den legendariske brittiske kaptenen T.E. Lawrence som då var envoyé åt brittiska utrikesdepartements arabiska byrå i Kairo lyckades ena de olika arabiska stammarna och få till stånd ett omfattande gerillakrig mot osmanernas militära infrastruktur.

 
Teckning som föreställer när tyska befälhavaren i Tyska Östafrika Paul von Lettow-Vorbeck kapitulerar till britterna vid Abercorn (idag Mbala).

Afrika

redigera

Strider i brittiska, franska och tyska kolonier i Afrika var bland de första som utkämpades under kriget. Franska och brittiska styrkor invaderade det tyska protektoratet Togoland 7 augusti 1914. Tyskland svarade med att gå in i Sydafrika från Tyska Sydvästafrika, en konflikt som fortgick i sporadisk form under hela resten av kriget. De tyska kolonialtrupperna i Tyska Östafrika under Paul von Lettow-Vorbeck utkämpade ett gerillakrig och kapitulerade först två veckor efter stilleståndet utropades i Europa.[59]

 
Män i Melbourne tar värvning, 1914.

Östasien och Stilla havet

redigera

Nya Zeeland ockuperade Tyska Samoa 30 augusti 1914. Den 11 september samma år landsteg en australiensisk styrka på Nya Pommern, då en del av Tyska Nya Guinea. Den 28 oktober sänkte tyska kryssaren Emden den ryska kryssaren Zjemtjug i slaget vid Penang i Malackasundet. Japan annekterade Tysklands mikronesiska kolonier och intog den kinesiska staden Qingdao efter en dryg veckas belägring i november 1914. Inom några månader hade Ententen intagit samtliga tyska territorier i Stilla havet; endast några hjälpfartyg som jagade handelsfartyg och några enklaver i Nya Guinea kvarstod.[60][61]

Krigsslutet

redigera
 
Massmöte i Petrograd.

Efter den ryska revolutionen och den följande freden i Brest-Litovsk 1918 drog sig Ryssland ur kriget. Den tyska armén kunde avancera österut och samtidigt lösgöra stora mängder trupper för insatser på västfronten. Nu anslöt sig även USA till ententen och sände över två miljoner soldater till Europa. Den sista tyska offensiven 1918, lyckades pressa fram fronterna mot Paris, men de tyska trupperna hejdades snart och drevs tillbaka.

Efter en revolution i Tyskland begärde de vapenvila. Den 11 november 1918 kl. 11:00 upphörde striderna och stilleståndsdagen högtidlighålls fortfarande i Frankrike och Storbritannien. Tysklands kejsare Wilhelm II tvingades abdikera och flydde till Nederländerna.

Skuldfrågan

redigera

Var skulden och orsaken till krigsutbrottet ligger har diskuterats intensivt. Bland förklaringarna finns ofta faktorer som allianssystemets uppbyggnad, upprustningen, nationalism, rubbningar i den ekonomiska balansen, imperialistisk konkurrens och en militär mobilisering som visade sig vara svår att återställa när den väl beordrats. Men segrarmakterna slog fast i fredstraktatet, artikel 231, att det var Tyskland och dess allierade som var ansvariga för kriget och dess följder. Andra ifrågasatte denna syn och pekade istället på maktbalansens sammanbrott. Men kriget självt visade snarare att det fanns en maktbalans, som däremot kunde rubbas av bland annat revolutioner. Tysklands skuld betonades dock allt kraftigare efter andra världskriget, och vissa historiker har talat om en tysk "särväg" från 1871 till 1945 som främsta förklaring till bland annat första världskriget. Marxistiska forskare har i sin tur istället menat att kriget var en naturlig följd av kapitalismens utveckling.

Följder

redigera
Huvudartikel: Första världskrigets följder
Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2023-11)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.
 
Amerikanska soldater välkomnas hem i New York den 28 april 1919.

Uppemot 20 miljoner människor dog av direkta krigsorsaker. Ententmakternas blockad av tyska hamnar före och efter fredsslutet orsakade ytterligare många civila offer. I den svåra epidemi av spanska sjukan som bröt ut efter krigsslutet och som var direkt relaterad till den krigströtta situationen i Europa dog närmare 50 miljoner människor.

De politiska omvälvningarna som följde freden i Versailles och påföljande fredsavtal lade grunden för det moderna Europa. Flera stormakter gick under genom kriget. Österrike-Ungern splittrades, Ryssland blev Sovjetunionen och Osmanska riket blev Turkiet. Flera nya stater blev till: Tjeckoslovakien, Polen, Jugoslavien, Finland, Estland, Lettland och Litauen. Tyskland förlorade sina kolonier i Burundi, Rwanda, Tanzania (det så kallade Tyska Östafrika), Namibia (Tyska Sydvästafrika), Togo (Togoland), Kamerun och Papua Nya Guinea (Tyska Nya Guinea) samt intressesfärerna i Shandong (Shantung).

Att ententen ingenstans lyckats komma in på tyskt territorium under kriget understödde uppfattningen att tyskarna inte behövde stå som förlorare efter kriget. (Detta kallas ofta för "dolkstötslegenden", som skulle betyda att tyskarna hade kunnat vinna om det inte hade varit för svekfulla politiker i Berlin). Freden som slöts i Versailles var mycket hård mot Tyskland och krävde landet på enorma skadestånd, vilket bidrog till en känsla av förödmjukelse som i sin tur var grogrund för extremistiska rörelser och som ledde till nazisternas seger och på sikt andra världskriget.

Revolutionen i Ryssland 1917, som hade sin direkta upprinnelse i de svåra förhållanden som rådde under kriget, ledde i förlängningen till bolsjevikernas maktövertagande och till en socialistisk rådsrepublik. I den oreda som då rådde i Ryssland, blev det 1917 också möjligt för Finland att frigöra sig från det ryska styret, vilket också ledde till finska inbördeskriget.

Japan gick in i första världskriget på Ententens sida. Under första världskriget befäste Japan sin position som stormakt och striderna som i huvudsak bekämpades mot tyska intressen i Asien inbegrep världens första flyganfall från hangarfartyg. Japanska flottan bistod även Storbritannien och skickade krigsfartyg till Sydafrika och Malta. Japans deltagande i första världskriget resulterade i (se Versaillesfreden 28 juni 1919) att Tysklands rättigheter i Shandongprovinsen överfördes till Japan. Vidare annekterade Japan Tysklands mandat över ett antal öar i Stilla havet.

I Östasien skapade fredsavtalet starka spänningar mellan Kina och Japan, som båda bistått Ententen i kampen mot centralmakterna, då Tysklands besittningar i Kina (Shandong) kom att överföras till Japan istället för att återlämnas till Kina. De kinesiska delegaterna skrev aldrig på avtalet, och i Kina gav resultatet av fredsförhandlingarna upphov till Fjärde maj-rörelsen.

Motsättningar mellan USA och Japan uppkom även i samband med Versaillesfreden och upprättandet av Nationernas Förbund. Detta hade bland annat sin upprinnelse med avslåendet av det japanska förslaget om en klausul om jämbördighet mellan raser (genom tillägg till artikel 21 i fördraget om Nationernas Förbund). Motståndet kom från framförallt britterna (efter bland annat lyckad lobbying mot förslaget av Australien (se White Australia Policy)) och USA. Förslaget (the Racial Equality Proposal, 1919) erhöll en röstmajoritet men ordföranden, tillika USA:s president, Woodrow Wilson förklarade att ett sådant förslag kräver enhällighet. Eftersom flera nationer ej röstade, däribland USA, antogs aldrig förslaget. Rapporterna från japanska media som följde konferensen bidrog till att den japanska folkliga opinionen gentemot väst, och USA i synnerhet, försämrades.

Ekonomiska följder

redigera

Efterfrågan på metaller och stenkol ökade kraftigt under kriget. Produktionen kunde inte ökas lika snabbt som efterfrågan ökade. Exempelvis ökades priset på stålplåt till 68:- per ton år 1918, från att ha legat på 18:- per ton år 1915.[62] Detta fick till följd att även priset på andra varor samt löner ökade.

Första världskriget i popkultur

redigera
Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2023-11)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Tryckta och filmatiserade verk

redigera

År 1929 publicerade Erich Maria Remarque romanen På västfronten intet nytt om det hårda livet på västfronten. Romanen har filmatiserats tre gånger, år 1930, år 1979 och år 2022.

Den engelska oxfordstudenten Vera Brittains memoarer, Testament of Youth, om åren som frivillig sjuksköterska under första världskriget, filmatiserades av James Kent 2014 med Alicia Vikander i huvudrollen som Vera Brittain.

Musik

redigera

Artisten PJ Harvey har gjort ett prisbelönt album, "Let England Shake" med första världskriget som centralt tema.

Det svenska hårdrocksbandet Sabaton har gjort två album som handlar om första världskriget. Det första albumet heter The Great War och släpptes den 19 juli 2019. Det andra albumet heter The War To End All Wars och släpptes den 4 mars 2022.

Se även

redigera

Anmärkningar

redigera
  1. ^ USA har inte ratificerat något av fördragen man kom överens om i fredskonferensen i Paris.
  2. ^ Bulgarien anslöts sig till centralmakterna den 14 oktober 1915.
  3. ^ USA förklarade krig mot Österrike-Ungern den 7 december 1917.[1]
  4. ^ Österrike ansågs vara en av de efterföljande staterna till Österrike-Ungern.
  5. ^ USA förklarade krig mot Tyskland den 6 april 1917.
  6. ^ Ungern ansågs vara en av de efterföljande staterna till Österrike-Ungern.
  7. ^ Osmanska riket gick med på en hemlig allians med Tyskland den 2 augusti 1914. Man gick med i kriget på centralmakternas sida den 29 oktober 1914.
  8. ^ Även om Freden i Sèvres syftade till att få slut på kriget mellan ententen och Osmanska riket, ratificerades det aldrig av Osmanska riket. Efter turkiska frihetskriget godkände ententen och Republiken Turkiet, den efterföljande staten till Osmanska riket, fördraget i Lausanne.

Referenser

redigera

Noter

redigera
  1. ^ ”U.S. Senate: H.J.Res.169: Declaration of War with Austria-Hungary, WWI”. www.senate.gov. https://www.senate.gov/artandhistory/history/common/image/HJRes169_WWI_Austria-Hungary.htm. Läst 22 november 2017. 
  2. ^ [a b] Tucker & Roberts 2005, s. 273.
  3. ^ http://www.1914-1918.net/faq.htm
  4. ^ Siffrorna är för Brittiska imperiet
  5. ^ Siffror är för France métropolitaine och dess kolonier.
  6. ^ Världskriket i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1922)
  7. ^ ”Historikerbloggen – historieämnet vid Åbo akademi: ”Det stora kriget””. blogs.abo.fi. 4 maj 2015. https://blogs.abo.fi/historia/tag/det-stora-kriget/. Läst 18 november 2022. 
  8. ^ Willmott 2003, s. 10–11.
  9. ^ [a b c d] Willmott 2003, s. 15.
  10. ^ Keegan 1998, s. 8.
  11. ^ Bade & Brown 2003, s. 167–168.
  12. ^ Willmott 2003, s. 307.
  13. ^ Taylor 1998, s. 80–93.
  14. ^ Djokić 2003, s. 24.
  15. ^ Mombauer, Annika, Die julikrise. Europas Weg in den Ersten Weltkrieg, Verlag C.H. Beck, München 2014, sid. 39-42
  16. ^ Christopher Clark, The Sleepwalkers, How Europe went to war in 1914, Allen Lane, ISBN 978-0-713-99942-6 s. 450
  17. ^ Chrisopher Clark The Sleepwalkers, How Europe went to war in 1914, Allen Lane, ISBN 978-0-713-99942-6 s. 463
  18. ^ Evans 2004, s. 12.
  19. ^ Martel 2003, s. xii ff.
  20. ^ Christopher Clark, The Sleepwalkers, How Europe went to war in 1914, Allen Lane, ISBN 978-0-713-99942-6 s. 530
  21. ^ Keegan 1998, s. 7.
  22. ^ Keegan 1998, s. 11.
  23. ^ Safire 2008, s. 792–3.
  24. ^ Great War, the war to end war Arkiverad 26 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine., via Books Ngram Viewer på Google Labs, 1750-2000, English books, 0-utjämning. Senast hämtdatum 16 december 2010.
  25. ^ Shapiro 2006, s. 329.
  26. ^ Repington 1920, s. 391.
  27. ^ Great War, World War I Arkiverad 28 augusti 2011 hämtat från the Wayback Machine., via Books Ngram Viewer på Google Labs, 1750-2000, English books, 0-utjämning. Senast hämtdatum 16 december 2010.
  28. ^ First World War, Great War Arkiverad 26 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine., via Books Ngram Viewer på Google Labs, 1750-2000, English books, 0-utjämning. Senast hämtdatum 16 december 2010.
  29. ^ Kapten B. Krook (1938). Torpedflyget. Stockholm. Libris 1376978 
  30. ^ Ledamot G. Jedeur-Palmgren (Nummer 2 1942). ”Utdrag ur årsberättelse i artilleri och handvapen år 1941”. Tidskrift i Sjöväsendet (Kungliga Örlogsmannasällskapet). 
  31. ^ [a b] Överste av 1:a graden Jan Wickbom (8 juli 2019). ”Omvärldens krav på en svensk Hård Kärna (HK)”. Kungliga Krigsvetenskapsakademien (kkrva). kkrva.se. https://kkrva.se/omvarldens-krav-pa-en-svensk-hard-karna-hk/. Läst 18 november 2022. ”Under VK 1 såväl som under VK 2 förbereddes defensiva strategier.” 
  32. ^ ”Signalspaning, Optikspaning”. FlygvapenNytt (Sveriges flygvapen) (4): sid. 22, 23. 1978. http://www.fht.nu/bilder/Flygvapnet/Flygvapennytt/fv_nytt_4_78_optisk_lbev.pdf. Läst 21 november 2022. 
  33. ^ ”Flög en ryss redan 1884?”. FlygvapenNytt (Sveriges flygvapen) (1): sid. 37. 1979. https://www.aef.se/Flygvapnet/Tidskrifter/FV_Nytt/Flygvapennytt_1979-1.pdf. Läst 21 november 2022. 
  34. ^ [a b] ”Three Emperors' League” (på engelska). Oxford Reference. doi:10.1093/oi/authority.20110803104445197. https://www.oxfordreference.com/display/10.1093/oi/authority.20110803104445197. Läst 9 november 2023. 
  35. ^ ”Germany | Facts, Geography, Maps, & History | Britannica” (på engelska). www.britannica.com. 12 november 2023. https://www.britannica.com/place/Germany. Läst 13 november 2023. 
  36. ^ ”Dual Alliance with Austria (October 7, 1879)”. ghdi.ghi-dc.org. https://ghdi.ghi-dc.org/sub_document.cfm?document_id=1856. Läst 10 november 2023. 
  37. ^ [a b] Keegan 1998, s. 52.
  38. ^ ”Reinsurance Treaty | Bismarck, Prussia, Russia | Britannica” (på engelska). www.britannica.com. https://www.britannica.com/event/Reinsurance-Treaty. Läst 13 november 2023. 
  39. ^ ”Franco-German War | History, Causes, & Results | Britannica” (på engelska). www.britannica.com. https://www.britannica.com/event/Franco-German-War. Läst 10 november 2023. 
  40. ^ ”The Paris Peace Conference and the Treaty of Versailles”. Office of the Historian, US Department of State,. https://history.state.gov/milestones/1914-1920/paris-peace. Läst 10 november 2023. 
  41. ^ [a b] Willmott 2003, s. 21.
  42. ^ Prior 1999, s. 18.
  43. ^ Fromkin 2004, s. 94.
  44. ^ [a b] Keegan 1998, s. 48–49.
  45. ^ Willmott 2003, s. 2–23.
  46. ^ Willmott 2003, s. 26.
  47. ^ Willmott 2003, s. 27.
  48. ^ ombauer, Annika, Die Julikrise, sid. 39-42
  49. ^ Christopher Clark, The Sleepwalkers, How Europe went to war in 1914, Allen Lane, ISBN 978-0-713-99942-6 s. 463
  50. ^ Willmott 2003, s. 29.
  51. ^ ”Första världskriget | Det korta 1900-talet | Historia | SO-rummet”. www.so-rummet.se. 18 oktober 2023. https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/det-korta-1900-talet/forsta-varldskriget#. Läst 8 november 2023. 
  52. ^ ”Germany and France declare war on each other | August 3, 1914” (på engelska). HISTORY. https://www.history.com/this-day-in-history/germany-and-france-declare-war-on-each-other. Läst 8 november 2023. 
  53. ^ ”Daily Mirror Headlines: The Declaration of War” (på engelska). BBC.co.uk. 4 augusti 1914. http://www.bbc.co.uk/history/worldwars/wwone/mirror01_01.shtml. Läst 9 februari 2010. 
  54. ^ Karlsson, Klas-Göran. 2019, s. 33.
  55. ^ ”France remembers murdered socialist hero Jean Jaurès” (på engelska). France 24. 31 juli 2014. https://www.france24.com/en/20140731-100-years-france-remembers-murdered-socialist-hero-jean-jaures. Läst 8 november 2023. 
  56. ^ Karlsson, Klas-Göran. 2019, s. 26
  57. ^ [a b] Karlsson, s. 27
  58. ^ ”World War I - Italy, Italian Front, 1915-16 | Britannica” (på engelska). www.britannica.com. https://www.britannica.com/event/World-War-I/Italy-and-the-Italian-front-1915-16. Läst 13 november 2023. 
  59. ^ Strachan (2004), s. 93-95
  60. ^ Keegan 1968, s. 224–232.
  61. ^ Falls 1960, s. 79–80.
  62. ^ Statens Järnvägar, 1906-1931, Stockholm 1931

Tryckta källor

redigera

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Första_världskriget&oldid=56419555”