Sökandet efter en mamma och hennes son på skidvandring i de iskalla vindarna i Pallastunturi gjorde att Axel Aumo, 29, följde nyheterna.
– De gjorde något de älskade och blev offer för en sådan här olycka. Jag blev mållös när det stod klart hur det slutade, säger Aumo nu när det gått ett år sedan olyckan.
Strax efter den tragiska olyckan anslöt sig Aumo till den frivilliga räddningstjänsten, vars medlemmar också deltog i tiotals av sökningarna på Pallas. Förutom Aumo har Vapepa i Lappland fått nästan 250 nya medlemmar, av vilka exceptionellt många är unga människor som är aktiva i naturen.
Aumo, som ägnar sig åt friåkning, vandring, jakt och bärplockning, säger att han redan tidigare har känt en önskan att hjälpa andra, något han fått i arv från sin mamma.
– Pallasolyckan bara förstärkte den känslan, säger han.
Aumo känner väl till vinterfjällens oförutsägbarhet. Snösäkerhetsutbildning har hjälpt honom som friåkare att hitta säkra vägar, men han säger att han är på tårna hela tiden.
Många gånger har Aumo valt att inte röra sig på fjället när det funnits tecken på lavinfara eller instabil snö.
– Varje gång jag ger mig ut i terrängen känns det som att jag blir tvåa om jag och naturen börjar tävla.
Säkerhetssatsningar efter olyckan
Efter olyckan har säkerheten längs leden utvecklats.
I fjol föreslog Markku Rantala, en av de som var med under sökoperationen, att leden skulle stängas helt under vinterhalvåret. Laura Piiroinen, kommunikationschef på Forststyrelsen, säger att det här tyvärr inte är fullt så enkelt i praktiken.
Forststyrelsen har placerat ut fler skyltar för att markera leden, men de tre meter höga skyltarna hamnar lätt under snötäcket.
– Tyvärr kan vi inte hindra människor från att röra sig där. Var och en går där de vill, men det rekommenderas absolut inte att använda leden på vintern, säger Laura Piiroinen.
Utöver skyltningen satsas det nu mer på att informera besökarna om hur man rör sig tryggt i området.
Piiroinen säger att Forststyrelsen under året har spridit information via sociala medier om bland annat friluftssäkerhet, hur man identifierar laviner och vilken klädsel som är lämplig för olika årstider.
– Vi gör vårt bästa för att människor ska kunna njuta av vår underbara finska natur, men på ett säkert sätt. Det är viktigt, men tyvärr också allas eget ansvar. Vi försöker göra vårt bästa för att människor ska få kunskap och förståelse, säger Piiroinen.
Lavinområdet är också en risk för räddningspersonal
Att leda en räddningsinsats är krävande, även om förhållandena inte är lika extremt brutala som de var i Pallas för ett år sedan. Chanserna att överleva för en person som fastnat i snön försämras snabbt, och platsen är svårtillgänglig.
Efter Pallasolyckan inledde Finlands Brandbefälsförbund projektet Lumi för att underlätta ledningen av räddningsverksamheten i lavinområden. Projektet ska också öka säkerheten för räddningspersonalen.
För de mest riskfyllda fjällen görs digitala guider för myndigheterna. De är som fjällspecifika bruksanvisningar.
– Olika färger används för att markera de områden där lavinen kan starta och de områden där lavinen kan samlas. Korten är också markerade med rekommenderade rutter, berättar projektchef Joonas Kortelainen.
I värsta fall kan fel rutt leda till att räddningspersonal själva startar en lavin och riskerar sina egna liv.
Få personer har erfarenhet av att leda ett lavinuppdrag. Endast ett av tusen uppdrag som Lapplands räddningsverk har hör ihop med laviner. Utöver guidekorten kommer Kortelainen att utarbeta verksamhetsmodeller för hantering av lavinuppdrag och riskhantering.
Det enklaste sättet att söka är om personen som hamnat i lavinen har en fungerande lavinsändare. Om den inte finns kan man med hjälp av en Recco-detektor söka efter eventuella Recco-reflektorer i kläderna, säger Kortelainen.
– Lavinhundar är också en väldigt bra metod. I värsta fall används en sondlinje.
Sonder är hopfällbara stavar som används för att undersöka snön i hopp om att staven träffar den som behöver räddas.
Dussintals laviner i Ylläs på vintern
Antalet laviner har ökat i takt med att friåkning och snöskovandring har blivit vanligare. När Lapplands räddningsverk får ett larm med koden ”kollaps” och platsen är till exempel Kesänkitunturi, vet räddaren vad som är på gång.
Till exempel inträffade i fjol 20–30 laviner i Ylläsområdet, varav största delen var orsakade av människan. En av högriskplatserna är Kellostapuli.
Joonas Kortelainen, som bor i Äkäslompolo, är brandmästare, lavininstruktör och friåkare vid Lapplands räddningsverk, och det skulle aldrig falla honom in att åka till Kellostapulis sluttning utan att studera lavinprognoser och förhållandena mer i detalj.
– Jag åker först i flackare terräng och bedömer om förhållandena är sådana att det är värt att åka brantare. Varje vinter tar jag mig inte dit.
Kortelainen har varit med om räddningsuppdrag och har också förlorat bekanta i laviner.
Axel Aumo är också intresserad av lavinsökningar. Härnäst kommer han att fortsätta sin utbildning i snösäkerhetskurser på professionell nivå.
Samtidigt tränar Aumo sina lapphundar till att bli räddningshundar. Hunden Kaamos väntar på att få börja träna, men den större hunden Malla hittar utan problem en journalist som gömmer sig i den snöiga skogen. Efter att ha blivit officiellt godkänd kan Malla delta i Vapepas verksamhet, men Aumos planer ligger längre fram i tiden.
– Eftersom vintersport ligger mig nära hjärtat önskar jag att hundarna kunde tränas till lavinräddning.
Texten är en översättning och bearbetning av Suomea järkyttänyt onnettomuus tunturissa sai Axel Aumon ryhtymään vapaaehtoiseksi pelastajaksi gjord av Anna Ruda.