Författaren Hannele Mikaela Taivassalo tilldelas Statspriset i litteratur år 2024 för att hon i tre decennier ”kompromisslöst har testat litteraturens normer och gränser.”
Enligt prismotiveringen är det kännetecknande för Hannele Mikaela Taivassalo ”att utforska textens möjligheter, vare sig genren är prosa, drama, poesi, grafisk novell eller barnlitteratur”, och att hon ”bygger aldrig tidigare skådade världar och stämningar mellan luftigt tecknade karaktärer och till synes vardagliga platser och saker.”
Hannele Mikaela Taivassalo själv är glad och överrumplad över att tilldelas priset.
– Det är nog en väldigt stor överraskning. Det här är ett pris som jag aldrig någonsin tänkt på som ett pris som kunde tilldelas mig.
Vilka som tilldelas de olika statsprisen bestäms av konstkommissioner som består av sakkunniga inom respektive område, och i Konstkommissionen för litteratur sitter författare samt litteraturprofessorer och litteraturvetare.
För Hannele Mikaela Taivassalo är det speciellt och fint att det är experter inom det egna området som beslutar om priset.
– Det är väldigt fint att det är ett kollegialt bedömt pris, och att det är ett erkännande för ett författarskap som kanske tillhör den smalare litteraturen. Det känns också mycket bra just i dessa tider.
Texter som baserar sig på drama och poesi
I prismotiveringen lyfter man bland annat fram Hannele Mikaela Taivassalos förmåga att sömlöst röra sig mellan olika litterära genrer och stilar, även om texterna alltid baserar sig på drama och poesi – en formulering som uppskattas av författaren själv:
– Det är ett privilegium att någon formulerar sig om ett författarskap som jag själv kanske inte skulle kunna sätta ord på. För mig, både som läsare, skribent och författare, har det alltid varit mer intressant att utforska och att tänja på gränser, att tänja på språket och att tänja på genrer.
– Det har kanske inte varit fullt så medvetet, men jag har en nyfikenhet vad beträffar olika former av gränser, gränslöshet och möjligheter. Att se var gränsen går för vad det är möjligt att skriva om. Och alla som skriver vet ju att allt är både möjligt och omöjligt att skriva.
– Jag är intresserad av att utforska vad man kan skriva utan att behöva röra sig med någon form av intrig. Jag har aldrig riktigt varit intresserad av intriger, varken som läsare eller som författare.
Skrivandet är kravlöst och fullt av kärlek
Att Hannele Mikaela Taivassalo vid sidan av sitt eget författarskap gör en värdefull insats på det litterära området genom att utbilda nya finlandssvenska författare i sin egen författarskola är också något som noteras i prismotiveringen.
Sedan hösten 2020 är Hannele Mikaela Taivassalo också ordförande för Finlands svenska författareförening.
När har hon tid att ägna sig åt sitt eget författarskap?
– Egentligen hinner jag inte med det just nu, det är det som är problemet. Men skrivandet har alltid varit min stora kärlek på något sätt. Och nu är det väl en hemlig älskare som jag går till när jag egentligen inte har någon tid, alltså en sådan här upplöst tid som jag befinner mig i.
– För mig har skrivande alltid varit lustfyllt och någon slags ”comfort zone”, ett andningshål. Skrivandet är för mig otroligt prestationslöst – det låter kanske paradoxalt eftersom det ju är en prestation att skriva och att lägga ord på saker, att fylla ett papper är ju en prestation i sig. Men för mig har det alltid varit lustfyllt och kravlöst. Kanske skrivandet har blivit ännu mera lustfyllt nu när jag stjäl tid av mig själv och smiter iväg för att skriva. Eftersom jag har så mycket annat som kräver någonting av mig känns skrivandet för mig aldrig som ett krav.