I en något förkortad version utkom den för första gången 1922 i tidskriften "Ultra" nr 7-8. Fullständigt utgiven i BLM 1948 s 401. (E-text efter Edith Södergran, "Samlade dikter", Wahlström&Widstrand, Stockholm 1993, s 371-373.)
Liv och död se vi med ögonen, de äro sol och måne.
Så löpa genom världsalltet solarna livgivande, månarna dödande, jordarna underkastande sig liv och död.
Kring allting som är sjukt spinner månen sitt nät, till dess fullmånen kommer och hämtar det en vacker natt.
Döende naturbarn älska döden, de längta efter det ögonblick då månen tar dem.
Naturen är förtrogen med döden, den upplever den varje natt. Den underkastar sig lika gärna solens som månens förtrollning.
Döden är ett sött gift - förruttnelse, men det är intet osunt i döden. Naturen är hälsan själv och förnimmer döden lika sunt som livet.
I förruttnelsen ligger den högsta skönhet och djävulen är Guds högsta godhet. Beundransvärt är det snabba tillintetgörelseverket om hösten.
Naturen står under Guds beskydd. Djävulen har ingen makt över naturen. Naturen är Guds älskling.
Om vi icke bliva naturbarn komma vi icke i himmelriket, ty de religiösa hemligheterna äro naturhemligheter. De trivdes icke i de judiska templen, men väl hos det fåkunniga naturbarnet, som kände med liljorna i Saron.
Naturens väg till Gud är den direkta, eviga och objektiva, utan yttre tillfällighet.
Människohjärtat som söker Gud har att kämpa mot subjektiviteten, ty hjärtat börjar bortom subjektiviteten. Men naturens väg är fredad.
