Hovhannes Baghramjan
| Hovhannes Baghramjan | |
 | |
| Information | |
|---|---|
| Född | 2 december 1897 Tjardachly, Ryska imperiet |
| Död | 21 september 1982 (84 år) Moskva, Sovjetunionen |
| I tjänst för |  Ryska imperiet  Demokratiska republiken Armenien  Sovjetunionen |
| Tjänstetid | 1915–1968 |
| Grad | Marskalk av Sovjetunionen |
| Befäl | 16:e armén 11:e gardesarmén 1:a baltiska fronten Baltiska militärområdet Generalstabsakademin |
| Slag/krig | Första världskriget Turkisk-armeniska kriget Andra världskriget |
| Utmärkelser | Sovjetunionens hjälte Leninorden (7) Oktoberrevolutionsorden Röda fanans orden (3) Suvorovorden, 1:a graden (2) Kutuzovorden, 1:a graden |
Hovhannes Kristapori Baghramjan (armeniska: Հովհաննես Քրիստափորի Բաղրամյան) eller (ryska: Иван Христофорович Баграмян: Ivan Christoforovitj Bagramjan, född (20 november g.s.) 2 december 1897 i Tjardachly i Guvernementet Jelizavetpol i Kejsardömet Ryssland (nu Çänlibel i Azerbajdzjan), död 21 september 1982 i Moskva i Ryska SFSR i Sovjetunionen (nu Ryssland), var en sovjetisk-armenisk militär som utnämndes till marskalk av Sovjetunionen 1955. Under andra världskriget var Baghramjan den första icke-slaviska militärofficer som fick befälet över en front (ung. armégrupp).[1]
Militär karriär
[redigera | redigera wikitext]Mellankrigstiden
[redigera | redigera wikitext]Baghramjan var en av de sovjetiska officerare som 1936 antogs till den nyinrättade generalstabsutbildningen, tillsammans med ett flertal andra blivande ledande sovjetiska militärer som till exempel Vatutin, Antonov och Vasilevskij.[2] Han hade inte omedelbart gått med i kommunistpartiet efter konsolideringen av oktoberrevolutionen utan blev medlem först 1941, vilket var ovanligt för att vara en sovjetisk militärofficer.
Andra världskriget
[redigera | redigera wikitext]Vid den tyska invasionen av Sovjetunionen var Baghramjan stabsofficer vid Sydvästfronten i Ukraina, där Michail Kirponos var befälhavare.[3] Han blev därefter chef för Semjon Timosjenkos stab, och var tillsammans med denne huvudansvarig för planeringen av den sovjetiska motoffensiven i maj 1942. Offensiven misslyckades och Baghramjan avpolletterades från Sydvästfrontens stab.[4] Trots att han saknade erfarenhet av att leda enheter i fält, efterträdde han i juli 1942 Konstantin Rokossovskij som befälhavare för 16:e armén (från mars 1943 11:e gardesarmén).
Vid slaget vid Kursk var 11:e gardesarmén under Baghramjan ett av de förband som ledde det sovjetiska motanfallet operation Kutuzov. I november 1943 utnämndes Baghramjan av Stalin till befälhavare för 1:a baltiska fronten, en post som han innehade även i juni 1944 när 1:a baltiska fronten fungerade som den norra flanken i operation Bagration. Baghramjans front fick uppdraget att slå in en kil i Baltikum mellan den tyska armégrupp Nord och de tyska ställningarna i Vitryssland, något som ledde till inringningen av de tyska styrkor som i januari 1945 skulle ingå i armégrupp Kurland.
Vid anfallet mot Ostpreussen i januari 1945 och anfallet mot Königsberg i mars/april samma år anförtroddes Baghramjan med befälet över Samlandgruppen, det förband som skulle utföra stormningen av staden.[5]
Efterkrigstiden
[redigera | redigera wikitext]Efter kriget tjänstgjorde han som suppleant i Högsta sovjet för det Lettiska SSR och Armeniska SSR och var en regelbunden deltagare i partikongresser. Han utnämndes till försvarsminister 1955 och befordrades i samband med detta till marskalk av Sovjetunionen. År 1952 blev han en kandidat för inträde i centralkommittén och 1961 valdes han in som fullvärdig medlem. För sina insatser under kriget betraktades han allmänt som en nationalhjälte i Sovjetunionen,[6] och i synnerhet i Armenien.
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Jukes, Geoffrey (2001). ”Ivan Khristoferovich Bagramyan”. i Shukman, Harold (på engelska). Stalin's Generals. Phoenix, Arizona: Phoenix Press. sid. 25. ISBN 1-84212-513-3
- ^ Erickson 1983, s. 74.
- ^ Erickson 1975, s. 92.
- ^ Erickson 1975, s. 359.
- ^ Erickson 1983, s. 542.
- ^ ”Milestones” (på engelska). Time. 4 oktober 1982. Arkiverad från originalet den 25 augusti 2013. https://web.archive.org/web/20130825190742/http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,925812,00.html. Läst 2 maj 2007.
Tryckta källor
[redigera | redigera wikitext]- Erickson, John (1975) (på engelska). Stalin's war with Germany. Vol. 1, The road to Stalingrad. London: Cassell. ISBN 0-304-35375-2
- Erickson, John (1983) (på engelska). Stalin's war with Germany. Vol.2, The road to Berlin. London: Cassell. ISBN 0-304-35374-4