Gary Moore
| Gary Moore | |
 Gary Moore spelande i Piteå (juli 2008) | |
| Födelsenamn | Robert William Gary Moore |
|---|---|
| Född | 4 april 1952 Belfast, Nordirland |
| Död | 6 februari 2011 (58 år) Estepona, Spanien |
| Bakgrund |  Belfast, Nordirland |
| Genrer | Rock, Blues |
| Roll | Gitarrist, Låtskrivare |
| Instrument | Gitarr |
| År som aktiv | 1969 – 2011 |
| Artistsamarbeten | Thin Lizzy, Skid Row, Colosseum II |
| Webbplats | Officiell webbplats |
Robert William Gary Moore, född 4 april 1952 i Belfast, död 6 februari 2011[1] i Estepona, var en brittisk (nordirländsk) sångare och gitarrist.
Karriär
[redigera | redigera wikitext]Moore spelade i ett flertal genrer, som blues, rock och hårdrock. Han spelade i grupper som Thin Lizzy, Colosseum II samt Skid Row. Den första riktiga hiten som soloartist och i The Gary Moore Band var den lugna, melankoliska låten Empty Rooms från albumet Victims of the Future, 1984. Från samma album kommer låten Murder in the Skies som är ett inlägg i kalla kriget-debatten och handlar om Korean Air Lines Flight 007 som 1 september 1983 sköts ned av Sovjetunionen på sin väg från New York till Seoul med resultatet att samtliga 269 ombordvarande omkom. Med låten Over the Hills and Far Away från plattan Wild Frontier från 1987 kombinerade Moore irländsk folkmusik med klassisk hårdrock. Därefter influerades åter hans spel alltmer av den klassiska blues han en gång startat med på 1970-talet och han fick en stor hit med blueslåten Still Got the Blues 1990. Låten Johnny Boy från hans största hårdrocksskiva Wild Frontier är tillägnad hans livslånge vän och gamla bandmedlem Phil Lynott som avlidit året före.
År 1986 var Gary Moore förartist åt rockbandet Queen på Råsundastadion.
Moore var kusin till sångerskan Linda Martin som vann Eurovision Song Contest 1992.[2]
Död
[redigera | redigera wikitext]Moore avled i sömnen då han fått en hjärtattack den 6 februari 2011 under en förlovningssemester i Estepona i Spanien med sin fästmö på Kempinski Hotel. Gary Moore hade på kvällen friat till henne. Personalen uppvaktade paret med sina gratulationer, varefter paret drog sig undan till sin svit.[3]
Diskografi
[redigera | redigera wikitext]- 1973 – Grinding Stone
- 1978 – Back on the Streets
- 1980 – G-force[1]
- 1982 – Corridors of Power
- 1982 – Live at the Marquee
- 1983 – Dirty Fingers
- 1984 – Victims of the Future
- 1984 – We Want Moore
- 1985 – Run for Cover
- 1986 – Rockin' Every Night Live in Japan
- 1987 – Wild Frontier
- 1987 – Parisienne Walkways
- 1989 – After The War
- 1990 – Still Got the Blues
- 1992 – After Hours
- 1992 – Spanish Guitar - Best
- 1993 – Blues Alive
- 1994 – BBM - Around the Next Dream
- 1994 – Ballads & Blues 1982 - 1994
- 1995 – Blues for Greeny
- 1997 – Dark Days in Paradise
- 1998 – Out in the Fields - The Very Best of Part 1
- 1999 – Blood of Emeralds - The Very Best of Part 2
- 1999 – A Different Beat
- 2001 – Back to Blues
- 2002 – Have Some Moore - The Best Of
- 2002 – Scars
- 2003 – Live at Monsters of Rock
- 2005 – Power of the Blues
- 2006 – Old New Ballads Blues
- 2006 – The Platinum Collection - Rock, Blues and Live 3 disc set
- 2007 – Close As You Get
- 2008 – Bad For You Baby
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ Rock guitarist Gary Moore dies BBC News, 6 februari 2011, läst 6 februari 2011
- ^ Jörgen Holmstedt (12 maj 2000). ”Gary Moore: Hälsa att han får låna min musik - Rockstjärnan bryr sig inte om låtbråket”. Aftonbladet: s. 22.
- ^ Artisten Gary Moore är död Arkiverad 9 februari 2011 hämtat från the Wayback Machine. Expressen, 7 februari 2011