Hoppa till innehållet

Formel 1-VM 1957

Från Wikipedia

Formel 1-VM 1957 hade åtta deltävlingar som kördes under perioden 13 januari-8 september. Här ingick Indianapolis 500-loppet 1957 som en av deltävlingarna. Förarmästerskapet vanns av argentinaren Juan Manuel Fangio i Maserati.


F1-regler i korthet 1957
MotorÖverladdad 750 cc
Sug 2 500 cc
Max cylindrarIngen begränsning
Bilens minimiviktIngen begränsning
Poängberäkning8, 6, 4, 3, 2 och snabbaste varv 1
• Endast de fem bästa poängen från de åtta loppen räknades in i förarmästerskapet.
• Delad poäng gavs till förare som delade bil, oavsett vem som kört flest varv utom då en förare ansetts ha kört för kort sträcka (insufficient distance).
• I Tyskland fyllde man upp startfältet med formel 2-bilar, men förarna fick inga mästerskapspoäng.

Grand Prix 1957

[redigera | redigera wikitext]
Grand Prix Datum Bana Vinnande förare! Vinnande stall Vinnande tillverkare
Argentinas Grand Prix 13 januari Buenos Aires Juan Manuel Fangio Maserati *
Monacos Grand Prix 19 maj Monte Carlo Juan Manuel Fangio Maserati *
Indianapolis Grand Prix 30 maj Indianapolis Sam Hanks George Salih Epperly-Offenhauser *
Frankrikes Grand Prix 7 juli Rouen-les-Essarts Juan Manuel Fangio Maserati *
Storbritanniens Grand Prix 20 juli Aintree Tony Brooks
Stirling Moss
Vanwall *
Tysklands Grand Prix 4 augusti Nürburgring Juan Manuel Fangio Maserati *
Pescaras Grand Prix 18 augusti Pescara Stirling Moss Vanwall *
Italiens Grand Prix 8 september Monza Stirling Moss Vanwall *

Grand Prix utanför VM 1957

[redigera | redigera wikitext]
Grand Prix /Race Datum Bana Vinnande förare! Vinnande stall Vinnande tillverkare
Buenos Aires Grand Prix 27 januari Buenos Aires Juan Manuel Fangio Maserati
Syrakusas Grand Prix 7 april Syrakusa Peter Collins Ferrari
Glover Trophy 22 april Goodwood Stuart Lewis-Evans Connaught Connaught-Alta
Paus Grand Prix 22 april Pau Jean Behra Maserati
Neapels Grand Prix 28 april Posillipo Peter Collins Ferrari
Reims Grand Prix 14 juli Reims-Gueux Luigi Musso Ferrari
Caens Grand Prix 28 juli Caen Jean Behra BRM
International Trophy 14 september Silverstone Jean Behra BRM
Modenas Grand Prix 22 september Modena Jean Behra Maserati
Marockos Grand Prix 27 oktober Ain Diab Jean Behra Maserati

Stall, nummer och förare 1957

[redigera | redigera wikitext]
Stall/Tillverkare Nummer Förare
A E Dean (Kuzma-Offenhauser)[1] 1 Jimmy Bryan, USA
Ansted Rotary Corp (Kurtis Kraft-Offenhauser)[1] 3 Don Freeland, USA
BRM 6, 26 Ron Flockhart, Storbritannien
8 Roy Salvadori, Storbritannien
24 Jack Fairman, Storbritannien
26 Les Leston, Storbritannien
28 Herbert Mackay-Fraser, Brasilien
Bob Estes (Phillips-Offenhauser)[1] 7 Bob Veith, USA
Bob Gerard (Cooper-Bristol) 38 Bob Gerard, Storbritannien
Bruce Halford (Maserati) 15, 16, 20 Bruce Halford, Storbritannien
Cars Inc (Kurtis Kraft-Offenhauser)[1] 95 Bob Christie, USA
Chapman S Root (Kurtis Kraft-Offenhauser)[1] 12 Pat O'Connor, USA
18 Johnnie Parsons, USA
48 Marshall Teague, USA
Connaught-Alta 10 Stuart Lewis-Evans, Storbritannien
12 Ivor Bueb, Storbritannien
Cooper-Climax 14, 22, 24 Jack Brabham, Australien
16 Les Leston, Storbritannien
22, 23, 36 Roy Salvadori, Storbritannien
24 Mike MacDowel, Storbritannien
Dick Gibson (Cooper-Climax) 29 Dick Gibson, Storbritannien
Ecurie Maarsbergen (Porsche) 27 Carel Godin de Beaufort, Nederländerna
Ernest L Ruiz (Kurtis Kraft-Offenhauser)[1] 23 Elmer George, USA
Ferrari 6, 10, 12, 14, 32, 34 Luigi Musso, Italien
7, 10, 12, 16, 18, 26, 30 Peter Collins, Storbritannien
8, 10, 14, 16, 24, 28, 34 Mike Hawthorn, Storbritannien
14 Eugenio Castellotti, Italien
16, 30 Maurice Trintignant, Frankrike
18 Cesare Perdisa, Italien
18, 24, 36 Wolfgang von Trips, Tyskland
20 José Froilán González, Argentina
Alfonso de Portago, Spanien
Francisco Godia-Sales (Maserati) 10, 18 Paco Godia, Spanien
Fred & Richard Sommer (Kurtis Kraft-Offenhauser)[1] 5 Jimmy Reece, USA
Fred Sclavi (Kurtis Kraft-Offenhauser)[1] 55 Eddie Russo, USA
George Bignotti (Kurtis Kraft-Offenhauser)[1] 6 Johnny Boyd, USA
14 Fred Agabashian, USA
George Salih (Epperly-Offenhauser)[1] 9 Sam Hanks, USA
George Walther Jr (Kurtis Kraft-Offenhauser)[1] 77 Mike Magill, USA
Gilby Engineering (Maserati) 32 Ivor Bueb, Storbritannien
Gould's Garage (Maserati) 14, 18, 19,22, 30 Horace Gould, Storbritannien
H A Chapman (Kurtis Kraft-Offenhauser)[1] 43 Eddie Johnson, USA
H H Johnson (Kurtis Kraft-Offenhauser)[1] 57 Jimmy Daywalt, USA
Harry Dunn (Dunn-Offenhauser)[1] 89 Al Herman, USA
J S Donaldson (Kurtis Kraft-Offenhauser)[1] 31 Bill Cheesbourg, USA
JBW (Cooper-Climax) 28 Brian Naylor, Storbritannien
Jo Bonnier (Maserati) 28 Joakim Bonnier, Sverige
John Zink (Watson-Offenhauser)[1] 52 Troy Ruttman, USA
Joseph Massaglia Jr (Lesovsky-Offenhauser)[1] 22 Gene Hartley, USA
Kalamazoo Sports Inc (Kurtis Kraft-Offenhauser)[1] 73 Andy Linden, USA
83 Ed Elisian, USA
Lindsey Hopkins (Epperly-Offenhauser)[1] 26 Jim Rathmann, USA
Luigi Piotti (Maserati) 12, 28, 42 Luigi Piotti, Italien
Lysle Greenman (Kuzma-Offenhauser)[1] 28 Johnnie Tolan, USA
Maserati 1, 2, 32, 35 Juan Manuel Fangio, Argentina
2, 4, 6 Jean Behra, Frankrike
3, 4, 6, 8, 34, 38 Harry Schell, USA
4 Stirling Moss, Storbritannien
4, 8, 34 Giorgio Scarlatti, Italien
8, 36 Carlos Menditéguy, Argentina
40 Hans Herrmann, Tyskland
Novi Racing Corp (Kurtis Kraft-Novi)[1] 27 Tony Bettenhausen, USA
54 Paul Russo, USA
Ottorino Volonterio (Maserati) 28 André Simon, Frankrike
Ottorino Volonterio, Schweiz
Pat Clancy (Kurtis Kraft-Offenhauser)[1] 16 Al Keller, USA
19 Jack Turner, USA
Pete Salemi (Kuzma-Offenhauser)[1] 82 Chuck Weyant, USA
Peter Schmidt (Kuzma-Offenhauser)[1] 88 Eddie Sachs, USA
Porsche 20 Umberto Maglioli, Italien
21 Edgar Barth, Tyskland
R R C Walker (Cooper-Climax) 24, 34 Jack Brabham, Australien
Racing Associates (Kuzma-Offenhauser)[1] 10 Johnny Thomson, USA
Ridgeway Management (Cooper-Climax) 25 Tony Marsh, Storbritannien
26 Paul England, Australien
Roger Wolcott (Lesovsky-Offenhauser)[1] 8 Rodger Ward, USA
Roy McKay (Kurtis Kraft-Offenhauser)[1] 92 Don Edmunds, USA
Scuderia Centro Sud (Maserati) 2, 14, 16, 26 Masten Gregory, USA
4 André Simon, Frankrike
16, 24 Joakim Bonnier, Sverige
17 Hans Herrmann, Tyskland
22 Harry Schell, USA
Scuderia Centro Sud (Ferrari) 26 Alejandro de Tomaso, Italien
Vanwall 10, 18, 20, 26 Stirling Moss, Storbritannien
11, 18, 20, 22, 28 Tony Brooks, Storbritannien
12, 18, 20, 22, 30 Stuart Lewis-Evans, Storbritannien
20 Roy Salvadori, Storbritannien

Slutställning förare 1957

[redigera | redigera wikitext]
Placering Förare! Stall Konstruktör Poäng
1 Juan Manuel Fangio Maserati 40
2 Stirling Moss Vanwall 25
3 Luigi Musso Ferrari 16
4 Mike Hawthorn Ferrari 13
5 Tony Brooks Vanwall 11
6 Masten Gregory Scuderia Centro Sud Maserati 10
7 Harry Schell Scuderia Centro Sud & Maserati Maserati 10
8 Sam Hanks George Salih Epperly-Offenhauser 8
9 Peter Collins Ferrari[2] 8
10 Jim Rathmann Lindsey Hopkins Epperly-Offenhauser 7
11 Jean Behra Maserati 6
12 Stuart Lewis-Evans Connaught & Vanwall Connaught-Alta & Vanwall 5
13 Maurice Trintignant Ferrari[2] 5
14 Wolfgang von Trips Ferrari 4
15 Carlos Menditéguy Maserati 4
16 Jimmy Bryan A E Dean Kuzma-Offenhauser 4
17 Paul Russo Novi Racing Corp Kurtis Kraft-Novi 3
18 Roy Salvadori Cooper Cooper-Climax 2
19 Andy Linden Kalamazoo Sports Inc Kurtis Kraft-Offenhauser 2
20 Giorgio Scarlatti Maserati 1
21 Alfonso de Portago Ferrari 1
22 José Froilán González Ferrari 1

Inofficiell slutställning konstruktörer 1957

[redigera | redigera wikitext]

Endast de fem bästa poängen från de åtta loppen för den första bilen räknade.

Placering Konstruktör Poäng
1 Maserati 38
2 Vanwall 32
3 Ferrari 24
4 Connaught-Alta 3
5 Cooper-Climax 2
  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa] Deltog endast i Indianapolis 1957.
  2. ^ [a b] Peter Collins och Maurice Trintignant delade bil i Storbritannien men Trintignant fick samtliga poäng för fjärdeplatsen eftersom Collins kört för få varv.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]