Användare:Blockhaj/sandlåda

MFI 9

Malmö flygindustri MFI-9 (Data avser MFI-9B)
MFI-9B
Beskrivning
Typ	Flygplanstyp Ultralätt flygplan (USA, bland flera) Lätt flygplan (Europa, bland flera) Urvalsroller MFI-9: Fritidsflygplan MFI-9B: Skolflygplan, Minicoin
Besättning	Två sittplatser
Första flygning	1961
I aktiv tjänst	1966-67 (Fpl 801) 1969-1970 (Biafras flygvapen) Fortfarande i aktiv tjänst som privat- och klubbflygplan.
Versioner	MFI-9 Junior MFI-9B Militrainer Bo 208 Bo 208B Bo 208C
Tillverkare	Malmö flygindustri
Data
Längd	5,85 m
Spännvidd	7,43 m
Höjd	2 m
Vingyta	8,7 m²
Tomvikt	340 kg
Max. startvikt	575 kg
Motor(er)	Rolls-Royce Continental O-200-A
Motoreffekt	100 hp
Prestanda
Max. hastighet	Dykning: 305 km/h (max tillåten hastighet) Max: 280 km/h (låg höjd) Max: 240 km/h (hög höjd) Marsch: 215 km/h Stall: 80 km/h
Räckvidd med max. bränsle	800 km med full stridslast
Max. flyghöjd	4 500 m
Stigförmåga	4,3 m/s
Dragkraft/vikt:	6:1
Lastförmåga
Lastförmåga	Ca 100 vapenlast
Beväpning & bestyckning
Fast beväpning	2 × 7,5 mm kulsprutekapslar
Robotar	2 × Bofors Bantam pansarvärnsrobotar
Raketer	6 × 75 mm sprängraket m/55 2 × 68 mm SNEB raketkapslar (6 × pansarsprängraketer per kapsel)
Elektronik
Elektronik	Reflexsikte m/42
Ritning
Ritning avser MFI-9B med SNEB-raketkapslar.

MFI-9 är ett svenskt lätt högvingat flygplan från 1960-talet konstruerat av Malmö flygindustri. Planet tillverkades som fritidsflygplan och skolflygplan i olika versioner och vidareutvecklades tillslut till ett kraftigare flygplan vid namn MFI-15.

Planet kom även att licenstillverkas under beteckningen Bo 208 av Bölkow Apparatebau GmbH (senare Messerschmitt-Bölkow-Blohm) i Västtyskland, vilka kom att stå för majoriteten av producerade MFI 9. Bo 208 ska även ha inspirerat till flygplanet Bo 209.

Historik

Tillverkning vid Malmö flygindustri

MFI-9 kom 1961 och var en utveckling av Björn Andreassons amatörprojekt BA-7, som konstruerades och tillverkades i USA under slutet av 50-talet. MFI-9 förbättrade på BA-7-konstruktionen genom en större kabin och kraftigare motor. Typen såldes som fritidsflygplan och modellen kom även att licenstillverkas av den tyska flygtillverkaren Bölkow såsom Bo 208. 1963 kom den modifierade och utvecklade MFI-9B Militrainer, som var konstruerad för militär skolflygning och kunde medföra olika beväpnings- och lastalternativ upphängt under vingarna.

MFI-9 Tillverkades under åren 1963-1971.

Licenstillverkning vid Bölkow

dadd

Användning i Svenska försvarsmakten - Fpl 801

1966 hyrdes tio MFI-9B av tillverkaren för att utvärdera ifall de kunde ersätta Sk 50 vid den grundläggande flygutbildning inom Flygvapnet, flygplanen registrerades militärt och gavs beteckningen Flygplan 801 (Fpl 801). MFI-9B ansågs dock vara för trång i kabinen för flyglärare/flygelev. Så 1967 återlämnades flygplanen till tillverkaren och Flygvapnet valde istället Scottish Aviation Bulldog (Sk 61) som ersättare för Sk 50.

Användning under Biafrakriget

Nio stycken MFI-9B kom att användas av Carl Gustaf von Rosens militära frivilligstyrka på Biafras sida under inbördeskriget i Nigeria, även kallat Biafrakriget. Planen försågs med 68 mm SNEB raketkapslar från franska MATRA, vardera försedd med 6 stycken pansarsprängraketer, och målades i gröngrått kamouflage med bilfärg. Planen fick smeknamnet "Biafra Babies" och såg viss lycka mot det Nigerianska flygvapnet. De användes för smygattacker på trädtoppshöjd där de inte syntes på radar. Med denna taktik lyckades de slå ut ett större antal Nigerianska jetflygplan genom att attackera flygfält där planen stod parkerade.

Varianter

• BA-7: Privatkonstruktion av flygkonstruktionen Björn Andreasson. Prefixet är Björns initialer.

Malmö flygindustri

• MFI-9 Junior: Lätt/Ultralätt flygplan för fritidsflygning. Ca 25 tillverkade.
• MFI-9B Militrainer: Militärt skolflygplan och Minicoin. Ca 10 tillverkade.

Bölkow

• Bo 208 Junior: Licenstillverkad MFI-9. Första flygning: April 1962.
• Bo 208B Junior: Förbättrad Bo 208 från maj 1964 med elektriskt drivna klaffar. Kunde köpas med större vinge och roderytor.
• Bo 208C Junior:

Källor

Infobox

• Taylor, John W. R. (1965). Jane's All The World's Aircraft 1965–66. London 

Internetkällor

• ”Fpl 801 1966-1968”. Svenskt militärhistoriskt bibliotek. http://www.smb.nu/index.php/svenska-flygplan/modernt-armeflyg-mm/696. 

[[Kategori:Svensktillverkade flygplan]] [[Kategori:Malmö Flygindustri]] [[Kategori:Lätt attackflyg]]

________________________________________________________________________________________________

Projektiler

Projektiler

Längd	Vikt	Patronhylsa					Projektil								Prestanda	Källor
		Tomvikt	Laddning		P max bar	Tändhatt	Längd	Vikt med rör	Tändrör		Fyllning		Spårljus		Vo m/s (+15°C)
			Vikt	Slag					Vikt	Armering	Vikt	Slag	Lystid	Färg
Traceur destruction, fusée IIIA, sensibility normale Cartouche obus explosif traceur, fusée type A3 (Full) 20 mm skarp patron m/41 laddning m/41 spårljusspränggranat m/41 ögonblickligt högkänsligt spetsanslagsrör m/41 (Kort) 20 mm sk ptr m/41 lng m/41 slsgr m/41 ö hk sar m/41
Beskrivning: Spränggranat med spårljus.
		90 gram
(Full) 20 mm skarp patron m/41 laddning m/41 B spårljusspränggranat m/42 ögonblickligt högkänsligt spetsanslagsrör m/42 (Kort) 20 mm sk ptr m/41 lng m/41 B slsgr m/42 ö hk sar m/42 Beskrivning: Spränggranat med spårljus.
Beskrivning:
		90 gram
Brittiska projektiler
		90 gram
Svenska projektiler
						8 mm slagtändhatt

Raketmotorn, som även står för raketens kropp, består av ett långt svetsat rör på ca 1,3 meter. Fenorna fästs på motorn genom 8 stycken spår på bakänden. Fenorna är rektangulära och ca 5-tum höga.

För upphängning i raketbalkar fäster man så kallade upphängningsband på raketmotorn. Dessa band existerar i flera modeller för upphängning i olika typer av raketbalkar.

Teknisk beskrivning

På framänden av motorn sitter en skalring som hålls på plats med åtta låsstift som fungerar genom tryck från två cirkulära bandfjädrar. En tunn metallring (Eng: obturator) är belägen under skalringen och separeras med kartongbrickor från bränslets främre ände. Toppen av bränslet är krenelerad för att rymma tändaren, tändröret och elektronik. Basen av bränslet stöds av ett metallgaller som i sin tur vilar mot en metallring. Under detta finns ett fastsvetsat venturirör som innehåller en fuktskyddande påse kiselsyragel. Under påsen finns en plugg i metall som ser till att ingenting ramlar ut. Tändkablarna dras från tändaren, igenom eller vid sidan av drivladdningen (beroende på modell), genom den nedre metallringen, genom venturiröret och slutligen igenom pluggen för att sluta i en stickkontakt med två stift. Denna kontakt används för att koppla raketmotorns tändare till flygplanets avfyrningssystem.

Bortom detta uppdaterades raketen ett ental gånger vilket gav upphov till dessa varianter.

• Mark I: Tubformat korditbränsle. Tändkablarna dras igenom det tubformade bränslet.
• Mark II: Det tubformade korditbränslet utbytt mot ett korsformat korditbränsle försett med annorlunda metallgaller. Tändkablarna dras i det korsformade bränslets innerhörn.
• Mark III: Raketmotorns stickkontakt med två stift utbytt mot en enkelstiftad sådan.
• Mark IV: Tändkablarna förlängda för att förenkla dubbelhängning. Under förvaring kontrolleras längden på tändkablarna genom lössittande metallklämmor mellan slutpluggen och stickkontakten.

________________________________________________________________

Data

Beteckning	Motor, Rocket, A/C, 3-inch
Versioner	No. 1 Mk I		No. 1 Mk II		No. 1 Mk III		No. 1 Mk IV
Decimalsystem	Standard	Imperiella	Standard	Imperiella	Standard	Imperiella	Standard	Imperiella
Längd	1402 mm	55,19 tum	1402 mm	55,19 tum	1402 mm	55,19 tum	1402 mm	55,19 tum
Diameter	82,7 mm	3,256 tum	82,7 mm	3,256 tum	82,7 mm	3,256 tum	82,7 mm	3,256 tum
Diametralt fenmått	336 mm	13,2 tum	336 mm	13,2 tum	336 mm	13,2 tum	336 mm	13,2 tum
Fenlängd	126,65 mm	4,98 tum	126,65 mm	4,98 tum	126,65 mm	4,98 tum	126,65 mm	4,98 tum
Raketmotorns vikt	17,91 kg	39,5 pund	17,2 kg	37,9 pund	17,2 kg	37,9 pund	17,2 kg	37,9 pund
Drivladdningens vikt	5,71 kg	12,6 pund	5,2 kg	11,46 pund	5,2 kg	11,46 pund	5,2 kg	11,46 pund
Drivladdning	Kordit		Kordit		Kordit		Kordit
Brinntid vid +15°C	1,6 s		1,6 s		1,6 s		1,6 s
Dragkraft vid +15°C	800 kp		800 kp		800 kp		800 kp

Stridshuvuden

Data (Shell, 60 lb)

Beteckning	Shell, H.E., 60 lb., F., No. 1, Mk. I		Shell, H.E., 60 lb., S.A.P., No. 1/2, Mk. I				Shell, H.E., 60 lb., S.A.P., No. 1/2, Mk. II
Bild
Versioner	No. 1, Mk. I		No. 1, Mk. I		No. 2, Mk. I		No. 1, Mk. II		No. 2, Mk. II
Typ	Spränghuvud		Halvpansarhuvud		Spränghuvud		Halvpansarhuvud		Spränghuvud
Decimalsystem	Standard	Imperiella	Standard	Imperiella	Standard	Imperiella	Standard	Imperiella	Standard	Imperiella
Längd med tapp			555 mm	21,8 tum	555 mm	21,8 tum	555 mm	21,8 tum	555 mm	21,8 tum
Längd utan tapp			480 mm	18,9 tum	480 mm	18,9 tum	480 mm	18,9 tum	480 mm	18,9 tum
Diameter			152 mm	5,98 tum	152 mm	5,98 tum	152 mm	5,98 tum	152 mm	5,98 tum
Vikt			27,2 kg	59,9 pund	27,2 kg	59,9 pund	27,2 kg	59,9 pund	27,2 kg	59,9 pund
Tändrör			Fuze No. 865, Mk. I		Fuze No. 878, Mk. I		Fuze No. 865, Mk. I		Fuze No. 878, Mk. I
Tändrörets typ	Spetsanslagsrör		Bottenanslagsrör		Bottenanslagsrör		Bottenanslagsrör		Bottenanslagsrör
Tändrörets funktion	Ögonblicklig		Fördröjd (0,? s)		Ögonblicklig		Fördröjd (0,? s)		Ögonblicklig
Tändrörets vikt
Komplett raket
Raketens vikt			44,5 kg	98,1 pund	44,5 kg	98,1 pund	44,5 kg	98,1 pund	44,5 kg	98,1 pund
Raketens längd			1882 mm	74,09 tum	1882 mm	74,09 tum	1882 mm	74,09 tum	1882 mm	74,09 tum
Maxhastighet			230 m/s	755 fps	230 m/s	755 fps	230 m/s	755 fps	230 m/s	755 fps

Data (Shot, 25 lb)

Beteckning	Shot, 25 lb., S.A.P., No. 1, Mk. I		Shot, 25 lb., A.P., No. 1, Mk. I		Shot, 25 lb., A.P., No. 2, Mk. I
Bild
Typ	Halvpansarhuvud (solid)		Pansarhuvud		Pansarhuvud
Decimalsystem	Standard	Imperiella	Standard	Imperiella	Standard	Imperiella
Längd med tapp
Längd utan tapp
Diameter
Vikt
Komplett raket
Raketens vikt			28,5 kg	62,8 pund	28,5 kg	62,8 pund
Raketens längd	1639 mm	64,52 tum	1639 mm	64,52 tum	1703 mm	67,04 tum
Maxhastighet	380 m/s	1247 fps	380 m/s	1247 fps	380 m/s	1247 fps

Användning

Storbritannien

Fyra stycken RP-3 har precis avfyrats från en Hawker Typhoon mot ett tåg i Nordhorn, 30 mars 1945.

När det brittiska flygvapnet Royal Air Force (RAF) sattes in mot tyska Afrikakåren i Libyen 1941 saknade man effektiva vapen mot stridsvagnar, framförallt Panzer III och Panzer IV. Automatkanoner var bara effektiva mot lättare stridsfordon och bomber var väldigt svåra att träffa med, även om man tillämpade störtbombning. Samtidigt behövde det brittiska flygvapnets marinväsende RAF Costal Command (RCC) och den brittiska flottans flygväsende Fleet Air Arm (FAA) ett bättre vapen att använda mot ubåtar i ytläge. Torpeder var för långsamma, bomber var för svåra att sikta, småkalibriga automatkanoner var för svaga och stora automatkanoner fanns inte tillgängliga.

Det brittiska flygvapnets huvudforskare, Henry Tizard, satte då i april 1941 upp en intern expertgrupp tillägnad pansarvärnsmetoder ("Methods of Attacking Armoured Vehicles"). Flygvapnets byråchef över vapenutveckling (Assistant Director of Armament Research), Ivor Bowen, föreslog då att man skulle prova att använda fenstabiliserade raketer, något som Sovjetunionen redan hade provat med viss framgång på östfronten. Detta föreslaget godtogs och i september 1941 fanns två föreslagna alternativ att välja på. En två tums (51 mm) raket med 10,5 kg spränghuvud och en tre tums raket med ett 25 lb halvpansarhuvud (egentligen ett pansarhuvud i gjutjärn). Två tums raketen visade sig inte vara mycket effektivare än automatkanoner, så man valde att satsa på tre tums raketen.

Shot 25 lb

RP-3 utprovades först på flygplanet Hawker Hurricane under juni-juli 1942. Utprovningen fortsatte under september-november samma år på fler flygplanstyper som Lockheed Hudson, Fairey Swordfish och Douglas Boston. Utprovningen var lyckad och testresultat visade att 25 lb-halvpansarhuvudet enkelt kunde penetrera både Panzer III och IV. Vid genomslag blev det ofta brand då rester av raketens drivladdning fanns kvar.

Shell 60 lb

När RP-3 väl börjat användas i strid hade ett nytt problem dykt upp i form av den tunga stridsvagnen Tiger I som började tillföras den tyska Afrikakåren i december 1942. Den ursprungliga 25 lb halvpansarstridsdelen klarade inte av att slå ut en Tiger, så man konstruerade en ny, större halvpansarstridsdel baserad på granaten från en 25-punds kanon. Den nya stridsdelen vägde 27 kg och hade inga problem att slå ut även tunga stridsvagnar.

ansågs vara ett bra alternativ mot ubåtar då de kunde sättas in snabbare mot en dykande ubåt än bomber och från längre avstånd vilket gjorde flygplanet mindre sårbart för luftvärnseld. RP-3 kom även att utprovas för ubåtsjakt. Raketer med spränghuvud hade dålig verkan mot ubåtar. Vid anslag detonerade de mot det tunna formskrovet vilket gav dem extremt svag verkan mot det betydligt hårdare inre tryckskrovet. Därför valde man att utprova ett pansarhuvud som då istället för att detonera mot ubåten istället slog igenom både form- och tryckskrov likt en pansarprojektil. Detta visade sig fungera och RP-3 togs i bruk som antiubåtsvapen. Dessa kom att kallas Rocket Spear (raketspjut) på grund av det solida stridshuvudet.

Det brittiska flygvapnet kom att fortsätta använda RP-3 långt efter andra världskrigets slut och det var först på 1960-talet den ersattes helt med nya raketmodeller.

pansar

, speciellt det senare då de kan sättas in snabbare mot en dykande ubåt än bomber och från längre avstånd vilket gjorde flygplanet mindre sårbart för luftvärnseld.

Royal Navy

En LST(R) avfyrar en salva RP-3 raketer.

En Sherman beväpnad med två RP-3 raketer korsar Dortmund-Ems-kanalen, april 1945.

Bortom det brittiska flygvapnet kom även den brittisk flottan Royal Navy (RN) att bruka RP-3. Primärt var det den brittiska flottans flygväsende Fleet Air Arm (FAA) som brukade raketen då de behövde ett effektivt vapen mot ubåtar. som antiubåtsvapen som RAF Costal Command. RP-3 utvecklades huvudsakligen som attackraket för flygplan men trots detta har den sett viss användning som specialvapen på andra typer av fordon.

Inför landstigningen i Normandie modifierades ett antal Landing Craft Tank landstigningsfartyg till flytande artilleriplattformar kallade Landing Craft Tank (Rocket), nerkortat till LCT(R). Dessa kunde vardera avfyra upp till 1 066 raketer i en salva. Dessa användes för att bombarderade stranden vid Normandie och området bakom med tusentals RP-3 raketer precis innan landstigningen.

RP-3 monterades även som förstärkningsvapen på stridsfordon som stridsvagnarna Sherman och Cromwell samt pansarbilen Staghound. I denna konfiguration fick RP-3 kodnamnet "Tulip" (tulpan), vilket syftar på dess form. Raketramperna var av modell Rocket Launcher Rails Mk 1 och fästes på kanontornen i diverse konfigurationer. Shermanvagnarna brukade ha en raket per tornsida medan Cromwell och Staghound hade två per sida.

Eftersom raketer avfyrade från marken inte stabiliserades av någon luftström i avfyringsögonblicket var precisionen inte särskilt god, men det uppvägdes i många fall av raketens sprängkraft.

Land Mattress

En Land Mattress som laddas med 5-tums RP-3 raketer av brittiska soldater under slaget av Reichswald 08-02-1945.

Projector, Rocket 3-inch, No 8 Mk 1 (Land Mattress) var en landbaserad salvpjäs som introducerades av Storbritannien 1944.

Land Mattress sköt modifierade RP-3 raketer som hade försetts med nya fenor och stridsdel för att kunna skjutas från 5-tums raketrör. Stridsdelen togs från den besläktade Sea Mattress 5-tums raketer och de ursprungliga raka fenorna byttes ut mot mycket korta böjda fenor som gav en fendiameter på 5-tum. Anledningen att fenorna var börja var för att öka träffsäkerheten genom att få raketen att rotera kring sin längdaxel. Som tändrör användes kasserade tändrör som ansågs vara osäkra av den brittiska kungliga armén.

Land Mattress kunde laddas med mellan 16 och 30 raketer. Den var 1,77 meter lång, vägde 1 120 kg och tog cirka 10 minuter att ladda om. För omladdning behövde varje raket monteras i respektive avfyringsrör och kopplas till det elektriska avfyrningssystemet.

Land Mattress hade mycket begränsad elevation. Riktfältet låg mellan +23˚ och +45˚ vilket gjorde att man bara kunde skjuta på avstånd mellan 6 125 och 7 225 meter vilket var väldigt opraktiskt. För att korrigera detta införde man en mekanism som begränsades raketernas avgasflöde och kunde justeras med varierande mängder för olika avstånd. Det gjorde att man fick ner det minsta skjutavståndet till 3 565 meter.

Land Mattress testades i strid första gången den 31 oktober 1944 i Nederländerna och därefter i november mot tyska positioner i staden Breda. Båda testen gick bra och Land Mattress togs i tjänst och började serieproduceras. Land Mattress kom att hjälpa de allierade i slag som Slaget vid Schelde när allierade trupper behövde komma över floden Scheldt. Under detta slag avfyrades 1 146 raketer på bara 6 timmar. När kriget tog slut hade ungefär 400 Land Mattress tillverkats.

E-10 "Hetzer"

Entwicklungfahrzeug E-10 "Hetzer"
Generella egenskaper
Typ	Pansarvärnskanonvagn
Besättning	4 stycken: förare, skytt, vagnchef, laddare
Längd	4,4 meter (utan kanon)
Bredd	-
Höjd	1,76 meter (körkonfiguration) 1,4 meter (stridskonfiguration)
Vikt	10-16 ton
Tillverkare	Klöckner-Humboldt-Deutz Magirus i Ulm
Skydd och beväpning
Skydd	60 mm, 60° (övre front) 30 mm, 60° (lägre front) 20 mm, 10° (sidorna) 20 mm, 15° (övre bak) 20 mm, 33° (lägre bak)
Primär beväpning	75 mm Pak 39 L/48
Mobilitet
Motor	Motorförslag: Maybach HL 100, 400 hk Maybach HL 101, 550 hk Argus V8, 400 hk Argus V8, 600 hk
Växellåda	Voith hydrodynamisk växellåda
Upphängning	Externa enheter med Bellevillefjärding
Hastighet på väg	65-70 km/h

E-10 var en lätt pansarvärnskanonvagn som skulle ha varit en standardiserad motsvarighet till Jagdpanzer 38(t). Det var det lättaste fordonet i entwicklung serien då sjävla chassiet bara skulle väga 10 ton. Med kanon, ammunition och resterande utrustning troddes vikten gå upp till max 16 ton. Vagnen skulle ha varit liten och snabb med lite pansar.

E-10 är även den äkta ägaren av namnet "Hetzer" (som betyder upphestare) som annars brukar vara synonymt med Jagdpanzer 38(t) som fått namnet av misstag.

Historia

När Entwicklung projektet började ville man att ett av de standardiserade fordonen skulle vara en liten snabb vagn på ca 10 ton som skulle kunna fungera som ett spanings fordon med pansarvärns kapacitet. Vagnen skulle vara liten för att vara lätt att gömma, samt att den skulle vara snabb för att kunna agera bete som då skulle kunna distrahera och förvirra fienden, speciellt i större nummer.

Firman Klöckner-Humboldt-Deutz Magirus i Ulm fick uppdraget att utveckla fordonet. Klöckner-Humboldt-Deutz Magirus hade fram till denna tidpunkt knappt någon erfarenhet av att bygga pansarfordon.

E-10 utvecklades primärt för att fungera som ett chassi att testa komponenter på. Speciellt motorer, växellåder och upphängningar. E-10 skulle även dela majoriteten av komponenter som motor och växellåda med E-25. Motorn och växellådan skulle båda sitta längst bak i vagnen vilket ledde till att både motorn och växellådan behövde vara mycket små. Man föreslog flera olika motoralternativ till E-10. Maybach föreslog från början sin 10-liters V 12 HL100 motor på 400 hk men senare även en framtida variant med bränsleinsprutning och förbättrad kylning kallad HL101 som skulle kunna komma upp i 550 hk. Ett par andra motorer var ett par varianter av en luftkyld V8 konstruerad av Argus Motoren Gesellschaft m.b.H på 350, 400 och 600 hk. Argus var företaget som arbetade på E

The E-10 was one of a series of new concept tanks which was meant to simplify production. It was to be a turretless light tank destroyer/recce vehicle, designed by the firm of Klockner- Humboldt-Deutz, which up to this time did not have much experience of building AFV's. The engine was to be a rear mounted Maybach HL 100 of 400 HP or an air cooled Argus of 350 HP. The combined hydrodynamic transmission and steering unit was to be made by Voith and was also at the rear of the tank, easing removal and servicing. This would also free up space in the fighting compartment. The engine deck and rear plates could all be removed to allow access and the engine and transmission could be removed as a single unit. It was expected that the top speed of the tank would be 65 - 70 km/h. Even though the E-10 designation would suggest a weight of 10 tonnes, the combat weight would probably have been about 16 tonnes.

The gun was to be the 7.5 cm Pak 39 L/48, in a mount similar to that of the Hetzer. It may have been replaced on the production lines by the rigid mounted (Starr) version of the same weapon. The suspension was by bolt on external units which used Belleville washers as the spring medium. There were four units per side, each fitted with a single 1000mm diameter steel tyred wheel. The wheels were alternately offset on the axles to straddle a single guide tooth track. One feature of the tank was the ability to reduce its height. This was achieved by rotating the pivot points of the suspension units via cranks driven by hydraulic actuators. The vehicle height could be reduced from 1760mm to 1400 mm. The armour was to be 60mm thick on the upper glacis plate, 30mm on the lower glacis plate and the rest all 20mm.

Upphängning

E-10 var ganska unik då den kunde höja och sänka sin upphängning för att få en lägre profil.

Upphängningen var uppbyggd av upphängningsenheter. Dessa enheter var externa och fastbultade för lättare demontering. Upphängningsenheterna använde Belleville-brickor som fjädermedium. Belleville-brickor är koniska brickor som får en fjädringseffekt när dem staplas motvarandra.

Vagnen hade fyra upphängningsenheter per sida. Varje enhet hade ett metal bärhjul med metal med en diameter på 1000mm.

medEtt liknande system system fanns på den spanska stridsvagnen Benach M1935 men dens system var till för att höja de mellersta bärhjulen för att effektivt kunna göra stridsvagnen till en pansarbil för lättare transport.

The suspension was by bolt on external units which used Belleville washers as the spring medium. There were four units per side, each fitted with a single 1000mm diameter steel tyred wheel. The wheels were alternately offset on the axles to straddle a single guide tooth track. One feature of the tank was the ability to reduce its height. This was achieved by rotating the pivot points of the suspension units via cranks driven by hydraulic actuators. The vehicle height could be reduced from 1760mm to 1400 mm.

Detta system var nytänkande och började inte användas på

Webbkällor

• http://tankarchives.blogspot.se/2016/05/medium-paper-tank-destoyers.html E-25
• http://tankarchives.blogspot.se/2017/04/e-50-and-e-75-story-of-failed.html E-50 och E-75
• http://tankarchives.blogspot.se/2013/03/world-of-tanks-history-section-e-50.html E-50
• http://tankarchives.blogspot.se/2015/12/odd-hundred-out.html E-100
• http://ftr.wot-news.com/2013/08/27/stug-e-75-possible-tier-10-german-td-2/ Stug E-75
• http://ftr-wot.blogspot.se/2013/04/the-maus-that-roared.html Stug E-100
• http://ftr.wot-news.com/2015/02/09/e-25-possible-size-nerf/ E-25 storlek
• http://fingolfen.tripod.com/eseries/e10.html E-10