Alpseglare

	Alpseglare; Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Seglar- och kolibrifåglar; Apodiformes
Familj	Seglare; Apodidae
Släkte	Tachymarptis
Art	Alpseglare; T. melba
Vetenskapligt namn
	§ Tachymarptis melba
Auktor	(Linné, 1758)
Utbredning
Synonymer
	Apus melba

Alpseglare (Tachymarptis melba)^[2] är en av de största fågelarterna inom familjen seglare (Apodidae).^[3] Den har en vid utbredning från Medelhavsområdet till Indien samt i stora delar av Afrika och på Madagaskar. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Utseende

Alpseglaren är en mycket stor seglare som kan tas för en falk. Den har ett vingspann på 51 till 58 centimeter och en längd på 20 till 23 centimeter. Könen är lika. Den är svart eller matt svartbrun och har vitt bröst och vitt under hakan, vilket dock kan vara svårt att se när den hastigt glider runt och fångar insekter.^[4]

Läte

Alpseglarens läten är ljudliga och lätta att känna igen, med utdragna kvittrande serier som accelerar eller bromsar in, på slutet även fallande i tonhöjd.

Alpseglarens läte.

Utbredning och systematik

Alpseglaren häckar i södra Europa, södra Centralasien, Mellanöstern, Indien och Afrika. Den övervintrar i Afrika men även i Saudiarabien, Indien, Nepal, Bhutan och Sri Lanka. Den delas in i tio underarter med följande utbredning:^[3]

T. m. melba – södra Europa till Mindre Asien och nordvästra Iran, flyttar vintertid till tropiska Afrika
T. m. tuneti – östra Marocko till Mellanöstern, Iran, Kazakstan och västra Pakistan
T. m. archeri – norra Somalia till sydvästra Arabiska halvön och Dödahavssänkan
T. m. africanus – Etiopien till Kapprovinsen i Sydafrika och sydvästra Angola
T. m. maximus – Ruwenzoribergen i nordöstra Demokratiska republiken Kongo och västra Uganda
T. m. marjoriae – nordcentrala Namibia till nordvästra Kapprovinsen
T. m. willsi – Madagaskar
T. m. nubifugus – Himalaya, övervintrar i centrala Indien
T. m. dorabtatai – bergstrakter på västra delen av Indiska halvön
T. m. bakeri – Sri Lanka

Förekomst utanför utbredningsområdet

Alpseglaren är en sällsynt gäst i nordligare delar av Europa, regelbundet i Storbritannien och mer tillfälligt så långt norrut som Island och Norge. Första gången den sågs i Sverige var på Nidingen i Halland den 5 augusti 1980.^[5] Den har därefter observerats vid ett drygt 40-tal tillfällen i Sverige, i norr till Täftehalvön i Västerbotten.^[5]

Släktestillhörighet

Idag placeras arten oftast i släktet Tachymarptis tillsammans med den afrikanska arten vattrad seglare (A. aequatorialis),^[6]^[7] men detta har varit omdiskuterat och länge placerades de i det stora seglarsläktet Apus. Skillnaden mellan släktena är att Tachymarptis bland annat har andra fjäderlöss, att ungarna har en annan fotstruktur, att de är större och har en vitare undersida.^[8]

Ekologi

Alpseglaren tillbringar den mesta av sin tid i luften och lever av insekter som den fångar i flykten. Den dricker och kan till och med sova när den flyger. Flera studier visar att alpseglare kan tillbringa över ett halvår i luften utan att landa.^[9]^[10]

Paren håller ihop livet ut. Den bygger sitt bo i kolonier i en grotta eller hål i en klippa och lägger två ägg däri. Alpseglaren är mycket ortstrogen och återvänder till samma bo år efter år. Ungar i boet kan sänka sin kroppstemperatur och gå i dvala under regnperioder när tillgången på flygande insekter är sämre. Alpseglaren har anpassat sig bra till urban miljö och häckar ofta i gamla byggnader i städer utmed Medelhavet.

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.^[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).^[1] Beståndet i Europa tros bestå av 151 000–327 000 par.^[1]

Referenser

Noter

^ [a b c d] Birdlife International 2016 Tachymarptis alba Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 10 december 2016.
^ BirdLife Sverige (2024) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter Arkiverad 24 februari 2024 hämtat från the Wayback Machine.
^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11
^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 292. ISBN 978-91-7424-039-9
^ [a b] Alpseglare, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2019. IOC World Bird List (v 9.1). doi : 10.14344/IOC.ML.9.1.
^ Jirle, E., Asplund, G., Lagerqvist, M., Stervander, M. (2024). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (1). Arkiverad från originalet den 13 februari 2024. https://web.archive.org/web/20240213174013/https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2024/02/Rapport14-2024.pdf. Läst 13 februari 2024.
^ Erling Jirle et al. (2024) "Förändringar i Tk:s lisat: Rapport 14 från Taxonomikommittén", Vår Fågelvärld, vol.83, nr.1, sid:38-42
^ Felix Liechti; Willem Witvliet; Roger Weber; Erich Bächler. "First evidence of a 200-day non-stop flight in a bird", Nature website, Nature Communications, article number: 2554, received 11 January 2013, published: 8 October 2013, doi:10.1038/ncomms3554 (subscription).
^ Stromberg, Joseph. This Bird Can Stay in Flight for Six Months Straight: A lightweight sensor attached to alpine swifts reveals that the small migratory birds can remain aloft for more than 200 days without touching down Arkiverad 11 oktober 2013 hämtat från the Wayback Machine., Smithsonian Magazine website, 8 October 2013.

Källor

Birds of the world, Lars Larsson 2001

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör alpseglare.
Bilder & media
Wikispecies har information om alpseglare.
Artförteckning
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b c d] Birdlife International 2016 Tachymarptis alba Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 10 december 2016.

[SOF-2] BirdLife Sverige (2024) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter Arkiverad 24 februari 2024 hämtat från the Wayback Machine.

[CC-3] [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11

[Fågelguiden-4] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 292. ISBN 978-91-7424-039-9

[rkat-5] [a b] Alpseglare, BirdLife Sveriges raritetskatalog.

[IOC-6] Gill, F & D Donsker (Eds). 2019. IOC World Bird List (v 9.1). doi : 10.14344/IOC.ML.9.1.

[BLS-7] Jirle, E., Asplund, G., Lagerqvist, M., Stervander, M. (2024). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (1). Arkiverad från originalet den 13 februari 2024. https://web.archive.org/web/20240213174013/https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2024/02/Rapport14-2024.pdf. Läst 13 februari 2024.

[8] Erling Jirle et al. (2024) "Förändringar i Tk:s lisat: Rapport 14 från Taxonomikommittén", Vår Fågelvärld, vol.83, nr.1, sid:38-42

[9] Felix Liechti; Willem Witvliet; Roger Weber; Erich Bächler. "First evidence of a 200-day non-stop flight in a bird", Nature website, Nature Communications, article number: 2554, received 11 January 2013, published: 8 October 2013, doi:10.1038/ncomms3554 (subscription).

[10] Stromberg, Joseph. This Bird Can Stay in Flight for Six Months Straight: A lightweight sensor attached to alpine swifts reveals that the small migratory birds can remain aloft for more than 200 days without touching down Arkiverad 11 oktober 2013 hämtat från the Wayback Machine., Smithsonian Magazine website, 8 October 2013.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]