Hoppa till innehållet

Betablockerare

Från Wikipedia

Betablockerare, β-blockerare, är läkemedel som skyddar hjärtat mot stresshormoner som adrenalin och noradrenalin som utsöndras genom aktivitet från det sympatiska nervsystemet. De motverkar därigenom högt blodtryck och är särskilt lämpliga om man samtidigt har kärlkramp (angina pectoris) eller har haft hjärtinfarkt.

Användning

[redigera | redigera wikitext]

Betablockerare är en receptorantagonist och blockerar adrenerga betareceptorer från att binda sin naturliga ligand, som är antingen adrenalin eller noradrenalin. De kan delas upp i selektiva betablockerare och generella. Selektiva betablockerare binder enbart till betaadrenerga receptorer i hjärta och blodkärl. Andra betablockerare kallas för icke-selektiva och binder till alla subtyper av betareceptorer.

Betablockerare används för behandling av en rad sjukdomar, bland annat högt blodtryck, hjärtarytmier, kärlkramp, glaukom, migrän och ångest. Det är vanligt med behandling med betablockerare vid upptäckt av giftstruma. I alla sammanhang där sympatiska nervsystemet är hyperaktivt kan betablockerare användas. Hos äldre som ska opereras kan betablockerare användas, för att undvika hjärtkomplikationer (perioperativ infarkt).

Betablockerare är också en hörnsten i behandlingen av akut coronart syndrom.

Noradrenalinet verkar via adrenerga receptorer i amygdala under stress, där det påverkar bildningen av känslomässiga minnen genom att överföra impulser till hippocampus. Det förekommer en intensiv forskning på hur betablockerare påverkar minnesbildningen, med något motstridiga resultat, allt från att betablockerare försämrar minnet och kognitionen till att minnet förbättras.[1] Kortvarigt och under intensiv stress sänker betablockerare minnesbildningen, men det är också möjligt att det skyddar minnesfunktionerna under långvarig, lågintensiv stress.[2] Betablockerare har på försök getts till personer med posttraumatisk stress, för att dämpa flashbacks och därigenom förbättra den medföljande nedsatta kognitionen, vilket är ett kontroversiellt användningsområde för betablockerare.[3]

Det förekommer även att musiker och artister använder betablockerare för att minska nervositet inför uppträdanden och auditions.[4][5][6][7][8][9]

Vid glaukom används ögondroppar med betablockerare för att minska produktionen av kammarvätska och därmed sänka trycket i ögat.

Bieffekter

[redigera | redigera wikitext]

Betablockerare kan ge motsatta symtom till vad de behandlar, dvs lågt blodtryck och försvagad hjärtverksamhet. Detta kan leda till yrsel och svimningar, och till kalla fötter och händer samt vita fingrar. Det kan försämra andningen och förvärra astma. Eftersom aktiviteten på adrenalinet och noradrenalinet minskar, kan man bli trött och deprimerad. Några får mardrömmar och sömnproblem som insomni[10].

Långvarigt, dagligt bruk av betablockere kan orsaka en viss viktuppgång, på mellan 1 och 3,5 kg efter ett halvt år. Detta beror troligen på att det sänker den totala energianvändningen och på att basalomsättningen sjunker.[11] Hos patienter med giftstruma, har betablockerare visat sig sänka nivåerna av trijodtyronin (T3). Hos en del är den minskade bildningen av T3 konstant efter en månads behandling.[12]

Vad beträffar betablockerares påverkan på kortisolnivåerna finns motstridiga uppgifter. I vissa fall av hyperkortisolism sänker betablockerare kortisolnivåerna,[13] under långvarigt bruk.[14] Om betablockerare tillfälligt används under känslomässigt uppstressande tillfällen, ökar kortisolutsöndringen jämfört med om man inte tagit betablockerare.[15]

Reboundfenomen: Om man abrupt avslutar behandling med betablockerare efter långvarigt bruk kan så kallat "reboundfenomen" uppstå. Detta innebär att man får hjärtklappning och hypertoni. Fenomenet beror på att nya betareceptorer har syntetiserats av kroppen under behandlingen som kompensation för blockeringen. Man har alltså fler receptorer (eventuellt även känsligare receptorer) som kommer att reagera starkare på noradrenalin och adrenalin då betablockerarna tas bort.

Exempel på läkemedel med betablockerare

[redigera | redigera wikitext]
Se även: ATC-kod C07: Betareceptorblockerande medel

Lista med handelsnamn i parentes:[16]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Li Hui Chiang, Effects of Beta-blockers on Memory in Veterans at the Ann Arbor Veterans Affairs Hospital, University of Michigan 2010
  2. ^ Allen M. Schneider et al, Stress-dependent impairment of passive-avoidance memory by propranolol or naloxone, Pharmacology Biochemistry and Behavior Volume 98, Issue 4, June 2011, Pages 539-543
  3. ^ KATHINKA EVERS, Perspectives on Memory Manipulation: Using Beta-Blockers to Cure Post-Traumatic Stress Disorder, Cambridge Quarterly of Healthcare Ethics (2007), 16: 138-146
  4. ^ Blair Tindall. "Better Playing Through Chemistry", The New York Times, 17 oktober 2004. Läst 3 juli 2011.
  5. ^ "Musiker medicinerar mot stressen", Helsingborgs dagblad, 26 oktober 2004. Läst den 4 juni 2012.
  6. ^ Nils Lindström. "Loreens hemlighet för att vinna", Sveriges radio, 24 maj 2012. Läst den 1 juni 2012.
  7. ^ Gomorron Sverige 28 juni 2012[död länk]. Sett den 4 juni 2012.
  8. ^ "Proffsmusiker: Därför tar vi betablockerare" (arkvierad), svt.se, 9 november 2010.
  9. ^ "Proffsmusiker använder hjärtmedicin för att utföra sitt jobb" (arkvierad), svt.se, 9 november 2010.
  10. ^ ”Sömnstörningar”. lakemedelsboken.se. Arkiverad från originalet den 17 maj 2019. https://web.archive.org/web/20190517160135/https://lakemedelsboken.se/kapitel/psykiatri/somnstorningar.html. Läst 17 maj 2019. 
  11. ^ Arya M. Sharma et al, Hypothesis: ß-Adrenergic Receptor Blockers and Weight Gain , Hypertension. 2001;37:250-254
  12. ^ JOHN FEELY et al, PROPRANOLOL, TRIIODOTHYRONINE, REVERSE TRIIODOTHYRONINE AND THYROID DISEASE, Clinical Endocrinology Volume 10, Issue 5, pages 531–538, May 1979
  13. ^ André Lacroix et al, Propranolol Therapy for Ectopic β-Adrenergic Receptors in Adrenal Cushing's Syndrome, N Engl J Med 1997; 337:1429-1434, 13 november 1997
  14. ^ Oki K et al, Improvement of hypercortisolism by β-blocker therapy in subclinical Cushing's syndrome associated with ACTH-independent macronodular adrenocortical hyperplasia. Endocrine. 2009 Dec;36(3):372-6. Epub 8 oktober 2009
  15. ^ [https://web.archive.org/web/20120114215300/https://openaccess.leidenuniv.nl/bitstream/handle/1887/16156/05.pdf?sequence=6 ”Propranolol reduces emotional distraction in working memory: a partial mediating role of propranolol-induced cortisol increases?”] (på engelska). Universiteit Leiden. Arkiverad från originalet den 14 januari 2012. https://web.archive.org/web/20120114215300/https://openaccess.leidenuniv.nl/bitstream/handle/1887/16156/05.pdf?sequence=6. 
  16. ^ ”ATC-register – C07A Beta-receptorblockerande medel”. FASS. Arkiverad från originalet den 18 december 2018. https://web.archive.org/web/20181218010501/https://www.fass.se/LIF/atcregister;jsessionid=MyO9F_6sW4OTCknyTLwUBVDRXyatJSgAkS7oDul9Tj6cb137UelH!1599537001?userType=0&atcCode=C07A. Läst 17 december 2018. 

Källor

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Betablockerare&oldid=52873913”