Ford GT40

Ford GT40
Grundinformation
Märke	Ford
Tillverkning	211 st, 1964-1968
Konstruktion
Karosseri	2-d coupé
Drivlina
Motor	8-cyl V-motor
Drivning	Mittmotor

Ford GT40 är en sportvagn, tillverkad av biltillverkaren Ford mellan 1964 och 1968. Den är mest känd för att ha segrat i Le Mans 24-timmars fyra år i rad från 1966-1969.

Bakgrund

I början av sextiotalet insåg Ford att kundernas uppfattning om märket hade förändrats. Under trettio- och fyrtiotalet hade Ford, med sin V8-motor varit den självklara prestandabilen. Men nu hade konkurrenterna kommit ifatt och förbi. För att locka den penningstarka efterkrigsgenerationen presenterade man ungdomliga modeller som Ford Mustang, men man gjorde även en satsning på motorsport. Efter att ha börjat med ett lite halvhjärtat stöd till Carroll Shelby och hans Cobrabilar beslutade man sig att satsa på att vinna Le Mans 24-timmars. Oavsett kostnaden.

För att göra det enkelt för sig försökte Ford först köpa Ferrari, som dominerade sportvagnsracingen. Men Enzo Ferrari vägrade sälja, trots att Ford var beredda att betala rejält. Istället gick Ford vidare till brittiska Lola som nappade på erbjudandet.

Lola Cars flyttade sin verksamhet till Slough, där Ford nu satte upp den nya avdelningen Ford Advanced Vehicles (FAV) under John Wyer. På andra sidan Atlanten hade Ford köpt upp racingspecialisten Kar Kraft och anställt Carroll Shelby att leda verksamheten.

Utveckling

GT40 Mk I stod klar lagom till Le Mans-loppet 1964. Bilen var en vidareutveckling av Lolas tävlingsbil. Motorn var en tävlingsversion av Fords small block-motor, byggd helt i lättmetall. Siffran 40 i modellnamnet kommer från bilens höjd, 40 tum.

Fords ledning var inte nöjda med Mk I-modellen och lät därför Kar Kraft ta fram en variant av Fords 427 cui big block tävlingsmotor. Försedd med den enorma motorn skapades GT40 Mk II inför säsongen 1966. Den stora motorn tillsammans med god tillförlitlighet i motor, växellåda och bromsar, bra väghållning och hög topphastighet gjorde bilen konkurrenskraftig och svårslagen särskilt på snabba banor. Bilens front gjordes även om för att passa reglerna för Le Mans som då krävde att man skulle ha ett reservhjul fram som skulle bytas ut av mekanikern vid depåstopp eller av föraren ute på banan vid en punktering.

FAV tog fram en landsvägsversion av bilen, kallad GT40 Mk III. Bilen hade en 289 kubiktums small block-motor från Shelby Mustang och var till och med försedd med ett litet bagageutrymme vilket gjorde bilen något längre. Den fick även runda i stället för rektangulära strålkastare fram. Interiören gjordes om och växelspaken flyttades från dörrsidan till mitten av bilen. Bilen var främst avsedd för den amerikanska marknaden men sålde inte särskilt bra där. De få exemplar som finns kvar av dessa bilar är idag mycket eftertraktade och högt prissatta på andrahandsmarknaden. Ford GT 40:an har även blivit mycket populär hos replicabyggare under senare årtionden runt om i världen.

Till säsongen 1967 tog Kar Kraft fram en till stora delar ny version, kallad GT40 Mk IV. Bilen fick ett nytt chassi i aluminium och en ännu starkare big block-motor.

Efter 1967 drog sig Ford ur GT40-programmet. John Wyer fortsatte dock att vidareutveckla Mk I-modellen i sitt eget företag JW Automotive, då i en ljusblå och orange färg sponsrad av oljebolaget Gulf med dess svenske PR och racingteam manager Jan Olof Böckman. Bilen fick bland annat större small block-motorer på 301 kubiktum eller 4,9 liter som utvecklade 425 hk med Gurney-Weslake topplock och mittmonterade fyrdubbla Weber 48 förgasare som var viktiga för att höja effekten på motorn. Växellådan var en femväxlad ZF. Tävlingsbilen var i och med detta fortsatt konkurrenskraftig med en topphastighet på 214 mph eller 344 km/h vilket den nådde på den över fem kilometer långa Mulsannerakan på Le Mans under slutet av sextiotalet med bland annat segrar där 1968 och 1969.

Tekniska data

Tekniska data	Mk I	Mk II	Mk III	Mk IV
Motor:	Mittmonterad 8-cylindrig V-motor
Cylindervolym:	4727 cm³	6997 cm³	4727 cm³	6980 cm³
Borrning x slaglängd:	101,6 x 72,9 mm	107,7 x 96,2 mm	101,6 x 72,9 mm	107,7 x 96,0 mm
Max effekt vid varvtal:	390 hk vid 7000 v/min	485 hk vid 6200 v/min	306 hk vid 6000 v/min	530 hk vid 6200 v/min
Max vridmoment vid varvtal:	440 Nm vid 5000 v/min	644 Nm vid 3200 v/min	446 Nm vid 4200 v/min
Ventilstyrning:	1 centralt placerad kamaxel, 2 stötstångsmanövrerade ventiler per cylinder
Förgasare:	4 st Weber 48	1 st Holley		2 st Holley
Växellåda:	5-växlad manuell	4-växlad manuell	5-växlad manuell	4-växlad manuell
Hjulupphängning fram:	Dubbla tvärlänkar, skruvfjädrar, krängningshämmare
Hjulupphängning bak:	Undre tvärlänkar, övre längslänkar, skruvfjädrar, krängningshämmare
Bromsar:	Hydrauliska skivbromsar
Chassi & kaross:	Stålmonocoque med glasfiberkaross			Aluminiummonocoque med glasfiberkaross
Hjulbas:	241 cm
Torrvikt:	1050 kg			1100 kg
Toppfart:	320 km/h	345 km/h	250 km/h	330 km/h

Tävlingsresultat

Sportvagns-VM 1964

Bilen debuterade säsongen 1964 i Le Mans 24-timmars 1964. Ford ställde upp med ett trebils fabriksteam men ingen av dessa kom i mål. Två veckor senare ställde man upp med samma besättning på franska Reims, med samma nedslående resultat. Därefter drog man sig tillbaka för att rätta till felen inför nästa säsong.

Sportvagns-VM 1965

Till 1965 lade Ford ut racingverksamheten på professionella team. Mest framgångsrika var Shelby American och Holman & Moody.

Inte heller detta år lyckades någon GT40 ta sig i mål i Le Mans 24-timmars. Bästa resultaten stod Bruce McLaren och Ken Miles för. I Sebring 12-timmars kom de tvåa och i Monza 1000 km trea och Ford slutade på tredje plats i VM-tabellen.

Sportvagns-VM 1966

1966 var äntligen Fords år. Säsongen började med en trippelseger i Daytona 24-timmars, med Ken Miles och Lloyd Ruby på första plats. Även nästa lopp, i Sebring 12-timmars slutade med en trippelseger, återigen med Miles och Ruby på topp. I Le Mans 24-timmars kom året tredje trippelseger, med nyzeeländarna Bruce McLaren och Chris Amon på första plats. Säsongen slutade med en klar VM-seger för Ford.

Sportvagns-VM 1967

Säsongen 1967 följde Ford upp Le Mans-segern med en andra raka genom Dan Gurney och A J Foyt. I övrigt vann Ford bara i österrikiska Zeltweg 1000 km genom Paul Hawkins och slutade på tredje plats i VM.

Sportvagns-VM 1968

Inför säsongen 1968 hade Ford dragit sig tillbaka från sportvagnsracingen och överlämnade istället åt John Wyers JW Automotive att stå för tävlandet under sponsorship och PR management av oljebolaget Gulf:s racingteam. Tävlingsbilarna fick då den klassiska ljusblå färgen med orange stripes. Stallet lyckades mycket bra och vann fem av tio deltävlingar.

I Brands Hatch 1000 km vann Jacky Ickx och Brian Redman. I Monza 1000 km stod Paul Hawkins och David Hobbs för segern. I Spa 1000 km vann Ickx/Redman återigen och på Watkins Glen fixade paren Ickx/Lucien Bianchi och Paul Hawkins/David Hobbs en dubbelseger.

Året avslutades med Fords tredje raka Le Mans-seger, genom Pedro Rodriguez och Lucien Bianchi och en överlägsen VM-seger.

Sportvagns-VM 1969

Säsongen 1969 som fortsatte i JW Automotive:s och Gulf racingteams regi tog Jacky Ickx och Jackie Oliver två segrar. Först i Sebring 12-timmars och sedan i Le Mans 24-timmars som betecknas som en av de mest dramatiska och jämna Le Mans lopp som körts där den endast 24 årige Ickx gick i mål som segrare efter att medvetet ha gått fram till sin bil i stället för att springa , spänt fast sig i lugn och ro och startat som sista bil i startfältet i protest mot den riskfyllda Le Mans starten när de andra förarna sprang fram till bilarna för att köra iväg så fort som möjligt utan att anse sig ha tid att spänna fast sig. Redan under första varvet så kraschade och omkom John Woolfe med en privat Porsche 917 och orsaken ansågs vara att han inte var fastspänd förutom att han var ovan vid den svårkörda bilen. Detta var sista året som den klassiska springande Le Mans starten användes och den förbjöds året därpå. Vinnarbilen Ford (GT40P/1075), var samma bil som vunnit tävlingen året innan vilket bara hänt en gång tidigare med en Bentley Speed Six 1929 och 1930. Trots att Forden vunnit Le Mans tre gånger i rad föregående år så ansågs den föråldrad för 1969 års Le Mans, särskilt i förhållande till Porsche 917 som då var helt nyutvecklad men obeprövad och klar favorit men som var svårkörd med sin enorma motoreffekt och speciella aerodynamik med rörliga bakre spoilers, enligt dess förare så spann hjulen loss vid gaspådrag på alla växlarna runt banan. Även Porsche 908 var ansedd som favorit. Det enda som behövde lagas på Ford GT 40:an under loppet var en mindre reparation av avgassystemet förutom sedvanligt byte av däck och bromsbelägg. Segermarginalen mot Hans Hermann i en Porsche 908 efter 24 körda timmar var endast ett par sekunder eller 110 meter efter 372 körda varv med en snitthastighet av 208 km/h efter att de passerat varandra flera gånger under varje varv den sista timmen av tävlingen. Ickx låg bakom och slipstreamade, (utnyttjande det vakuum och mindre luftmotstånd som fanns), och bromsade sig förbi Hermann innan kurvorna men Porschen var snabbare och körde om på rakorna. Ickx körde till slut om innan en kurva under sista varvet eftersom Porschens bromsar började ta slut och Porschestallet inte ansåg sig ha tid att byta ut dem. Aldrig någonsin har någon vunnit tävlingen med så liten marginal. Ford GT 40:an vann därmed Le Mans för fjärde året i rad och slutade sin sista säsong med en andraplats i VM-tabellen. När Jacky Ickx på måndag morgon körde hem från tävlingen till Paris med sin Porsche 911 så körde plötsligt en bil upp framför honom vid Chartres, Ickx väjde men krashade mot en stolpe och hans bil blev skrot men han var fastspänd och kunde kliva ur sin bil oskadd.

Källor

• Classic Cars av Graham Robson, 1989. ISBN 1-85501-022-4
• 50 Years of Classic Cars, av Jonathan Wood, 1996. ISBN 0-517-14053-5

Externa länkar

• Brittisk GT40-sida

Bilder & media