Storman

1. efternamn på en släkt från Nolhaga, Kestad. Se Anders Storman
2. epitet, använd under Vikingatida och inpå medeltiden om framstående och mäktiga personer. Ofta rör det sig om en storbonde (odalman).

I Rigstula beskrivs stormannen sålunda:

Han slungade spjutet, svängde skölden, sporrade hästen och högg med svärdet, väckte strid och blodade valplatsen, fällde fiender och stred för land.

Svenska stormän kallas i tidiga latinska källor nobiles. De tillhör ätter med hög social ställning som beror på gamla anor och i ätten ärftligt landegendom (odal). Ofta valdes lagsagans lagman ur sådan ätt. För deras tidiga härkomst finns inga (av historiker godtagna) belägg. Deras 'adelskap', vilket begrepp tillhör en senare tid, är inte grundat på ett (kännt) formellt upptagande i en priviligierad grupp. De kallas därför uradel (ur- som i urminnes - har funnits så länge man minns).

Senast från år 1280 kunde alla i Sverige förvärva frälse-status, dvs befrielse från vissa skatter till kronan mot rusttjänst med stridshäst, vapen och rustning av fastlagd kvalitet. Från denna tid kan man tala om frälseätter. Frälsestatus kunde dras in när rusttjänsten upphörde, men änkan till en frälseman hade 15 (?) års frist tills en ny manlig familjemedlem återupptog tjänsten.

Man använder orden högfrälse och lågfrälse för att beskriva ättens relativa betydelse inom riket i en viss tid. Gamla 'nobiles' gjorde självklart rusttjänst och blev till 'högfrälse'. Många förblev lagmansätter - tingsmeningen valde deras söner och svärsöner, för 'juridisk utbildning' fick man inom familjen. Bäst kännda för nutiden är ätter vars medlemmar hade ämbeten under kronan eller som uppträdde som (riks)råd - dessa nämns i skriftliga källor. Deras namn bevarades även genom testamenten, egendomsköp och -byten och donationer till kyrkan.

Medlemmar ur sådana ätter, om de gjorde sig förtjänta i kungens tjänst, blev ofta dubbade till miles/riddare (tilltalas med dominus/Herr, riddarens maka domina/Fru). Ställningen var strikt personlig och avhängig från kungens nåd - det fanns inga medeltida 'riddarätter' i Sverige.

Ett annat begrepp som bör strikt undvikas i svenskt sammanhang är 'feodal'. Svenska stormän och deras like ägde sina arvgårdar och övrigt land och lösöre rent privat, inte som ärftlig förläning från någon kung eller furste. I Sverige avser 'län' från kronan ett överlåtande av kronans inkomster från ett visst område till en person som gjorde en mottjänst, som längst på personens livstid.

Medlemmar ur frälseätter använde sigill med från början personliga vapen som med tiden formalieserades till ättevapen. Ofta användes liknande vapen av personer som på något sätt var knutna till den vapenförande ätten. En vanlig sed var att enstaka barn eller hela ätter/ättegrenar övertog moderns eller morfars vapen. Med tiden formaliserades vapen och kom att bestå av sköldmärke och hjälmprydnad. En manlig medlem ur en vapenförande ätt är en armiger/väpnare. Senast från mitten av 1300-talet finns exempel av 'officiellt' upptagandet bland vapenförande ätter genom kunglig sköldbrev.

Kvinnor använde faderns vapen eller eget, inte makens.

Uradel fanns även utomlands, invandringen under medeltiden kom främst från Danmark, Norge och Tyskland.

Strikt talat tog det i Sverige ända till 1624 till stormän blev till adliga, genom introduktion i det nygrundade Riddarhuset. Då delades ätterna i betidlade ätter (grevar, friherrar), riddare (48 ätter som hade 'riksrådsvärdigthet och svenner. Idag är svensk adel en 'privatförening' utan anknutning till staten.

Kommentar till ordet ätt: Ätten är personens fäderne, medan hans släkt utgörs av både fäderne och möderne, där även släktskap genom giften räknas. Det är fint att svenska språket medgör en tydlig distiktion (tyskan gör det inte).