Hoppa till innehållet

Geo Widengren: Skillnad mellan sidversioner

Från Wikipedia
Bläddra interaktivt i historiken
← Äldre redigeringNyare redigering →
Innehåll som raderades Innehåll som lades till
VisuellWikitext
Ingen redigeringssammanfattning
Ingen redigeringssammanfattning
Rad 33: Rad 33:
* ''The great Vohu Manah and the apostle of God : studies in Iranian and Manichaean religion'', Uppsala, 1945.
* ''The great Vohu Manah and the apostle of God : studies in Iranian and Manichaean religion'', Uppsala, 1945.
* ''Hochgottglaube im alten Iran'', Uppsala, 1938
* ''Hochgottglaube im alten Iran'', Uppsala, 1938

==Litteratur==

Oloph Bexell, ''Teologiska fakulteten vid Uppsala universitet 1916–2000. Historiska studier.'' (Acta Universitatis Upsaliensis. Skrifter rörande Uppsala universitet. C. Organisation och historia 120), s. 101–105 m.fl. sidor och där anf. litteratur.


==Noter==
==Noter==

Versionen från 23 oktober 2021 kl. 16.36

Geo Widengren
Född24 april 1907[1][2]
Stockholm[3]
Död28 januari 1996[1][2] (88 år)
Stockholm[4]
Medborgare iSverige[5]
Utbildad vidUppsala universitet
Stockholms universitet
SysselsättningTeolog, författare, universitetslärare
ArbetsgivareUppsala universitet
Utmärkelser
Hedersdoktor vid Strasbourgs universitet (1962)[6]
Redigera Wikidata

Geo Widengren, född 24 april 1907 i Stockholm, död 28 januari 1996 i Stockholm, var en svensk professor i religionshistoria vid Uppsala universitet, orientalist, iranist och författare till en rad arbeten om bland annat iranska religioner (i synnerhet manikeism och zoroastrism), islam, judendom och gnosticism. Hans främsta verk är antagligen Die Religionen Irans som utkom 1965.

Biografi

Geo Widengren föddes och växte upp i Stockholm. Han gjorde militärtjänst åren 1925–1927 och utsågs till fänrik vid Militärhögskolan Karlberg. Han deltog som frivillig i den svenska kontingenten i Finska vinterkriget.

Widengren studerade religionshistoria vid Stockholms högskola (idag Stockholms universitet) under sin läromästare Tor Andræ fram till 1933 och doktorerade vid teologiska fakulteten i Uppsala 1936. Hans doktorsavhandling hade titeln The Accadian and Hebrew Psalms of Lamentation as Religious Documents. 1940 blev han, endast 33 år gammal, professor i religionshistoria vid samma fakultet, och var därutöver dekanus vid Teologiska fakulteten 1944–1945, 1950–1951 och 1964–1971.[7]

Widengren var känd för att han behärskade många språk vilket gav honom en fördel i studiet av Främre Orientens religioner under olika epoker. Han hade studerat assyriologi i Köpenhamn och iranistik i Uppsala för H.S. Nyberg. Han behärskade bland annat grekiska, latin, armeniska, persiska, arabiska, samt flera äldre iranska språk som avestiska och medelpersiska.

Widengren var vicepresident (1950–1960) och president (1960–1970) för International Association for the History of Religion. Han var också hedersdoktor vid Amsterdams universitet, Cardiffs universitet, Rostocks universitet och Uppsala universitet, samt ledamot eller korresponderande medlem av flera in- och utländska akademier, däribland Institut de France, Istituto Italiano per il Medio ed Estremo Oriente, American Society of Biblical Literature och World Union of Jewish Studies. 1958 mottog han Nordstjärneorden.[8]

Anders Hultgård har utgivit In memoriam Geo Widengren (1907–1996). Svenska Dagbladets kulturredaktör Leif Carlsson har skrivit om Widengrens verk om religionens ursprung, Religionens värld.[9]

Widengren var iranofil och framhöll det iranska inflytandet på judendom, kristendom och mithraism. Han besökte landet 1971, officiellt inbjuden till firandet av den iranska monarkins 2500-års jubileum i Shiraz och Persepolis.

Verk i urval

  • Apocalyptique iranienne et dualisme qoumranien, Paris, 1995.
  • Der Mandäismus, Darmstadt, 1982.
  • The Pure Brethren and the philosophical structure of their system, Islam: past influence and present challenge, Edinburgh, 1979.
  • The Gnostic attitude, Santa Barbara, 1973.
  • Religionens värld, Stockholm, 1945, omarbetad och utökad upplaga 1953, omarbetad och förkortad 1971.
  • Religionsphänomenologie, Berlin, 1969.
  • Muhammed: hans liv och hans tro, Stockholm, 1967.
  • Mani und der Manichäismus, Stuttgart, 1961. (engelska, 1965)
  • Der Feudalismus im alten Iran : Männerbund, Gefolgswesen, Feudalismus in der iranischen Gesellschaft im Hinblick auf die indo-germanischen Verhältnisse, Köln, 1969.
  • Iranische Geisteswelt: von den Anfängen bis zum Islam, Baden-Baden, 1961.
  • Die Religionen Irans, Stuttgart, 1965.
  • Kungar, profeter och harlekiner: religionshistoriska uppsatser, Stockholm, 1961.
  • Ryttarfolken från öster: och andra artiklar, Stockholm, 1960.
  • Muhammad, the apostle of God, and his ascension, Uppsala, 1955.
  • The great Vohu Manah and the apostle of God : studies in Iranian and Manichaean religion, Uppsala, 1945.
  • Hochgottglaube im alten Iran, Uppsala, 1938

Litteratur

Oloph Bexell, Teologiska fakulteten vid Uppsala universitet 1916–2000. Historiska studier. (Acta Universitatis Upsaliensis. Skrifter rörande Uppsala universitet. C. Organisation och historia 120), s. 101–105 m.fl. sidor och där anf. litteratur.

Noter

  1. ^ [a b] Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: widengren-geo, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Bruno Delmas (red.), Annuaire prosopographique : la France savante, CTHS person-ID: 115675, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 20 december 2014.[källa från Wikidata]
  4. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 30 december 2014.[källa från Wikidata]
  5. ^ Libris, 1 oktober 2012, Libris-URI: xv8bcx4g2nz8jh1, läst: 24 augusti 2018.[källa från Wikidata]
  6. ^ Jérôme Fenoglio (red.), Inauguration de la nouvelle faculté de droit à l'université de Strasbourg, Le Monde (på franska), Societe Editrice Du Monde, 23 november 1962, s. 20, läs online .[källa från Wikidata]
  7. ^ Anders Hultgård (2017). ”Geo Widengren” (på engelska). Encyclopaedia Iranica. http://www.iranicaonline.org/articles/widengren-geo. Läst 11 januari 2018. 
  8. ^ Sigrid Kahle. ”Entusiastisk meteorolog”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/arkiv/familj/entusiastisk-meteorolog/. Läst 13 februari 2019. 
  9. ^ Leif Carlsson (12 juni 1980 (tillgänglig i SvD:s digitala arkiv)). ”Lammets bröllop”. Svenska Dagbladet: s. 8. 
v • r
Svenska orientalister
Carl Magnus Agrell | Herman Almkvist | Tor Andræ | Matthias Asp | Carl Aurivillius | Henric Benzelius | Carl Fredrik Bergstedt | Jacob Jonas Björnståhl | Bengt Magnus Bolméer | Henrik Brenner | Johannes Bureus | Olof Celsius den äldre | Johan Fredrik Sebastian Crusenstolpe | Abraham Konstantin Mouradgea d'Ohsson | Magnus Dublar | Johan Engeström | Peter Forsskål | Jonas Hambraeus | Sven S. Hartman | Jonas Fredrik Hesse | Petrus Holm | Bo Holmberg | Bonde Humerus | Achatius Kahl | Sigrid Kahle | Gustaf Knös | Tryggve Kronholm | Carlo Landberg | Gustaf Lillieblad | Henrik Gerhard Lindgren | Arne Melvinger | Axel Moberg | Davoud Monchi-Zadeh | Matthias Norberg | Johan Teodor Nordling | Andreas Norrelius | H.S. Nyberg | Jonas Otter | Claes Ramström | Gösta Rignell | Karl-Erik Rignell | Carl Schultén | Pehr Sjöbring | Johan Gabriel Sparfwenfeldt | Haquin Stridsberg | Anders Svanborg | Esaias Tegnér den yngre | Abraham Thorberg | Johan Adam Tingstadius | Christopher Toll | Carl Johan Tornberg | Hampus Tullberg | Otto Fredrik Tullberg | Bo Utas | Gösta Vitestam | Georg Wallin den yngre | Geo Widengren | Herman Emanuel Yllander | Karl Vilhelm Zetterstéen | Johan David Åkerblad
v • r
Persisk litteratur
Antiken
Zarathustra (Gatha, ca 1400 f.Kr.) • Pahlavilitteraturen (300- till 900-talet) • Bozorgmehr Bokhtagan (500-talet) • Barbad (600-talet e.Kr.)
Persisk miniatyr med verser av Hafez
Medeltiden
Ruzbeh Pur Dāduē (d. 756) • Rudaki (d. 941) • Daqiqi (d. 980) • Ferdousi (Shahnameh, d. 1020) • Tusen och en natt (ca 900–1000-talet) • Avicenna (d. 1037) • Manuchehri Damghani (d. 1040) • Hujwiri (d. 1077) • Nizam al-Mulk (d. 1092) • Mohammad Ghazali (d. 1111) • Omar Khayyam (d. 1122) • Ahmad Ghazali (d. 1126) • Hamadani (d. 1131) • Suhrawardi (d. 1191) • Sana'i (d. 1131) • Nizami Aruzi (1100-talet) • Nezami (d. 1209) • Attâr (d. 1230) • Shams ad-din Tabrizi (d. 1248) • Jalal al-din Rumi (d. 1273) • Fakhr ad-din Araqi (d. 1289) • Sa'di (d. 1292) • Kermani (d. 1352) • Hafez (d. 1390) • Jami (d. 1492) • Mohammad Fozuli (d. 1556)
Modern tid
Iraj Mirza (d. 1926) • Mohammad Iqbal (d. 1938) • Ahmad Kasravi (d. 1946) • Muhammad-Taqi Bahar (d. 1951) • Mohammad Ali Jamalzadeh (d. 1997) • Nima Yushij (d. 1959) • Sadeq Hedayat (d. 1951) • Bozorg Alavi (d. 1997) • Ahmad Shamlu (d. 2000) • Parvin E'tesami (d. 1941) • Sohrab Sepehri (d. 1980) • Forough Farrokhzad (d. 1967) • Simin Daneshvar (d. 2012) • Bahram Beyzai (1938–) • Goli Taraghi (1939–) • Mina Assadi (1943–) • Hushang Moradi Kermani (1944–) • Shahrnush Parsipur (1946–) • Jila Mossaed (1948–) • Robab Moheb (1953–) • Mana Aghaee (1973–)
Iranister, översättare
och litteraturvetare
Institutioner
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Geo_Widengren&oldid=49787871”