Storman: Skillnad mellan sidversioner
Klafui (Diskussion | Bidrag) m typo |
|||
| (33 mellanliggande sidversioner av 28 användare visas inte) | |||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
{{källor|månad=2019-12}} |
|||
# [[efternamn]] på en [[släkt]] från [[Nolhaga]], [[Kestad]]. Se [[Anders Storman]] |
|||
En '''storman''' var en framstående och mäktig man under [[vikingatid]]en och in på [[medeltiden]], ofta en man som ägde mycket [[jord (egendom)|jord]]. Ibland kallas sådana personer för "hövdingar" i den isländska sagalitteraturen. |
|||
# [[epitet]], använd under [[Vikingatid]]a och inpå [[medeltiden]] om framstående och mäktiga personer. Ofta rör det sig om en storbonde ([[odalman]]). |
|||
==Historia== |
|||
I [[Rigstula]] beskrivs stormannen sålunda: |
|||
===Tidiga källor=== |
|||
:Han slungade spjutet, svängde skölden, sporrade hästen och högg med svärdet, väckte strid och blodade valplatsen, fällde fiender och stred för land. |
|||
| ⚫ | Svenska stormän kallas i tidiga [[latin]]ska källor ''nobiles'' (adelsmän). De tillhörde [[ätt]]er med hög social ställning med gamla anor och i ätten ärftlig lantegendom (odal). Ofta valdes [[lagsaga]]ns [[lagman]] ur sådan ätt. För deras tidiga härkomst finns inga (av historiker godtagna) belägg. Deras 'adelskap', ett begrepp som tillhör en senare tid, är inte grundat på ett (känt) formellt upptagande i en privilegierad grupp. De kallas därför [[uradel]] (''ur-'' - som har funnits så länge man minns). Oftast anges personer i särskilt rika gravar från järnåldern till vikingatiden som stormän, då det är uppenbart att de haft hög ekonomisk och social status, men det är okänt vad detta exakt innebar. |
||
===Frälsestatus=== |
|||
| ⚫ | Senast från år [[1280]] kunde alla i Sverige förvärva [[frälse]]status, det vill säga befrielse från vissa skatter till [[Kronan (staten)|kronan]] mot rusttjänst med stridshäst, vapen och [[rustning]] av fastlagd kvalitet. Från denna tid kan man tala om frälseätter. Frälsestatus kunde dras in när rusttjänsten upphörde, men änkan efter en frälseman hade ett antal års frist tills en ny manlig familjemedlem återupptog tjänsten. |
||
Orden ''högfrälse'' och ''lågfrälse'' används för att beskriva ättens relativa betydelse inom riket i en viss tid, men begreppen var okända under medeltiden. Frälsemän titulerades ''väpnare'' men kunde dubbas till ''riddare'' ''(miles)'' och tilltalades då herr ''(dominus)''. Riddarens maka tituleras fru ''(domina).'' Ställningen var personlig; det fanns inga medeltida 'riddarätter' i Sverige. Titeln riddare uppträder i Sverige på 1270-talet, före [[Alsnö stadga]]. Den är som vanligast före 1300-talets mitt och blir därefter alltmer exklusiv. 1497, året då [[kung Hans]] genomförde en massdubbning till riddare vid sin kröning, fanns i Sverige endast en man med denna titel, [[riksföreståndare]]n [[Sten Sture den äldre]], detta eftersom dubbning endast kunde utföras av en konung. |
|||
| ⚫ | Svenska stormän kallas i tidiga |
||
| ⚫ | Ett begrepp som bör undvikas i svenskt sammanhang är [[feodal]]. Svenska stormän och deras likar ägde sina arvgårdar och övrigt land och [[lösöre]] rent privat, alltså inte som ärftlig förläning från någon kung eller [[furste]]. I Sverige avser ''län'' från kronan ett överlåtande av kronans inkomster från ett visst område till en person som gjorde en mottjänst, som längst på personens livstid. |
||
Från tidigt 1200-tal har medlemmar ur stormannaätter [[heraldiska vapen]], som idag främst är kända genom [[sigill]] eller från gravmonument. Lägre frälsemän börjar föra heraldiska vapen från sekelskiftet 1300. Vapnen var från början personliga med formaliserades till [[ättevapen]]. Vapnet ärvdes vanligen från farssidan, men det var inte ovanligt att enstaka barn eller hela ättegrenar övertog moderns (dvs morfaderns) vapen. Kvinnor ärvde vapen och tog inte makens, liksom de inte heller tog hans namn. |
|||
| ⚫ | Senast från år 1280 kunde alla i Sverige förvärva [[frälse]] |
||
| ⚫ | |||
{{Adel i Sverige}} |
|||
Man använder orden '''högfrälse''' och '''lågfrälse''' för att beskriva ättens relativa betydelse inom riket i en viss tid. Gamla 'nobiles' gjorde självklart rusttjänst och blev till 'högfrälse'. Många förblev lagmansätter - tingsmeningen valde deras söner och svärsöner, för 'juridisk utbildning' fick man inom familjen. Bäst kännda för nutiden är ätter vars medlemmar hade ämbeten under kronan eller som uppträde som (riks)råd - dessa nämns i skriftliga källor. Deras namn bevarades även genom testamenten, egendomsköp och -byten och donationer till kyrkan. |
|||
[[Kategori:Sverige under medeltiden]] |
|||
Medlemmar ur sådana ätter, om de gjorde sig förtjänta i kungens tjänst, blev ofta dubbade till '''miles/riddare''' (tilltalas med '''dominus/Herr''', riddarens maka '''domina/Fru'''). Ställningen var strikt personlig och avhängig från kungens nåd - det fanns inga medeltida 'riddarätter' i Sverige. |
|||
| ⚫ | |||
| ⚫ | Ett |
||
Medlemmar ur frälseätter använde '''sigill''' med från början personliga '''vapen''' som med tiden formalieserades till ättevapen. Ofta användes liknande vapen av personer som på något sätt var knutna till den vapenförande ätten. En vanlig sed var att enstaka barn eller hela ätter/ättegrenar övertog moderns eller morfars vapen. Med tiden formaliserades vapen och kom att bestå av '''sköldmärke och hjälmprydnad'''. En manlig medlem ur en vapenförande ätt är en '''armiger/väpnare'''. Senast från mitten av 1300-talet finns exempel av 'officiellt' upptagandet bland vapenförande ätter genom kunglig '''sköldbrev'''. |
|||
Kvinnor använde faderns vapen eller eget, inte makens. |
|||
| ⚫ | |||
Strikt talat tog det i Sverige ända till '''1624''' till stormän blev till adliga, genom introduktion i det nygrundade '''Riddarhuset'''. Då delades ätterna i betidlade ätter (grevar, friherrar), riddare (48 ätter som hade 'riksrådsvärdigthet och svenner. Idag är svensk adel en 'privatförening' utan anknutning till staten. |
|||
Kommentar till ordet '''ätt''': Ätten är personens '''fäderne''', medan hans släkt utgörs av både fäderne och '''möderne''', där även släktskap genom giften räknas. Det är fint att svenska språket medgör en tydlig distiktion (tyskan gör det inte). |
|||
| ⚫ | |||
Nuvarande version från 31 juli 2021 kl. 17.51
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2019-12) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
En storman var en framstående och mäktig man under vikingatiden och in på medeltiden, ofta en man som ägde mycket jord. Ibland kallas sådana personer för "hövdingar" i den isländska sagalitteraturen.
Historia
[redigera | redigera wikitext]Tidiga källor
[redigera | redigera wikitext]Svenska stormän kallas i tidiga latinska källor nobiles (adelsmän). De tillhörde ätter med hög social ställning med gamla anor och i ätten ärftlig lantegendom (odal). Ofta valdes lagsagans lagman ur sådan ätt. För deras tidiga härkomst finns inga (av historiker godtagna) belägg. Deras 'adelskap', ett begrepp som tillhör en senare tid, är inte grundat på ett (känt) formellt upptagande i en privilegierad grupp. De kallas därför uradel (ur- - som har funnits så länge man minns). Oftast anges personer i särskilt rika gravar från järnåldern till vikingatiden som stormän, då det är uppenbart att de haft hög ekonomisk och social status, men det är okänt vad detta exakt innebar.
Frälsestatus
[redigera | redigera wikitext]Senast från år 1280 kunde alla i Sverige förvärva frälsestatus, det vill säga befrielse från vissa skatter till kronan mot rusttjänst med stridshäst, vapen och rustning av fastlagd kvalitet. Från denna tid kan man tala om frälseätter. Frälsestatus kunde dras in när rusttjänsten upphörde, men änkan efter en frälseman hade ett antal års frist tills en ny manlig familjemedlem återupptog tjänsten.
Orden högfrälse och lågfrälse används för att beskriva ättens relativa betydelse inom riket i en viss tid, men begreppen var okända under medeltiden. Frälsemän titulerades väpnare men kunde dubbas till riddare (miles) och tilltalades då herr (dominus). Riddarens maka tituleras fru (domina). Ställningen var personlig; det fanns inga medeltida 'riddarätter' i Sverige. Titeln riddare uppträder i Sverige på 1270-talet, före Alsnö stadga. Den är som vanligast före 1300-talets mitt och blir därefter alltmer exklusiv. 1497, året då kung Hans genomförde en massdubbning till riddare vid sin kröning, fanns i Sverige endast en man med denna titel, riksföreståndaren Sten Sture den äldre, detta eftersom dubbning endast kunde utföras av en konung.
Ett begrepp som bör undvikas i svenskt sammanhang är feodal. Svenska stormän och deras likar ägde sina arvgårdar och övrigt land och lösöre rent privat, alltså inte som ärftlig förläning från någon kung eller furste. I Sverige avser län från kronan ett överlåtande av kronans inkomster från ett visst område till en person som gjorde en mottjänst, som längst på personens livstid.
Från tidigt 1200-tal har medlemmar ur stormannaätter heraldiska vapen, som idag främst är kända genom sigill eller från gravmonument. Lägre frälsemän börjar föra heraldiska vapen från sekelskiftet 1300. Vapnen var från början personliga med formaliserades till ättevapen. Vapnet ärvdes vanligen från farssidan, men det var inte ovanligt att enstaka barn eller hela ättegrenar övertog moderns (dvs morfaderns) vapen. Kvinnor ärvde vapen och tog inte makens, liksom de inte heller tog hans namn.
Uradel fanns även utomlands. Invandringen under medeltiden kom främst från Danmark, Norge och Tyskland.
| ||||||||||||||||||||||||||||||||
