Visa källa för Alec Douglas-Home

{{Infobox politiker
| namn             = Alec Douglas-Home
| bild             =Alec Douglas-Home (c1963).jpg
| bildtext         = Alec Douglas-Home, 1963.
| befattning       = [[Storbritanniens premiärminister]]
| tillträdde       = [[18 oktober]] [[1963]]
| avgick           = [[16 oktober]] [[1964]]
| monark           = [[Elizabeth II]]
| ställföreträdare = 
| företrädare      = [[Harold Macmillan]]
| efterträdare     = [[Harold Wilson]]
| födelsedatum     = [[2 juli]] [[1903]]
| födelseplats     = [[Mayfair]], [[London]], [[England]], [[Storbritannien]]
| dödsdatum        = {{Död datum och ålder|1995|10|9|1903|7|2}}
| dödsplats        = The Hirsel, [[Coldstream]], [[Scottish Borders]], [[Skottland]], [[Storbritannien]]
| maka             = Elizabeth Douglas-Home (1936–1990; hennes död)
| parti            = [[Konservativa partiet (Storbritannien)|Konservativa partiet]]
| alma_mater       = [[Eton College]]<br/>[[Christ Church, Oxford]]
| yrke             = [[Parlamentsledamot]]
| namnteckning     = 
}}
[[Fil:Coat of Arms of Alec Douglas-Home, 14th Earl of Home.svg|miniatyr|Vapensköld för den 14:e earlen av Home fram till 1963]]
'''Alexander Frederick (''Alec'') Douglas-Home, Baron Home av the Hirsel''', [[Tistelorden|KT]], [[Kronrådet|PC]], född [[2 juli]] [[1903]] i [[Mayfair]], [[London]], död [[9 oktober]] [[1995]] i [[Coldstream]], [[Scottish Borders]], var en [[Storbritannien|brittisk]] politiker inom [[Konservativa partiet (Storbritannien)|Konservativa partiet]] och [[Storbritanniens premiärminister]] [[1963]]–[[1964]].<ref name="EB">[https://www.britannica.com/biography/Alec-Douglas-Home Sir Alec Douglas-Home], ''[[Encyclopædia Britannica]]'', läst 2021-01-26</ref><ref name="gov.uk">[https://www.gov.uk/government/history/past-prime-ministers/alec-douglas-home Past Prime Ministers: Sir Alec Douglas-Home], gov.uk läst 2021-01-26</ref> Han var [[Storbritanniens utrikesminister|utrikesminister]] [[1960]]–[[1963]] och [[1970]]–[[1974]]. Han var den siste premiärministern som innehade ämbetet samtidigt som han var medlem av [[överhuset]], innan han avsade sig sin [[pärsvärdighet]] och tog en plats i [[underhuset]] för återstoden av sin premiärministerperiod. Hans rykte vilar dock mer på hans två perioder som utrikesminister än på hans korta tid som premiärminister.

Inom sex år efter att han först kommit in i underhuset 1931 blev Douglas-Home (som då kallades Lord Dunglass) en parlamentarisk medhjälpare till [[Neville Chamberlain]], och bevittnade med egna ögon Chamberlains ansträngningar som premiärminister för att bevara freden genom [[Eftergiftspolitik|eftergifter]] under de två åren före [[andra världskriget]]s utbrott. År 1940 fick Douglas-Home diagnosen spinal [[tuberkulos]] och var sängliggande i två år. I slutet av kriget hade han återhämtat sig tillräckligt för att återuppta sin politiska karriär, men han förlorade sin plats i [[Parlamentsvalet i Storbritannien 1945|valet 1945]]. Han återfick den 1950, men året därpå lämnade han underhuset då han vid sin fars död ärvde [[Earl av Home|earldömet Home]] och därmed blev medlem av överhuset. Under [[Winston Churchill]]s, [[Anthony Eden]]s och [[Harold Macmillan]]s tid som premiärminister utsågs han till en rad allt högre poster, bland annat som ledare för överhuset och utrikesminister. På den senare posten, som han innehade från 1960 till 1963, stödde han [[USA]]:s beslutsamhet i [[Kubakrisen]] och i augusti 1963 undertecknade han det [[partiella provstoppsavtalet]].

I oktober 1963 blev Macmillan sjuk och avgick som premiärminister. Home valdes till hans efterträdare. På 1960-talet hade det allmänt ansetts oacceptabelt för en premiärminister att sitta i överhuset. Home avsade sig sitt earlskap och kandiderade framgångsrikt till underhuset. Sättet han utnämndes på var kontroversiellt, och två av Macmillans ministrar vägrade att tillträda sina ämbeten under honom. Han kritiserades av [[Labourpartiet]] för att vara en aristokrat som inte hade någon kontakt med vanliga familjers problem, och han framstod som hård i TV-intervjuer, i motsats till Labourledaren [[Harold Wilson]]. Det konservativa partiet, som suttit vid makten sedan 1951, hade förlorat sitt anseende till följd av [[Profumoaffären]], en sexskandal 1963 där en försvarsminister var inblandad, och när Home utsågs till premiärminister verkade det vara på väg mot ett tungt valnederlag. Homes tid som premiärminister var den näst kortaste under 1900-talet och varade i två dagar mindre än ett år. En av de lagar som antogs under hans regering var avskaffandet av prisbindningen, vilket sänkte kostnaderna för konsumenten i strid med de intressen som producenter av livsmedel och andra varor hade.

Efter ett knappt nederlag i [[Parlamentsvalet i Storbritannien 1964|valet 1964]] avgick Douglas-Home som partiledare, efter att ha infört en ny och mindre hemlighetsfull metod för att välja partiledare. Från 1970 till 1974 var han i [[Edward Heath]]s kabinett som utrikesminister vid [[Foreign and Commonwealth Office]]. Detta var en utvidgad version av posten som utrikesminister, som han hade innehaft tidigare. Efter nederlaget för Heath-regeringen 1974 återvände han till överhuset som [[Life peer]] med titeln '''Baron Home of the Hirsel of Coldstream''', och drog sig tillbaka från politikens frontlinje.<ref name="EB"/>

Alec Douglas-Home var bror till dramatikern [[William Douglas-Home]].

== Barn- och ungdomsår ==
Douglas-Home föddes den 2 juli 1903 i [[Mayfair]], [[London]], som det första av sju barn till Lord Dunglass (den äldste sonen till den 12:e earlen av Home) och hans fru, Lady Lilian Lambton (dotter till den 4:e earlen av Durham). Pojkens förnamn förkortades vanligtvis till "Alec".<ref>Thorpe (1997), p. 19</ref> Bland parets yngre barn fanns dramatikern [[William Douglas-Home]].<ref name="timesobit">{{Cite news |date=10 October 1995 |title=Lord Home of the Hirsel&nbsp;– Obituary |url=http://docs.newsbank.com/openurl?ctx_ver=z39.88-2004&rft_id=info:sid/iw.newsbank.com:UKNB:LTIB&rft_val_format=info:ofi/fmt:kev:mtx:ctx&rft_dat=0F9248688DDA9194&svc_dat=InfoWeb:aggregated5&req_dat=102CDD40F14C6BDA |work=The Times |via=newsbank.com}}</ref>
[[Fil:Christ Church College (geograph 6335002).jpg|miniatyr|Christ Church i Oxford]]
År 1918 dog den 12:e earlen av Home. Dunglass efterträdde honom som earl, och Dunglass-titeln gick över till hans son Alec Douglas-Home, som titulerades Lord Dunglass fram till 1951.<ref>"Death of Lord Home", ''The Times'', 1 May 1918, p. 8; and "The Earl of Home", ''The Times'', 13 July 1951, p. 6</ref>  Den unge Lord Dunglass utbildades vid [[Ludgrove School]], följt av [[Eton College]]. På Eton var han samtida med [[Cyril Connolly]], som senare beskrev honom som:

:''En anhängare av den esoteriska Eton-religionen, den sortens graciösa, toleranta, sömniga gosse som överöses med ynnestbevis och kröns med alla lagrar, som är omtyckt av mästarna och beundrad av pojkarna utan någon synbar ansträngning från hans sida, utan att själv uppleva framgångens skadeverkningar eller väcka avundsjuka hos andra. På 1700-talet skulle han ha blivit premiärminister innan han fyllt 30 år. Som det nu var, föreföll han hedersamt olämplig för livets kamp.''<ref>Connolly, Cyril (1961) [1949], Enemies of Promise, Harmondsworth: Penguin Books, OCLC 4377425</ref>

Efter Eton begav sig Dunglass till [[Christ Church, Oxford]], där han tog examen med en tredje klassens kandidatexamen i modern historia 1925.<ref>Dutton, p. 31</ref><ref name="gov.uk"/>

Dunglass var en begåvad idrottsman. Förutom att representera Eton i bollsporter,<ref>{{Cite news |date=24 November 1921 |title=Public Schools Fives |work=The Times |p=14}}</ref> var han en duktig cricketspelare på skol-, klubb- och länsnivå, och var unik bland brittiska premiärministrar genom att ha spelat förstklassig [[cricket]].<ref name=cricinfo/> Tränad av [[George Hirst]],<ref>Thorpe (1997), p. 28</ref> blev han "en användbar medlem av Eton XI",<ref name=cricinfo/> som inkluderade [[Percy Lawrie]] och [[Gubby Allen]].<ref>"Eton v. I Zingari", ''The Times'', 4 July 1921, p. 7</ref> Cricket-tidskriften ''Wisden'' observerade: "I den regndrabbade Eton-Harrow-matchen 1922 fick han 66 poäng, trots att han hindrades av en mättad utespelare, och tog sedan 4 för 37 med sina medelsnabba out-swingers".<ref name=cricinfo/> På högsta nivå representerade han ''Oxford University Cricket Club'', ''Middlesex County Cricket Club'' och ''Marylebone Cricket Club'' (MCC). Mellan 1924 och 1927 spelade han tio A-lagsmatcher och gjorde 147 runs med ett snitt på 16,33 med en bästa poäng på 37. Som bowlare tog han 12 wickets med ett snitt på 30,25 med ett bäst på 3 för 43. Tre av hans A-lagsmatcher var landskamper mot Argentina på MCC:s "representativa" turné i Sydamerika 1926-27.<ref name="cricinfo">[http://www.espncricinfo.com/ci/content/player/12295.html "Sir Alec Douglas-Home"], [[CricInfo]]</ref>

Dunglass började tjänstgöra i [[Territorial Army (Storbritannien)|territorialarmén]] 1924 som löjtnant i Lanarkshire Yeomanry och befordrades till kapten 1928.<ref>Thorpe (1997), p. 37</ref>

== Parlamentsledamot (1931-1937) ==
=== Invald ===
Titeln Lord Dunglass medförde inte medlemskap i [[överhuset]], och Dunglass hade rätt att kandidera till [[underhuset]]. Till skillnad från många aristokratiska familjer hade familjen Douglas-Homes inte mycket erfarenhet av politisk tjänst. Unikt i familjen var att den 11:e earlen, Dunglass farfarsfar, hade innehaft en statlig befattning som [[undersekreterare]] vid [[Foreign and Commonwealth Office|utrikesdepartementet]] i [[Arthur Wellesley, hertig av Wellington|Wellingtons]] regering 1828–1830.<ref name="d2">Dutton, p. 2</ref> Dunglass far kandiderade, motvilligt och utan framgång, till parlamentet innan han blev earl.<ref name=d2/>
[[Fil:House of Commons 2010.jpg|miniatyr|Underhuset, ''The House of Commons'']]
Dunglass hade inte visat något större intresse för politik under sin tid på Eton eller Oxford. Han hade inte gått med i debattklubben ''Oxford Union'' som blivande politiker brukade göra.<ref>Pike, p. 460</ref> Som arvtagare till familjens egendomar var han dock tveksam till utsikterna till ett liv som gentleman på landet: "Jag var alltid ganska missnöjd med den här rollen och kände att den inte skulle räcka."<ref>Young, John W. (2007), "International Factors and the 1964 Election", Contemporary British History, vol. 21, no. 3, pp. 351–371,</ref> Hans levnadstecknare David Dutton tror att Dunglass blev intresserad av politik på grund av den utbredda arbetslösheten och fattigdomen i de skotska lågländerna där hans familj bodde.<ref>Dutton, p. 5</ref> Senare i sin karriär, när han hade blivit premiärminister, skrev Dunglass (då Sir Alec Douglas-Home) i en promemoria: "Jag gav mig in i politiken för att jag kände att det var en form av offentlig tjänst och att eftersom nästan en generation politiker hade huggits ner i det första kriget borde de som hade något att ge i form av ledarskap göra det".<ref name="H285">Hennessy, Peter (2001), The Prime Minister – The Office and its Holders Since 1945, London: Penguin, ISBN 0-14-028393-5</ref>{{Anmärkning|I samma promemoria från 1963 avslöjade Home mer av sin individuella politiska filosofi och skrev att medan människor på landsbygden kommer "ganska nära sanna värderingar", behöver de rotlösa stadsborna "ett ständigt ledarskap. Men det är de som har rösterna..." Han tillade: "En stor del av mitt beslut [att bli premiärminister] var känslan av att vi bara genom enkla och raka ord till de industriella massorna (sic) kunde hoppas på att besegra socialisterna."<ref>Hennessy, Peter (2001), The Prime Minister – The Office and its Holders Since 1945, London: Penguin, ISBN 0-14-028393-5</ref>}} Hans politiska tänkande var influerat av [[Noel Skelton]], en medlem av Unionistpartiet (som de konservativa kallades i Skottland mellan 1912 och 1965). Skelton förespråkade "en egendomsägande demokrati", baserad på aktieoptioner för arbetare och industriell demokrati.<ref>Dutton, p. 6</ref> Dunglass lät sig inte övertygas av det socialistiska idealet om offentligt ägande. Han delade Skeltons uppfattning att "det som alla äger är det ingen som äger".<ref>Young, John W. (2007), "International Factors and the 1964 Election", Contemporary British History, vol. 21, no. 3, pp. 351–371</ref>

Med Skeltons stöd säkrade Dunglass unionisternas kandidatur i [[Coatbridge]] inför valet 1929.<ref>Thorpe (1997), p. 43</ref> Det var inte ett mandat som unionisterna förväntade sig att vinna, och han förlorade mot sin motståndare i [[Labour]] med 9 210 röster mot Labours 16 879.<ref>Thorpe (1997), p. 45</ref> Det var emellertid en värdefull erfarenhet för Dunglass, som hade ett milt och ostridslystet sinnelag och inte var en naturlig talare. Han började lära sig hur man handskas med fientliga åhörare och fick fram sitt budskap.<ref>Thorpe (1997), pp. 44–45</ref> När en koalitionsregering, "National Government", bildades 1931 för att hantera en finansiell kris, antogs Dunglass som den koalitionsvänliga unionistkandidaten för [[Lanark]]. Väljarkåren i området var blandad och valkretsen sågs inte som en säker plats för något parti. Vid valet 1929 hade Labour erövrat det från unionisterna. Men eftersom det koalitionsvänliga [[Liberal Party (Storbritannien)|liberala partiet]] stödde honom i stället för att ställa upp med en egen kandidat, vann Dunglass lätt över Labours kandidat.<ref name="d7">Dutton, p. 7</ref>

=== Underhuset ===
Medlemmarna i det nya underhuset bestod till överväldigande del av koalitionsvänliga parlamentsledamöter, och det fanns därför ett stort antal ledamöter till de poster i regeringen som skulle tillsättas. Med Duttons ord, "det skulle ha varit lätt för Dunglass att försmäkta på obestämd tid som backbencher".<ref name=d7/> Skelton, som utnämndes till statssekreterare vid Scottish Office, erbjöd dock Dunglass den oavlönade posten som inofficiell parlamentarisk medhjälpare. Detta var en dubbel fördel för Dunglass. Varje parlamentsledamot som utnämndes till officiell parlamentarisk privatsekreterare (PPS) till en minister i regeringen var insatt i regeringens inre arbete, men förväntades hålla en diskret tystnad i underhuset. Dunglass uppnådde det första utan att behöva observera det andra.<ref name=d7/> Han höll sitt jungfrutal i februari 1932 på temat ekonomisk politik och förespråkade en försiktigt protektionistisk inställning till billig import. Han bemötte Labours invändning att detta skulle öka levnadskostnaderna och hävdade att en tull "stimulerar sysselsättning och ger arbete [och] ökar folkets köpkraft genom att ersätta arbetslöshetsunderstöd med löner".<ref>Thorpe (1997), p. 53</ref>

Under fyra år som Skeltons medhjälpare var Dunglass en del av ett team som arbetade med ett brett spektrum av frågor, från sjukvård på den skotska landsbygden till bosättningar på land, fiske, utbildning och industri.<ref>Thorpe (1997), pp. 53–54</ref> Dunglass utnämndes till officiell PPS till Anthony Muirhead, biträdande minister vid arbetsmarknadsdepartementet 1935 och mindre än ett år senare blev han PPS till [[Storbritanniens finansminister|finansministern]] [[Neville Chamberlain]].<ref>Thorpe (1997), pp. 57–59</ref>

== Krigstidskarriär (1937-1945) ==
=== Chamberlain och krig ===
[[Fil:Neville-Chamberlain.jpg|miniatyr|Neville Chamberlain]]
Vid tiden för Dunglass utnämning sågs Chamberlain allmänt som arvtagaren till premiärministerposten,<ref>Pike, p. 408</ref> och 1937 avgick den sittande presidenten [[Stanley Baldwin]] och Chamberlain efterträdde honom. Han behöll Dunglass som sin PPS, en roll som beskrevs av biografen D. R. Thorpe som "den högra handen ... Neville Chamberlains ögon och öron"<ref>Thorpe (1997), p. 59</ref> och av Dutton som "sambandsman med parlamentspartiet, som sänder och tar emot information och [håller] sin herre underrättad om stämningen på regeringens bakre bänkar".<ref>Dutton, p. 9</ref> Detta var särskilt viktigt för Chamberlain, som ofta sågs som distanserad och kylig.<ref>Young, Kenneth (1970), Sir Alec Douglas-Home, London: Dent</ref> [[Douglas Hurd]] skrev att han "saknade den personliga charm som gör kompetent administration tilltalande för egensinniga kollegor – en gåva som hans parlamentariska privatsekreterare hade i överflöd".<ref name="dnb">Hurd, Douglas [http://www.oxforddnb.com/view/article/60455 "Home, Alexander Frederick Douglas-, fourteenth earl of Home and Baron Home of the Hirsel (1903–1995)"],''[[Oxford Dictionary of National Biography]]'', Oxford University Press, 2004</ref> Dunglass beundrade Chamberlain, trots hans skrämmande personlighet: "Jag gillade honom, och jag tror att han tyckte om mig. Men om man gick in i slutet av dagen för en pratstund eller ett skvaller, skulle man vara benägen att svara på frågan: "Vad vill du?" Han var en mycket svår man att lära känna."<ref>''Citerad'' i Dutton, p. 9</ref>

Som Chamberlains medhjälpare bevittnade Dunglass på nära håll premiärministerns försök att förhindra ett andra världskrig genom att blidka [[Adolf Hitler]]s Tyskland. När Chamberlain hade sitt sista möte med Hitler i [[München]] i september 1938 följde Dunglass med honom. Efter att ha fått en kortlivad förlängning av freden genom att gå med på Hitlers territoriella krav på [[Tjeckoslovakien]]s bekostnad, välkomnades Chamberlain tillbaka till London av jublande folkmassor. Han ignorerade Dunglass uppmaning och höll ett okarakteristiskt storslaget tal, där han påstod sig ha återinfört "fred med ära" och lovade "fred för vår tid".<ref>Heath, Edward (1998), The Course of My Life – My Autobiography, London: Hodder and Stoughton, ISBN 0-340-70852-2</ref> Dessa ord skulle förfölja honom när Hitlers fortsatta aggression gjorde krig oundvikligt mindre än ett år senare. Chamberlain förblev premiärminister från krigsutbrottet i september 1939 till maj 1940, då han, med Dunglass ord, "inte längre kunde få stöd av en majoritet i det konservativa partiet".<ref>Home, Lord (1976), The Way the Wind Blows – An Autobiography, London: Collins, ISBN 0-00-211997-8</ref> Efter en omröstning i underhuset, där regeringens majoritet föll från över 200 till 81, lämnade Chamberlain plats för [[Winston Churchill]]. Han accepterade posten som [[Lord President of the Council]] i den nya koalitionsregeringen. Dunglass stannade kvar som hans PPS,<ref name=dnb/> efter att tidigare ha tackat nej till erbjudandet om en ministerpost som undersekreterare vid Scottish Office.<ref>Thorpe, D. R. (1997), Alec Douglas-Home, London: Sinclair-Stevenson, ISBN 1-85619-663-1</ref> Även om Chamberlains rykte aldrig återhämtade sig från München, och hans anhängare som [[Richard Austen Butler|R. A. Butler]] led under hela sina senare karriärer av "eftergiftsetiketten", undgick Dunglass i stort sett skulden.{{Anmärkning|I en studie av Douglas-Home från 1964 kommenterade John Dickie att Dunglass som PPS saknade inflytande i beslutsfattandet, och att en sådan vanära som senare knöts till honom var "guilt by association". Thorpe skriver i sin biografi över Harold Macmillan att Butlers karriär fördärvades av hans stöd för Münchenöverenskommelsen som minister i utrikesdepartementet, men att "München aldrig hölls emot Alec Douglas-Home".<ref>{{Citation |title=Foreign and Comparative Government |date=March 1965 |work=[[The American Political Science Review]] |volume=59 |issue=1 |pp=184–207 |doi=10.2307/1976143 |jstor=1976143 |s2cid=151984436}}</ref>Enligt Thorpe var Douglas-Home den ende brittiske premiärministern som man vet har läst verket.<ref>Thorpe, D.R. (2010), Supermac – The Life of Harold MacMillan, London: Chatto and Windus, ISBN 978-0-7011-7748-5</ref>}} Icke desto mindre hävdade Dunglass under hela sitt liv att Münchenöverenskommelsen hade varit avgörande för Storbritanniens överlevnad och Nazitysklands nederlag genom att ge Storbritannien ett extra år att förbereda sig för ett krig som det inte kunde ha utkämpat 1938.<ref name=dnb/> Inom några månader efter att han lämnat premiärministerposten började Chamberlains hälsa svikta. Han avgick från regeringen och avled efter en kort tids sjukdom i november 1940.

=== Militärtjänst och parlamentsledamot ===
Dunglass hade anmält sig som frivillig till aktiv militärtjänst och försökte återansluta sig till Lanarkshire Yeomanry<ref name=dnb/> kort efter att Chamberlain lämnat [[10 Downing Street]]. Den efterföljande läkarundersökningen visade att Dunglass hade ett hål i ryggraden omgivet av [[tuberkulos]] i benet. Utan operation skulle han inte ha kunnat gå inom några månader.<ref name="t109">Thorpe (1997), p. 109</ref> En innovativ och riskfylld operation genomfördes i september 1940 som varade i sex timmar, där det sjuka benet i ryggraden skrapades bort och ersattes med friskt ben från patientens [[smalben]].<ref name=t109/>

Trots Dunglass humor och tålamod var de följande två åren en svår prövning. Han var insvept i gips och hölls platt på rygg under större delen av den perioden. Även om han var upplivad av det känsliga stödet från sin fru och familj, erkände han senare, "kände jag ofta att det skulle vara bättre att dö där".<ref>Home (1976), p. 86</ref> Mot slutet av 1942 befriades han från sin gipsjacka och försågs med ett ryggstöd, och i början av 1943 var han rörlig för första gången sedan operationen.<ref name="p461">Pike, p. 461</ref> Under sin oförmåga läste han ivrigt. Bland de verk han studerade fanns ''[[Das Kapital]]'',{{Anmärkning|Enligt Thorpe var Douglas-Home den ende brittiske premiärministern som man vet har läst verket.<ref name="t115">Thorpe (1997), p. 115</ref>}} och verk av [[Engels]] och [[Lenin]], biografier över 1800- och 1900-talspolitiker och romaner av författare från [[Dostojevskij]] till [[Arthur Koestler|Koestler]].<ref>Thorpe (1997), pp. 115–116</ref>

I juli 1943 blev Dunglass invald i [[underhuset]] för första gången sedan 1940 och började göra sig ett namn som en ''Backbench'', särskilt för sin expertis inom utrikesfrågor.<ref>Pike, E. Royston (1968), Britain's Prime Ministers, London: Odhams, ISBN 0-600-72032-2</ref> Han förutspådde en postimperialistisk framtid för Storbritannien och betonade behovet av starka europeiska band efter kriget.<ref>Thorpe (1997), p. 121</ref> År 1944, när kriget nu vände till de allierades fördel, talade Dunglass vältaligt om vikten av att stå emot [[Sovjetunionen]]s ambition att dominera Östeuropa. Hans djärvhet att offentligt uppmana Churchill att inte ge efter för [[Josef Stalin]] fick många kommentarer. Många, inklusive Churchill själv, observerade att några av dem som en gång förknippades med eftergifter var fast beslutna att det inte skulle upprepas inför rysk aggression.<ref>Thorpe (1997), p. 124</ref> Labour lämnade koalitionen i maj 1945 och Churchill bildade en konservativ expeditionsministär i väntan på ett nyval i juli. Dunglass utnämndes till sin första ministerpost: [[Anthony Eden]] förblev ansvarig för utrikesdepartementet och Dunglass utsågs till en av hans två statssekreterare.<ref>Dutton, p. 15</ref>

== Karriär efter kriget (1950–1960) ==
=== Omvald till parlamentet och pärsvärdighet ===
[[Fil:House of Lords 2011.jpg|miniatyr|Överhuset, ''House of Lords'']]
År 1950 utlyste [[Clement Attlee]], Labours premiärminister, nyval. Dunglass inbjöds att än en gång kandidera som unionisternas kandidat för Lanark. Efter att ha blivit upprörd över personliga attacker under 1945 års kampanj av Tom Steele, hans motståndare i Labour, drog sig Dunglass inte för att påminna väljarna i Lanark om att Steele varmt hade tackat kommunistpartiet och dess medlemmar för att de hjälpt honom att ta platsen från unionisterna. År 1950, när det [[kalla kriget]] var som värst, var Steeles samröre med kommunisterna en avgörande valbelastning.<ref>Thorpe (1997), pp. 134–135</ref> Dunglass återtog platsen med en av de minsta majoriteterna i någon brittisk valkrets: 19 890 mot Labours 19 205.<ref>{{Cite news |date=25 February 1950 |title=Results of the General Election |work=The Manchester Guardian |pp=6–8}}</ref> Labour vann valet med knapp marginal, med en majoritet på fem röster.<ref name=ts245/>

I juli 1951 dog den 13:e earlen. Dunglass efterträdde honom och ärvde titeln [[earl av Home]] tillsammans med de omfattande familjeegendomarna, inklusive Hirsel, Douglas-Homes huvudresidens. Den nye Lord Home intog sin plats i [[Överhuset]]. Ett [[fyllnadsval]] utlystes för att utse en ny parlamentsledamot för Lanark, men det pågick fortfarande när Attlee utlyste ett nytt parlamentsval i oktober 1951.{{Anmärkning|Labours majoritet på fem mandat ansågs inte vara tillräckligt stor för att hålla partiet uppe under en hel femårsperiod. Kung [[Georg VI]] skulle vara frånvarande i sex månader på en turné i [[Samväldet]], och Attlee gick med på att det var nödvändigt att kungen skulle lämna efter sig en stabil regering som troligen inte skulle falla i hans frånvaro. Attlee utlyste ett nyval i oktober 1951 vid en tidpunkt som inte var fördelaktig för hans parti, som låg efter de konservativa i opinionsmätningarna. Labour fick fler röster än de konservativa i valet, men det brittiska systemet med försteval gav ändå fler mandat till de konservativa. Kungens rundresa ägde inte rum på grund av hans dåliga hälsa.<ref name="ts245">Thomas-Symonds, Niklaus (2010), Attlee – A Life in Politics, London: Tauris, ISBN 978-1-84511-779-5</ref>}} Unionisterna behöll Lanark, och det nationella resultatet gav de konservativa under Churchill en liten men fungerande majoritet på sjutton.<ref>Thorpe (1997), p. 140</ref>

=== Minister for Scotland ===
Home utnämndes till den nya posten som biträdande minister vid Scottish Office, en befattning på mellannivå, som var högre än statssekreteraren men underordnad [[James Stuart, 1:e viscount Stuart av Findhorn|James Stuart]], [[Storbritanniens minister för Skottland]], som var medlem av [[Kabinettsregering|kabinettet]]. Stuart, som tidigare varit en inflytelserik [[Partipiska|chefsinpiskare]], var en av Churchills förtrogna och kanske den mäktigaste skotska ministern i någon regering.<ref>Dutton, p. 18, and Thorpe (1997), p. 141</ref> Thorpe skriver att Home hade Stuarts stöd att tacka för sin utnämning snarare än någon större entusiasm från premiärministerns sida (Churchill refererade till honom som "Home sweet Home").<ref name="t141">Thorpe (1997), p. 141</ref> Vid sidan av sin ministerpost blev Home medlem av [[Kronrådet|Privy Council]] (PC),<ref name=t141/> en utmärkelse som endast gavs selektivt till ministrar under kabinettsrang.<ref>[http://www.royal.gov.uk/MonarchUK/QueenandGovernment/QueenandPrivyCouncil.aspx "Queen and Privy Council"], Official Website of the British Monarchy</ref>

[[Fil:Royal Cypher of Queen Elizabeth II.svg|thumb|left|alt=Royal cypher consisting of a Crown above the initials E and R with the figure 2 (in Roman numerals) between them|100px|Det kungliga namnchiffret - ett problem för Home och Scottish Office]]

Under Churchills andra mandatperiod som premiärminister (1951-1955) stannade Home kvar på Scottish Office, även om både Eden på Utrikesdepartementet och [[Robert Gascoyne-Cecil, 5:e markis av Salisbury|Lord Salisbury]] på Commonwealth Relations Office bjöd in honom att gå med i deras ministerteam.<ref>Dutton, p. 19</ref> Bland de skotska frågor som han arbetade med var vattenkraftsprojekt, jordbruk i bergsområden, sjötransporter, vägtransporter, skogsbruk och välfärd för torpare i [[högländerna]] och på [[Yttre Hebriderna]].<ref name=p461/><ref>Thorpe (1997), p. 148</ref> Dessa frågor rapporterades i stort sett inte i den brittiska pressen, men frågan om de kungliga namninitialerna på postkontorens brevlådor blev förstasidesnyheter. Eftersom [[Elizabeth I av England]] aldrig var drottning av Skottland, hävdade vissa nationalister när [[Elizabeth II]] besteg den brittiska tronen 1952 att hon i Skottland skulle tituleras "Elizabeth I". Churchill sa i underhuset att med tanke på "Skottlands storhet och prakt" och skottarnas bidrag till den brittiska historien och världshistorien, "borde de hålla ordning på sina dummaste människor".<ref>{{Cite news |date=2 April 1953 |title=House of Commons |work=The Times |p=3}}</ref> Home ordnade dock så att nya brevlådorna i Skottland dekorerades med den kungliga kronan i stället för initialerna.<ref>Thorpe (1997), p. 151</ref>

=== Secretary of State for Commonwealth Affairs ===
När Eden efterträdde Churchill som premiärminister 1955 befordrade han Home till kabinettet som ''Secretary of State for Commonwealth Relations''. Vid tiden för denna utnämning hade Home inte varit i något av de länder som ingick i hans ministeransvarsområde, och han ordnade snabbt så att han kunde besöka [[Australien]], [[Nya Zeeland]], [[Singapore]], [[Indien]], [[Pakistan]] och [[Ceylon]].<ref name="d21">Dutton, p. 21</ref> Han var tvungen att ta itu med den känsliga frågan om invandring från och mellan samväldesländer, där man var tvungen att hitta en delikat balans mellan å ena sidan motståndet på vissa håll i Storbritannien och [[Australien]] mot icke-vit invandring och å andra sidan faran för sanktioner i Indien och Pakistan mot brittiska kommersiella intressen om diskriminerande politik bedrivs.<ref>Thorpe (1997), p. 169</ref> I de flesta avseenden tycktes det vara en relativt händelselös period i samväldets historia när Home tillträdde sin utnämning. Omvälvningen av Indiens självständighet 1947 låg långt tillbaka i tiden, och 1960-talets våg av avkolonisering hade ännu inte kommit.<ref>Dutton, p. 20</ref> Det föll dock på Home att upprätthålla samväldets enighet under [[Suezkrisen]] 1956, som Dutton beskrev som "den mest splittrande i dess historia hittills".<ref name=d21/> Australien, Nya Zeeland och [[Sydafrika]] stödde den engelsk-franska invasionen av Egypten för att återta kontrollen över [[Suezkanalen]]. [[Kanada]], Ceylon, Indien och Pakistan motsatte sig det.<ref name="t178">Thorpe (1997), pp. 178–181</ref>

Det verkade finnas en verklig risk för att Ceylon, Indien och i synnerhet Pakistan skulle lämna Samväldet.<ref name=t178/> Home var fast i sitt stöd för invasionen, men använde sina kontakter med [[Jawaharlal Nehru]], [[V.K. Krishna Menon]], [[Vijaya Lakshmi Pandit|Nan Pandit]] och andra för att försöka förhindra att samväldet upplöstes.<ref>Thorpe (1997), p. 185</ref> Hans förhållande till Eden var stödjande och avslappnat. Han kände sig förmögen, som andra inte gjorde, att varna Eden för oro över Suez både internationellt och bland vissa medlemmar av kabinettet. Eden avfärdade de senare som de "svaga systrarna".<ref>Wilby, Peter (2006), Anthony Eden, The 20 British Prime Ministers of the 20th Century, London: Haus Publishing, ISBN 1-904950-65-5</ref> Den mest framträdande var Butler, vars upplevda tveksamhet över Suez i kombination med hans stöd för eftergifter till Hitler skadade hans ställning inom det konservativa partiet.<ref>Roth, pp. 112–113</ref> När invasionen övergavs efter påtryckningar från USA i november 1956 arbetade Home med de oliktänkande medlemmarna i Samväldet för att bygga upp organisationen till vad Hurd kallar "ett modernt multietniskt samvälde"<ref name=dnb/> (trots att Samväldet redan var multietniskt).

=== Macmillans regering ===
Eden avgick i januari 1957. 1955 hade han varit den självklara efterträdaren till Churchill, men den här gången fanns det ingen tydlig tronföljare. Ledarna för det konservativa partiet valdes inte genom omröstning bland parlamentsledamöter eller partimedlemmar, utan trädde fram efter informella sonderingar inom partiet, kända som "de sedvanliga samrådsprocesserna".<ref>Roth, p. 173</ref> Chefsinpiskaren [[Edward Heath]] förde fram åsikterna hos de konservativa parlamentsledamöterna, och två äldre konservativa pärer, [[Lordpresident]]en Lord Salisbury och [[Lordkansler]]n [[David Maxwell Fyfe, 1:e earl av Kilmuir|Lord Kilmuir]], träffade medlemmar av kabinettet individuellt för att ta reda på deras preferenser. Endast en kabinettskollega stödde Butler. Resten, inklusive Home, valde [[Harold Macmillan]]. Churchill, som drottningen rådfrågade, gjorde detsamma.<ref name="t189">Thorpe (1997), p. 189</ref> Macmillan utsågs till premiärminister den 10 januari 1957.<ref name=t189/>
[[Fil:Iain Macleod crop.jpg|thumb|upright|alt=middle-aged man, bald, speaking into a microphone|[[Iain Macleod]], som hade ett komplicerat förhållande med Home]]
I den nya regeringen stannade Home kvar på Commonwealth Relations Office. En stor del av hans tid ägnades åt frågor som rörde [[Afrika]], där man måste komma överens om framtiden för [[Bechuanalandprotektoratet]] och [[Centralafrikanska federationen]]. Bland andra frågor som han var inblandad i var tvisten mellan Indien och Pakistan om [[Kashmir]], assisterad emigration från Storbritannien till Australien och relationerna med [[Makarios III|ärkebiskop Makarios av Cypern]]. Det sista ledde oväntat till en utökad kabinettsroll för Home. Makarios, ledare för den militanta antibrittiska och progrekiska rörelsen, greps i exil på [[Seychellerna]]. Macmillan beslutade, i samförstånd med Home och större delen av kabinettet, att detta fängslande gjorde mer skada än nytta för Storbritanniens ställning på [[Cypern]] och beordrade att Makarios skulle friges. Lord Salisbury tog starkt avstånd från beslutet och avgick från kabinettet i mars 1957. Macmillan lade till Salisburys ansvarsområden till Homes befintliga uppgifter, vilket gjorde honom till [[Lordpresident|Lord President of the Council]] och Ledare för överhuset. Den första av dessa poster var till stor del en hedersutnämning, men överhusets ledare gav Home ansvaret för att få igenom regeringens angelägenheter i överhuset och förde honom närmare maktens centrum.<ref>Thorpe (1997), p. 192</ref> Med Hurds ord: "Genom den omärkliga process som är karakteristisk för brittisk politik fann han sig själv månad för månad, utan någon särskild manöver från hans sida, och blev en oumbärlig figur i regeringen."<ref name=dnb/>

Home sågs i allmänhet med värme av både kollegor och motståndare, och det var få politiker som inte reagerade positivt på honom. En av dem var Attlee, men eftersom deras politiska storhetstid inte sammanföll var detta av mindre betydelse.<ref>Thorpe (1997), p. 136</ref> Viktigare var [[Iain Macleod]]s taggiga förhållande till Home. Macleod, som var statssekreterare för kolonierna från 1959 till 1961, tillhörde liksom Butler den liberala flygeln av det konservativa partiet. Han var övertygad, vilket Home inte var, om att Storbritanniens kolonier i Afrika skulle få majoritetsstyre och självständighet så snart som möjligt. Deras inflytelsesfärer överlappade varandra i Centralafrikanska federationen.{{Anmärkning|Federationen bestod av [[Nordrhodesia]], [[Sydrhodesia]] och [[Nyasaland]]. Den första och den tredje var fortfarande kolonier och kom under Macleods kontroll. Sydrhodesia, som hade självstyre, låg under inrikesdepartementets ansvar.<ref>Thorpe (1997), p. 196</ref>}}

Macleod ville gå vidare med majoritetsstyre och självständighet. Home trodde på en mer gradvis inställning till självständighet, som tillmötesgick både den vita minoritetens och den svarta majoritetens åsikter och intressen. Macleod höll inte med dem som varnade för att en brådstörtad självständighet skulle leda de nyligen självständiga nationerna in i "problem, stridigheter, fattigdom, diktatur" och andra onda ting.<ref name=frankel/> Hans svar var: "Skulle du vilja att romarna stannade kvar i Britannien?"<ref name="frankel">{{Cite news |last=Frankel |first=P H. |date=23 October 1976 |title=Iain Macleod |work=[[The Economist]] |p=4}}</ref> Han hotade att avgå om han inte tilläts släppa den ledande Nyasaland-aktivisten [[Hastings Banda]] ur fängelset, ett drag som Home och andra ansåg vara oklokt och riskerade att provocera fram misstro mot Storbritannien bland den vita minoriteten i federationen.<ref name="macleod">Goldsworthy, David [http://www.oxforddnb.com/view/article/34788 "Macleod, Iain Norman (1913–1970)"], ''Oxford Dictionary of National Biography'', Oxford University Press, 2004; online edition, January 2011</ref> Macleod fick som han ville, men vid det laget var Home inte längre kvar på Commonwealth Relations Office.<ref>Thorpe (1997), p. 202</ref>

== Utrikesminister (1960-1963) ==
=== Utnämning ===
[[Fil:Sir Edward Heath.jpg|thumb|left|upright|[[Edward Heath]], Homes ställföreträdare vid utrikesdepartementet. Senare tjänstgjorde de i varandras kabinett.]]
År 1960 insisterade finansministern [[Derick Heathcoat-Amory, 1:e viscount Amory|Derick Heathcoat-Amory]] på att avgå.<ref>Ramsden John. [http://www.oxforddnb.com/view/article/30760, "Amory, Derick Heathcoat, first Viscount Amory (1899–1981)"], ''Oxford Dictionary of National Biography'', Oxford University Press, 2004; online edition, January 2011</ref> Macmillan höll med Heathcoat-Amory om att den bästa efterträdaren på finansdepartementet skulle vara den nuvarande utrikesministern [[Selwyn Lloyd]].<ref>Thorpe (1997), pp. 205–206</ref> När det gäller kompetens och erfarenhet var Home den självklara kandidaten att ta över efter Lloyd på utrikesdepartementet,<ref name=dnb/> men 1960 fanns det en förväntan att utrikesministern skulle vara medlem av underhuset. Posten hade inte innehafts av en pär sedan [[Lord Halifax]] 1938–1940. Eden hade velat utnämna Salisbury 1955, men kom fram till att det skulle vara oacceptabelt för underhuset.<ref>Dutton, p. 33</ref>

Efter diskussioner med Lloyd och högre tjänstemän tog Macmillan det exempellösa steget att utnämna två ministrar i utrikesdepartementets kabinett: Home, som utrikesminister i överhuset, och [[Edward Heath]], som [[Lord Privy Seal]] och biträdande utrikesminister i underhuset. Eftersom den brittiska ansökan om inträde i [[Europeiska ekonomiska gemenskapen]] (EEG) var under behandling, fick Heath särskilt ansvar för EEG-förhandlingarna samt för att tala i underhuset om utrikesfrågor i allmänhet.<ref>Hutchinson, George (1980), The Last Edwardian at No 10 – An Impression of Harold Macmillan, London and New York: Quartet Books, ISBN 0-7043-2232-3</ref>

==== Invändningar mot utnämningen ====
Oppositionspartiet Labour protesterade mot utnämningen av Home. Dess ledare [[Hugh Gaitskell]] sade att det var "konstitutionellt förkastligt" för en pär att vara ansvarig för utrikesdepartementet.<ref name=pike462/> Macmillan svarade att en olycka vid födseln inte borde tillåtas neka honom "den bästa mannen för jobbet – den man jag vill ha vid min sida".<ref name="pike462">Pike, p. 462</ref> Hurd kommenterar: "Liksom alla sådana artificiella oroligheter dog den ut efter en tid (och förnyades faktiskt inte med någon styrka nitton år senare när Margaret Thatcher utsåg en annan pär, [[Lord Carrington]], till samma post)".<ref name=dnb/> Samarbetet mellan Home och Heath fungerade bra. Trots sina olika bakgrunder och åldrar – Home en edvardiansk aristokrat och Heath en [[Meritokrati|meritokrat]] från lägre medelklassen som växt upp under mellankrigstiden – respekterade och tyckte de två männen om varandra. Home stödde Macmillans ambition att få in Storbritannien i EEG, och var glad över att lämna förhandlingarna i Heaths händer.<ref name=dnb/>

=== Kalla kriget ===
[[Fil:JFKWHP-AR7514-A.jpg|thumb|alt=Douglas-Home and John F. Kennedy smiling for a photo.|Douglas-Home med [[John F. Kennedy]] i [[Vita huset]], 30 September 1962.]]
Homes uppmärksamhet var huvudsakligen koncentrerad på det [[kalla kriget]], där hans kraftfullt uttryckta antikommunistiska övertygelser dämpades av en pragmatisk inställning till [[Sovjetunionen]]. Hans första stora problem på detta område var 1961 när [[Berlinmuren]] på order av den sovjetiske ledaren [[Nikita Chrusjtjov]] byggdes för att hindra [[Östtyskland|östtyskar]] från att fly till [[Västtyskland]] via [[Västberlin]]. Home skrev till sin amerikanske kollega [[Dean Rusk]]: "Att hindra östberlinare från att ta sig in i Västberlin har aldrig varit en ''[[casus belli]]'' för oss. Vi är bekymrade över västvärldens tillgång till Berlin och det är vad vi måste upprätthålla."<ref>Thorpe (1997), p. 227</ref> Regeringarna i Västtyskland, Storbritannien och USA nådde snabbt en överenskommelse om sin gemensamma förhandlingsposition. Det återstod att övertala [[Frankrike]]s [[Charles de Gaulle|president de Gaulle]] att ansluta sig till de allierade. Under deras diskussioner kommenterade Macmillan att de Gaulle visade "all den stelhet som kännetecknar en eldgaffel, utan dess tillfälliga värme".<ref>Thorpe (1997), p. 228</ref> En överenskommelse nåddes och de allierade erkände i tysthet att muren skulle förbli på plats. Sovjet å sin sida försökte inte skära av de allierades tillgång till Västberlin genom östtyskt territorium.<ref>Thorpe (1997), p. 229</ref>

Året därpå hotade [[Kubakrisen]] att förvandla det kalla kriget till ett kärnvapenkrig. Sovjetiska kärnvapenmissiler fördes till [[Kuba]], som befann sig provokativt nära USA. Den amerikanske presidenten [[John F Kennedy]] insisterade på att de måste tas bort, och många trodde att världen stod på randen till en katastrof med kärnvapenutbyten mellan de två supermakterna.<ref>Divine, Robert A. (1971), The Cuban Missile Crisis, Chicago: Quadrangle Books, ISBN 0-8129-0183-5</ref> Trots att Macmillan i offentligheten framstod med ett orubbligt lugn var han av naturen nervös och spänd.<ref name=dnb/> Under missilkrisen stärkte Home, vars lugn var genuint och medfött, premiärministerns beslutsamhet och uppmuntrade honom att backa upp Kennedys trots Sovjets hot om kärnvapenattacker.<ref name=dnb/> Lordkanslern ([[Reginald Manningham-Buller, 1:e viscount Dilhorne|Lord Dilhorne]]), Attorney General (Sir John Hobson) och Solicitor General (Sir Peter Rawlinson) framförde privat sin åsikt att den amerikanska blockaden av Kuba var ett brott mot internationell rätt,{{Anmärkning|Lagligheten i USA:s agerande i krisen, inklusive blockaden av Kuba, har därefter ifrågasatts av amerikanska författare som specialiserat sig på juridik, däribland [[Abram Chayes]] i ''The Cuban Missile Crisis: International Crises and the Role of Law'', och [[Stephen R Shalom]] i ''International Lawyers and Other Apologists: The Case of the Cuban Missile Crisis''. Den förstnämnda drar slutsatsen att USA:s agerande inte stred mot internationell rätt;<ref>Chayes, Abram (1974), The Cuban Missile Crisis, International Crises and the Role of Law, New York: Oxford University Press, ISBN 0-19-519758-5</ref> Den senare är av motsatt uppfattning.<ref>Shalom, Stephen R. "International Lawyers and Other Apologists: The Case of the Cuban Missile Crisis", Polity, Vol. 12, No. 1 (Autumn 1979), pp. 83–109</ref>}} men han fortsatte att förespråka en politik med starkt stöd för Kennedy.<ref>Thorpe (1997), p. 241</ref> När Chrusjtjov backade och drog tillbaka de sovjetiska missilerna från Kuba kommenterade Home:

:''Det har spekulerats en hel del om Rysslands motiv. För mig är de ganska tydliga. Deras motiv var att pröva USA:s vilja och se hur i synnerhet USA:s president skulle reagera mot ett hot om våld. Om presidenten för ett ögonblick hade misslyckats i en fråga som rörde USA:s säkerhet, skulle ingen av USA:s allierade någonsin ha haft förtroende för USA:s beskydd igen.<ref>Speech to the conference of the Institute of Directors, 31 October 1962, ''citerad'' i Thorpe (1997), p. 249</ref>''

=== Partiella provstoppsavtalet ===
Den viktigaste milstolpen under Homes tid som utrikesminister var också i området för relationerna mellan öst och väst: förhandlingarna och undertecknandet av det [[partiella provstoppsavtalet]] 1963. Han kom bra överens med sina amerikanska och sovjetiska motsvarigheter, Rusk och [[Andrej Gromyko]]. Den senare skrev att varje gång han träffade Home skedde "inga plötsliga, än mindre lysande, genombrott" utan "varje möte lämnade ett civiliserat intryck som gjorde nästa möte lättare". Gromyko drog slutsatsen att Home tillförde skärpa till den brittiska utrikespolitiken.<ref>Gromyko, Andrei (1989), Memoirs, London: Arrow Books, ISBN 0-09-968640-6</ref> Gromyko, Home och Rusk undertecknade fördraget i [[Moskva]] den 5 augusti 1963.<ref name="timesban">{{Cite news |date=6 August 1963 |title=Three Ministers Sign Test Ban Treaty in Moscow |work=The Times |p=8}}</ref> Efter den internationella rädsla som Kubakrisen framkallade välkomnades förbudet mot kärnvapenprov i atmosfären, i yttre rymden och under vatten allmänt som ett steg mot ett slut på det kalla kriget.<ref name=timesban/> För den brittiska regeringen var de goda nyheterna från Moskva dubbelt välkomna för att dra uppmärksamheten bort från [[Profumoaffären]], en sexuell skandal som involverade en [[John Profumo|högt uppsatt minister]], som hade fått Macmillans regering att framstå som sårbar.<ref>Thorpe (1997), p. 267</ref>

=== Macmillans efterträdare ===
[[Fil:Quintin Hogg, Baron Hailsham Allan Warren.jpg|thumb|right|alt=An elderly man, clean shaven, with full head of grey hair|upright|[[Quintin Hogg, baron Hailsham av St Marylebone|Lord Hailsham]], Macmillans ursprungliga val av efterträdare]]
I oktober 1963, strax före det konservativa partiets årliga konferens, insjuknade Macmillan i [[Prostata|prostatabesvär]]. Tillståndet ansågs först allvarligare än det visade sig vara, och han meddelade att han skulle avgå som premiärminister så snart en efterträdare hade utsetts. Tre högt uppsatta politiker ansågs vara troliga efterträdare: Butler ([[First Secretary of State]]), [[Reginald Maudling]] (finansminister) och [[Quintin Hogg, baron Hailsham av St Marylebone|Lord Hailsham]] (lordpresident och ledare för överhuset). ''[[The Times]]'' sammanfattade deras stöd:

:''Butler kan utan tvivel vara säker på att det finns en majoritet i kabinettet, där huvudinitiativet nu måste tas. När parlamentet upplöstes i början av augusti kunde Maudling ha fått en majoritet bland backbenchers i underhuset. Lord Hailsham fortsätter, som hans mottagning visade i dag vid hans första framträdande inför konferensen, att vara valmansföreningarnas älskling.''<ref name="t63">{{Cite news |date=10 October 1963 |title=Conservatives Look for New Leader |work=The Times |p=12}}</ref>

I samma artikel nämndes Home i förbigående som "en fjärde hypotetisk kandidat" som partiet kunde kompromissa om om det behövdes.<ref name=t63/>

Det antogs i ''Times''-artikeln, och av andra kommentatorer, att om Hailsham (eller Home) var en kandidat skulle han vara tvungen att avsäga sig sin pärsvärdighet.<ref name=t63/> Detta hade för första gången möjliggjorts genom ny lagstiftning.{{Anmärkning|Om Macmillan hade avgått ett år tidigare eller ett år senare hade varken Hailsham eller Home kunnat kandidera till tronen. [[Peerage Act 1963|Peerage Act]] trädde i kraft 1963 efter en treårig kampanj av [[Anthony Wedgwood Benn]], som motvilligt hade ärvt sin fars pärsvärdighet 1960.<ref>{{Cite news |date=21 August 1963 |title=Fight that Changed the Law |work=The Times |p=8}}</ref> Enligt denna lag hade befintliga pärer tolv månader på sig från och med den 31 juli 1963 att avsäga sig sina pärsvärdigheter.<ref>Thorpe, pp. 259–261</ref>}} Den sista brittiska premiärministern som satt i överhuset var den tredje [[Robert Gascoyne-Cecil, 3:e markis av Salisbury|markisen av Salisbury]] 1902. År 1923, när [[Georg V av Storbritannien|George V]] var tvungen att välja mellan Baldwin och [[Lord Curzon]], bestämde han sig för att "dagens krav" tvingade honom att utse en premiärminister från underhuset. Hans privatsekreterare noterade att kungen "trodde att han inte skulle uppfylla sitt förtroende om han nu skulle göra sitt val av premiärminister från överhuset".<ref>Stamfordham, Lord ''citerad'' i Wilson, Geoffrey (1976), Cases and Materials on Constitutional and Administrative Law, Cambridge: Cambridge University Press, ISBN 0-521-20816-5</ref> Efter Neville Chamberlains avgång 1940 fanns det två troliga efterträdare, Churchill och Halifax, men den senare uteslöt sig själv från premiärministerposten på grund av att hans medlemskap i överhuset diskvalificerade honom.<ref>Churchill, Winston (1985) [1948], The Gathering Storm, New York: Houghton Miffin, ISBN 0-395-41055-X</ref> År 1963 var det därför väl fastslaget att premiärministern skulle vara medlem av underhuset.<ref name=timesobit/> Den 10 oktober meddelade Hailsham att han hade för avsikt att avsäga sig sin [[Vicomte|Viscounttitel]].<ref>{{Cite news |date=11 October 1963 |title=Mr. Macmillan Decides to Resign Soon&nbsp;– Lord Hailsham to Renounce his Title |work=The Times |p=12}}</ref> De "sedvanliga processerna" ägde återigen rum. Den vanliga avskildheten i överläggningarna omöjliggjordes eftersom de ägde rum under partikonferensen, och de potentiella efterträdarena lade fram sina bud mycket offentligt. Butler hade fördelen av att kunna hålla partiledarens huvudtal till konferensen i Macmillans frånvaro, men ansågs allmänt ha slösat bort tillfället genom att hålla ett oinspirerande tal.<ref>Howard, Anthony (1987), RAB – The Life of R A Butler, London: Jonathan Cape, ISBN 0-224-01862-0</ref> Hailsham avskräckte många potentiella anhängare genom sitt extroverta, och vissa ansåg vulgärt, kampanjande.<ref>{{Cite news |last=Johnson |first=Paul |date=15 October 1976 |title=The very image of a laird |work=[[The Times Literary Supplement]]}}</ref> Maudling, liksom Butler, höll ett tal som inte imponerade på konferensen. Högt uppsatta konservativa politiker som [[Frederick Marquis, 1:e earl av Woolton|Lord Woolton]] och [[Selwyn Lloyd]] uppmanade Home att ställa upp för övervägande.<ref>Thorpe (1997), pp. 299–300</ref>

Efter att ha uteslutit sig själv från valet när nyheten om Macmillans sjukdom kom, retade Home upp åtminstone två av sina kabinettskollegor genom att ändra sig.<ref name=timesobit/> Macmillan kom snabbt fram till att Home skulle vara det bästa valet som hans efterträdare och gav honom värdefullt stöd bakom kulisserna. Han lät det bli känt att om han tillfrisknade skulle han vara villig att tjäna som medlem i Homes kabinett.<ref>{{Cite news |last=Arnold-Foster |first=Mark |date=13 October 1963 |title=Home in the lead&nbsp;– Macmillan would serve under him{{'"}} |work=The Observer |p=1}}</ref> Han hade tidigare favoriserat Hailsham, men ändrade sig när han fick veta av [[David Ormsby-Gore, 5:e baron Harlech|Lord Harlech]], den brittiske ambassadören i USA, att Kennedyadministrationen var orolig inför utsikten att Hailsham skulle bli premiärminister<ref>Thorpe (1997), pp. 300–301</ref> och av hans chefsinpiskare att Hailsham, som sågs som en högeranhängare, skulle stöta bort moderata väljare.<ref name="t303">Thorpe (1997), pp. 303–305</ref>

Butler, å andra sidan, sågs som en del av den liberala flygeln av de konservativa, och valet av honom som ledare skulle kunna splittra partiet.<ref name=t303/> Lordkanslern lord Dilhorne genomförde en opinionsundersökning bland kabinettsmedlemmarna och rapporterade till Macmillan att om man tar hänsyn till första och andra valet fanns det tio röster för Home, fyra för Maudling, tre för Butler och två för Hailsham.<ref>Thorpe (1997), p. 307</ref>{{Anmärkning|År 1980 uttryckte en av Macmillans levnadstecknare, George Hutchinson, starka tvivel på tillförlitligheten i Dilhornes siffror.<ref>Hutchinson, George (1980), The Last Edwardian at No 10 – An Impression of Harold Macmillan, London and New York: Quartet Books, ISBN 0-7043-2232-3</ref>}}
[[Fil:Rab Butler.jpg|miniatyr|Rab Butler, Homes konkurrent i valet av premiärminister]]
Utnämningen av en premiärminister förblev en del av det kungliga privilegiet, där monarken inte hade någon konstitutionell skyldighet att samråda med en avgående premiärminister. Macmillan meddelade dock drottningen att han ansåg att Home var det rätta valet.<ref>Pike, pp. 462–463</ref> Inte mycket av detta var känt utanför de högsta leden i partiet och det kungliga sekretariatet. Den 18 oktober hade ''The Times'' rubriken "Drottningen kan skicka efter Mr. Butler i dag".<ref>{{Cite news |date=18 October 1963 |title=The Queen May Send for Mr. Butler Today |work=The Times |p=8}}</ref> ''[[The Daily Telegraph]]'' och ''[[The Financial Times]]'' förutspådde också att Butler var på väg att bli utnämnd.<ref>{{Cite news |date=20 October 1963 |title=Could they have stopped him? |work=The Observer |p=2}}</ref> Drottningen sände bud efter Home samma dag. Hon var medveten om splittringen inom regeringspartiet och utnämnde honom inte till premiärminister, utan bjöd in honom för att se om han kunde bilda regering.<ref>{{Cite news |date=19 October 1963 |title=Lord Home Faces Crisis Forming Government |work=The Times |p=8}}</ref> Homes kabinettskollegor [[Enoch Powell]] och Iain Macleod, som ogillade hans kandidatur, gjorde ett sista minuten-försök att hindra honom från att tillträda genom att försöka övertala Butler och de andra kandidaterna att inte ta poster i en regering ledd av Home.<ref>Thorpe (1997), pp. 312–313</ref>  Butler ansåg dock att det var hans plikt att tjänstgöra i kabinettet;<ref name=dnb/> Han vägrade att ha någon del i konspirationen och accepterade posten som utrikesminister.<ref name="h321">Howard, Anthony (1987), RAB – The Life of R A Butler, London: Jonathan Cape, ISBN 0-224-01862-0</ref> De andra kandidaterna följde Butlers exempel och endast Powell och Macleod höll ut och vägrade att tjänstgöra under Home.<ref name=h321/> Macleod kommenterade: "Man förväntar sig inte att ha många människor med sig i sista valet".<ref name="macleod"/> Den 19 oktober kunde Home återvända till [[Buckingham Palace]] för att anta posten som premiärminister.<ref name="p463">Pike, p. 463</ref> Pressen var inte bara vilseledd av utnämningen, utan i allmänhet mycket kritisk. Den Labourvänliga tidningen ''[[Daily Mirror]]'' skrev på sin förstasida:

:''En trevlig kille och en artig kamrat. Men [[Caligula]]s utnämning av [[Incitatus|sin häst]] till [[Konsul (Rom)|konsul]] var en akt av försiktigt statsmannaskap i jämförelse med denna gest av lättsinne på sjukbädden av mr Macmillan. ... Alec (inte Smart Alec - bara Alec) spelar [[schack]] med ett kabinett som innehåller minst fyra medlemmar av större storlek, hjärnkraft, personlighet och potential än han själv. Butler har blivit förrådd, Maudling förolämpad, Macleod ignorerad, Heath behandlad med förakt och Hailsham fnissad utanför domstolen av narren på sjukhuset''.<ref>{{Cite news |date=19 October 1963 |title=Brand X is the Boss |work=The Daily Mirror |p=1}}</ref>

''The Times'', som i allmänhet var pro-konservativa, hade stött Butler<ref>{{Cite news |date=11 October 1963 |title=The Successor |work=The Times |p=13}}</ref> och kallade det "slösaktigt" av partiet att förbise hans många talanger. Tidningen lovordade Home som "en utomordentligt framgångsrik utrikesminister", men tvivlade på hans grepp om inrikesfrågor, hans moderniseringsinstinkter och hans lämplighet "att föra det konservativa partiet genom en hård och förmodligen smutsig kampanj" vid de allmänna val som ska hållas inom ett år.<ref>{{Cite news |date=19 October 1963 |title=Summons to Duty |work=The Times |p=9}}</ref> ''[[The Guardian]]'', liberal i sitt politiska synsätt, anmärkte att Home "inte ser ut som mannen som kan ge kraft och syfte till sitt kabinett och landet" och antydde att han verkade alltför svag politiskt för att ens vara en nödlösning.<ref>{{Cite news |date=19 October 1963 |title=The man, his team, and their tasks |work=The Guardian |p=6}}</ref> ''[[The Observer]]'', en annan liberalt sinnad tidning, skrev: "Det överväldigande – och skadliga – intryck som händelserna under de senaste två veckorna har lämnat efter sig är att Tories har tvingats nöja sig med ett näst bästa. ... Det lugn och den stabilitet som gjorde honom till en bra utrikesminister, särskilt i kristider som Berlin och Kuba, kan också vara en belastning.<ref>{{Cite news |date=20 October 1963 |title=Eccentric Choice |work=The Observer |p=10}}</ref>

I januari 1964, och i brist på annan information, använde Macleod, nu redaktör för ''[[The Spectator]]'', förevändningen av en recension av en bok av [[Randolph Churchill (1911–1968)|Randolph Churchill]] för att göra reklam för sin egen annorlunda och mycket detaljerade version av ledarvalet. Han beskrev "sonderingen" från fem tory-pampar, av vilka fyra, liksom Home och Macmillan hade gått i skolan på Eton, som ett hopsytt av en etonisk "magisk cirkel".<ref name="vernon">{{Cite news |last=Vernon Bogdanor |date=18 January 2014 |title=The Spectator book review that brought down Macmillan's government |url=http://www.spectator.co.uk/features/9116411/the-book-review-that-brought-down-a-government/ |access-date=30 June 2014 |work=The Spectator}}</ref> Artikeln fick stor publicitet och övertygade journalisten Anthony Howard, som senare förklarade sig vara "djupt förolämpad ... och aldrig mer förolämpad än när Alec Douglas-Home blev ledare för det konservativa partiet."<ref name="ciar">{{Cite news |last=Ciar Byrne |date=12 June 2006 |title=The Indestructible Journos |url=http://www.independent.co.uk/news/media/the-indestructible-journos-482007.html |access-date=1 July 2014 |work=The Independent}}</ref>

== Premiärminister 1963–1964 ==
[[Fil:Alec Douglas-Home in 1963.jpg|miniatyr|Sir Alec Douglas-Home 1963]]
Den 23 oktober 1963, fyra dagar efter att han blivit premiärminister, avsade sig Home sitt earlskap och tillhörande mindre pärsvärdigheter.{{Anmärkning|De underordnade titlarna var lord Dunglass, lord Home, lord Hume av Berwick, baroniet Douglas och baroniet Hume av Berwick.<ref name=p463/><ref>{{Cite news |last=Boyd |first=Francis |last2=Shrapnel |first2=Norman |date=10 October 1995 |title=Stumbling into Number 10 |work=The Guardian |p=15}}</ref>}} Efter att ha blivit utnämnd till riddare av [[Tistelorden]] (KT) 1962 var han känd, efter att ha avgått från överhuset, som ''Sir Alec Douglas-Home''.<ref name=dnb/> Det säkra unionistsätet i Kinross och West Perthshire var vakant, och Douglas-Home antogs som sitt partis kandidat. Parlamentet skulle sammanträda den 24 oktober efter sommaruppehållet, men återgången sköts upp till den 12 november i avvaktan på fyllnadsvalet.<ref name="p464">Pike, p. 464</ref> I tjugo dagar var Douglas-Home premiärminister trots att han inte tillhörde någon av parlamentets kamrar, en situation som saknar motstycke i modern tid.{{Anmärkning|Tekniskt sett är ingen premiärminister, eller någon annan politiker, medlem av parlamentet mellan upplösningen av ett parlament och valet av ett annat,<ref>[http://www.Parliament.uk/documents/documents/upload/dissolutionarrangements.pdf "Dissolution Arrangements"], House of Commons, February 2010</ref> men Douglas-Home var unik i det att han inte var medlem av någon av kamrarna medan ett nuvarande parlament fortfarande existerade. Även om det inte fanns något prejudikat i modern brittisk parlamentarisk historia, fanns det liknande fall i åtminstone en annan lagstiftande församling i Samväldet: [[Mackenzie King]] stannade två gånger kvar som Kanadas premiärminister efter att ha förlorat sin plats, 1925 och 1945, och återvände till det kanadensiska underhuset i fyllnadsval.<ref>[http://www.parl.gc.ca/ParlInfo/Compilations/ElectionsAndRidings/TriviaPrimeMinisters.aspx?Language=E#9 "Federal Election Trivia"], Parliament of Canada</ref>}} Han vann fyllnadsvalet med en majoritet på 9 328 röster. Den liberala kandidaten kom på andra plats och Labour på tredje plats.<ref>{{Cite news |date=9 November 1963 |title='Tide Turning' with Kinross Win |work=The Times |p=8}}</ref>

Ledaren för oppositionspartiet Labour, [[Harold Wilson]], angrep den nye premiärministern som "en elegant anakronism". Han hävdade att ingen från Douglas-Homes bakgrund kände till de vanliga familjernas problem. I synnerhet krävde Wilson att få veta hur "en ättling till ett dekadent etablissemang" skulle kunna leda den teknologiska revolution som Wilson ansåg vara nödvändig: "Detta är kontrarevolutionen ... Efter ett halvt sekel av demokratiska framsteg, av social revolution, har hela processen stannat av med en fjortonde earl!"<ref>Pike, E. Royston (1968), Britain's Prime Ministers, London: Odhams, ISBN 0-600-72032-2</ref> Douglas-Home avfärdade detta som populistisk anti-elitism och observerade: "Jag antar att Wilson, när man tänker på det, är den fjortonde herr Wilson."<ref name=dnb/><ref>Pimlott, Ben (1992), Harold Wilson, London: Harper Collins, ISBN 0-00-215189-8</ref> Han kallade Wilson för "den syntetiska vetenskapens slipade försäljare" och Labourpartiet för "den enda kvarlevan av klassmedvetande i landet".<ref>{{Cite news |date=21 January 1964 |title=Fighting Reply from Prime Minister |work=The Times |p=10}}</ref> Oppositionen svarade med ett uttalande i pressen att "Labourpartiet är inte intresserat av det faktum att den nye premiärministern ärvde en fjortonde earl – han kan inte hjälpa sina förfäder mer än resten av oss".<ref>{{Cite news |date=23 October 1963 |title=The New Prime Minister |work=The Times |p=11}}</ref>

Douglas-Home ärvde från Macmillan en regering som allmänt ansågs vara på nedgång; Hurd skrev att den var "nedsänkt i ett hav av satir och skandaler".<ref name=dnb/> Douglas-Home var måltavla för satiriker på [[BBC|BBC TV]] och i tidningen ''[[Private Eye]]''. ''Private Eye'' refererade ständigt till honom som "Baillie Vass", med anspelning på en skotsk "bailie" (en sorts skotsk tjänsteman).{{Anmärkning|Detta stående skämt började 1964 när en landsortstidning, ''Aberdeen Evening Express'', av misstag använde en bild av Douglas-Home över en bildtext som hänvisade till en baillie som hette Vass.<ref>Ingrams, Richard (1971), The Life and Times of Private Eye, London: Penguin, ISBN 0-7139-0255-8</ref> ''Private Eye'' började då tro att Douglas-Home var en bedragare som tidningen hade avslöjat. Tidningen bibehöll denna fiktion under resten av Douglas-Homes tid som premiärminister och därefter.<ref>Thorpe, D. R. (1997), Alec Douglas-Home, London: Sinclair-Stevenson, ISBN 1-85619-663-1</ref> ''Private Eye'' utvidgade begreppet till att även omfatta Douglas-Homes brorson, journalisten Charles Douglas-Home, som de kallade "Charles Vass".<ref>{{Cite news |date=18 January 2001 |title=Auberon Waugh |url=https://www.telegraph.co.uk/news/obituaries/1318325/Auberon-Waugh.html |url-status=live |archive-url=https://web.archive.org/web/20171225221811/http://www.telegraph.co.uk/news/obituaries/1318325/Auberon-Waugh.html |archive-date=25 December 2017 |access-date=2 April 2018 |work=The Daily Telegraph}}</ref>}} Till skillnad från Wilson kände sig Douglas-Home aldrig bekväm i TV och framstod som mindre spontan än sin motståndare.<ref name=timesobit/> I sina memoarer, ''The Way the Wind Blows'', återger han en konversation han hade med "en ung dam som sminkade mig inför ett TV-framträdande":

{{Citat|- Kan du inte få mig att se bättre ut än vad jag gör i TV?
- Nej.

- Varför inte?

- Därför att du har huvud som en dödskalle. 

- Har inte alla huvud som en dödskalle? 

- Nej.<ref>Home, Lord (1976), The Way the Wind Blows – An Autobiography, London: Collins, ISBN 0-00-211997-8</ref>}}

I internationella frågor var den mest dramatiska händelsen under Douglas-Homes tid som premiärminister [[mordet på John F. Kennedy]], som inträffade ungefär en månad efter att han hade börjat sin ämbetsperiod. Douglas-Home sände en hyllning på TV.<ref>{{Cite news |date=23 November 1963 |title=Carried the hopes of the world |work=The Guardian |p=3}}</ref> Han hade tyckt om och arbetat bra med Kennedy, men utvecklade inte ett så tillfredsställande förhållande till [[Lyndon Johnson]]. Deras regeringar hade en allvarlig oenighet i frågan om brittisk handel med Kuba.<ref name=dnb/> Under Douglas-Home blev kolonierna [[Nordrhodesia]] och [[Nyasaland]] självständiga, även om detta var ett resultat av förhandlingar som leddes av Macleod under Macmillans regering.<ref>Newsom, David (2001), The Imperial Mantle, Bloomington: Indiana University Press, ISBN 0-253-10849-7</ref>

[[Fil:JFKWHP-KN-C18825 (cropped1).jpg|miniatyr|Lyndon Johnson och Douglas-Home 1963]]
I Storbritannien rådde ekonomiskt välstånd; Exporten "zoomade", enligt ''The Times'', och ekonomin växte med fyra procent per år.<ref>{{Cite news |date=31 December 1963 |title=Year of Disillusion and Change |work=The Times |p=13}}</ref> Douglas-Home gjorde inga anspråk på ekonomisk expertis; Han kommenterade att hans problem var av två slag: "De politiska är olösliga och de ekonomiska är obegripliga."<ref>{{Cite web |title=Sir Alec Douglas-Home |url=http://www.number10.gov.uk/past-prime-ministers/sir-alec-douglas-home-2/ |url-status=live |archive-url=https://web.archive.org/web/20120502130009/http://www.number10.gov.uk/past-prime-ministers/sir-alec-douglas-home-2/ |archive-date=2 May 2012 |access-date=30 April 2012 |website=Past Prime Ministers |publisher=British Prime Minister's Office}}</ref> Vid ett annat tillfälle sa han: "När jag ska läsa ekonomiska dokument måste jag ha en tändsticksask och börja flytta dem på plats för att förenkla och illustrera punkterna för mig själv."<ref>{{Citation |title=Home, Alec Douglas-Home, Lord |date=2008 |editor-last=Knowles |editor-first=Elizabeth |url=http://www.oxfordreference.com/views/ENTRY.html?subview=Main&entry=t93.e863 |access-date=30 April 2012 |chapter=Oxford Dictionary of Modern Quotations |publisher=Oxford University Press |isbn=978-0-1992-0895-1 |url-access=subscription |via=Oxford Reference Online}}</ref> Han lämnade Maudling som ansvarig för finansdepartementet och befordrade Heath till en ny affärs- och ekonomisk portfölj. Den senare gick i spetsen för den enda betydande delen av den inhemska lagstiftningen under Douglas-Homes tid som premiärminister, avskaffandet av prisbindningen.<ref name=dnb/>

Lagen om återförsäljningspriser infördes för att förhindra tillverkare och leverantörer makten att fastställa de priser till vilka deras varor måste säljas av återförsäljaren. Vid den tiden var upp till fyrtio procent av de varor som såldes i Storbritannien föremål för sådana prisöverenskommelser, till skada för konkurrensen och till nackdel för konsumenten.<ref name=rpm/> Douglas-Home, som var mindre instinktivt liberal i ekonomiska frågor än Heath, skulle förmodligen inte ha sponsrat ett sådant förslag utan att ha gjort det,<ref name=dnb/> men han gav Heath sitt stöd, trots motstånd från vissa kabinettskollegor, inklusive Butler, Hailsham och Lloyd,<ref>Roth, Andrew (1972), Heath and the Heathmen, London: Routledge and Keegan Paul, ISBN 0-7100-7428-X</ref> och ett stort antal konservativa backbenchers. De trodde att förändringen skulle gynna stormarknader och andra stora återförsäljare på bekostnad av innehavare av små butiker.<ref name="rpm">{{Cite news |date=11 March 1964 |title=Resale Prices Bill as one move to sharpen competition |work=The Times |p=16}}</ref> Regeringen tvingades till eftergifter för att undvika nederlag. Prisbindning i slutkundsledet skulle fortsätta att vara lagligt för vissa varor. Bland dessa fanns böcker, för vilka den förblev i kraft tills marknadskrafterna ledde till att den övergavs 1995.<ref>{{Cite news |last=Wheatcroft |first=Geoffrey |author-link=Geoffrey Wheatcroft |date=27 September 1995 |title=A cosy book cartel is remaindered |work=The Times |p=16}}</ref> Tillverkare och leverantörer skulle också ha rätt att vägra att leverera till återförsäljare som säljer deras varor till ett pris som är lägre än självkostnadspriset, eftersom de går med förlust.<ref name=rpm/> Lagförslaget hade en svår process i parlamentet under vilken Labourpartiet i allmänhet avstod från att rösta, vilket lämnade de konservativa att rösta för eller emot sin egen regering. Lagförslaget fick kungligt godkännande i juli 1964, men trädde inte i kraft förrän 1965, då Douglas-Home, Heath och deras kollegor var borta från sina ämbeten.<ref>{{Cite news |date=16 January 1965 |title=Resale Act Soon Operative |work=The Times |p=6}}</ref>

En komplott att kidnappa Douglas-Home i april 1964 stoppades av premiärministern själv. Två vänsterstudenter från [[University of Aberdeen]] följde honom till John och Priscilla Buchans hus, där han bodde. Han var ensam vid tillfället och öppnade dörren, där studenterna berättade att de planerade att kidnappa honom. Han svarade: "Jag antar att du inser att om du gör det kommer de konservativa att vinna valet med 200 eller 300 röster." Han gav sina tilltänkta kidnappare några öl, och de övergav sin plan.{{Anmärkning|Douglas-Home talade aldrig offentligt om kidnappningen eftersom han inte ville förstöra karriären för sin livvakt, men berättade historien 1977 för Hailsham, som skrev ner den i sina dagböcker.<ref>{{Cite news |last=Pierce |first=Andrew |date=14 April 2008 |title=How Alec Douglas-Home foiled student kidnappers with beer |url=https://www.telegraph.co.uk/news/uknews/1585069/How-Alec-Douglas-Home-foiled-student-kidnappers-with-beer.html |url-status=live |archive-url=https://web.archive.org/web/20180924121223/https://www.telegraph.co.uk/news/uknews/1585069/How-Alec-Douglas-Home-foiled-student-kidnappers-with-beer.html |archive-date=24 September 2018 |access-date=2 April 2018 |work=The Daily Telegraph}}</ref> I juli 2009 sände BBC Radio 4 en dramatisering av händelsen med titeln ''The Night They Tried to Kidnap the Prime Minister'', skriven av Martin Jameson och med [[Tim McInnerny]] i huvudrollen som Douglas-Home.<ref>{{Cite news |date=11 July 2009 |title=Afternoon Play |url=http://docs.newsbank.com/openurl?ctx_ver=z39.88-2004&rft_id=info:sid/iw.newsbank.com:UKNB:LTIB&rft_val_format=info:ofi/fmt:kev:mtx:ctx&rft_dat=12962AD6A036DB50&svc_dat=InfoWeb:aggregated5&req_dat=102CDD40F14C6BDA |url-access=registration |work=The Times |via=newsbanks.com}}</ref>}}

Mandatperioden för det parlament som valdes 1959 skulle löpa ut i oktober 1964. Parlamentet upplöstes den 25 september och efter tre veckors kampanjande hölls valet 1964 den 15 oktober. Douglas-Homes tal handlade om framtiden för kärnvapenavskräckningen, medan rädslan för Storbritanniens relativa nedgång i världen, återspeglad i kroniska problem med betalningsbalansen, hjälpte Labourpartiet i dess fall.<ref>Young, John W. (2007), "International Factors and the 1964 Election", Contemporary British History, vol. 21, no. 3, pp. 351–371, doi:10.1080/13619460600825931, S2CID 154812255</ref> De konservativa under Douglas-Home gjorde mycket bättre ifrån sig än vad många förutspådde, men Labour under Wilson vann med en knapp majoritet. Labour fick 317 platser, de konservativa 304 och liberalerna 9.<ref>{{Cite news |last=Rose |first=Richard |date=17 October 1964 |title=Percentage drop in the Conservative poll was biggest for any party since 1945 |work=The Times |p=6}}</ref>

== I opposition (1964-1970) ==
[[Fil:Harold Wilson (1967).jpg|thumb|upright|alt=Middle-aged man, clean shaven, full head of greying hair|[[Harold Wilson]], Oppositionsledare och Douglas-Homes efterträdare]]
Som oppositionsledare övertalade Douglas-Home Macleod och [[Enoch Powell]] att återinträda i de konservativas främsta led. Bara några veckor efter valet drog sig Butler tillbaka från politiken och accepterade posten som Master of [[Trinity College, Cambridge|Trinity College i Cambridge]] tillsammans med en pärsvärdighet på livstid.<ref>Thorpe, D. R. (1997), Alec Douglas-Home, London: Sinclair-Stevenson, ISBN 1-85619-663-1</ref> Douglas-Home tilldelade inte omedelbart skuggportföljer till sina kollegor, men i januari 1965 gav han Maudling utrikesdepartementet i uppdrag och Heath blev talesman i finans- och ekonomifrågor.<ref>Thorpe, D. R. (1997), Alec Douglas-Home, London: Sinclair-Stevenson, ISBN 1-85619-663-1</ref> Det fanns inget omedelbart tryck på Douglas-Home att lämna över ledarskapet till en medlem av den yngre generationen, men i början av 1965 hade en ny konservativ grupp kallad PEST (Pressure for Economic and Social Toryism) diskret börjat kräva en förändring.<ref>Roth, Andrew (1972), Heath and the Heathmen, London: Routledge and Keegan Paul, ISBN 0-7100-7428-X</ref> Douglas-Home kände antingen inte, eller valde att ignorera, det faktum att Heath hade gjort en donation till PEST. Han bestämde sig för att det var dags för honom att avgå som ledare, med Heath som sin föredragna efterträdare.<ref>Roth, Andrew (1972), Heath and the Heathmen, London: Routledge and Keegan Paul, ISBN 0-7100-7428-X</ref>

Fast besluten att partiet skulle överge de "sedvanliga samrådsprocesserna", som hade orsakat sådan hätskhet när han utnämndes 1963, inrättade Douglas-Home en ordnad process med hemlig omröstning av konservativa parlamentsledamöter för valet av hans närmaste och framtida efterträdare som partiledare. För att värna om opartiskheten organiserades omröstningen av 1922 års kommitté, de konservativa parlamentsledamöterna.<ref>Roth, Andrew (1972), Heath and the Heathmen, London: Routledge and Keegan Paul, ISBN 0-7100-7428-X</ref> Douglas-Home meddelade sin avgång som ledare för de konservativa den 22 juli 1965. Tre kandidater ställde upp i partiledarvalet 1965: Heath, Maudling och Powell. Heath vann med 150 röster (en av dem avgivna av Douglas-Home) mot 133 för Maudling och 15 för Powell.<ref>Roth, Andrew (1972), Heath and the Heathmen, London: Routledge and Keegan Paul, ISBN 0-7100-7428-X</ref>

Douglas-Home accepterade utrikesportföljen i Heaths skuggkabinett. Många förväntade sig att detta skulle bli en kortlivad utnämning, ett förspel till Douglas-Homes pensionering från politiken.<ref>Thorpe, D. R. (1997), Alec Douglas-Home, London: Sinclair-Stevenson, ISBN 1-85619-663-1</ref> Det kom vid en svår tidpunkt i de brittiska utrikesrelationerna: händelserna i den självstyrande kolonin [[Rhodesia]] (tidigare [[Sydrhodesia]]), som hade gått mot kris under några år, bröt slutligen ut i öppet uppror mot brittisk suveränitet. Den övervägande vita minoritetsregeringen där motsatte sig en omedelbar övergång till svart majoritetsstyre innan kolonin hade uppnått status som suverän stat, och i november 1965 förklarade den ensidigt självständighet. Douglas-Home vann stöd från Labours parlamentsledamöter som [[Tony Benn|Wedgwood Benn]], senare känd som Tony Benn, för sitt orubbliga motstånd mot rebellregeringen och för att han ignorerade dem på högerflygeln i det konservativa partiet som sympatiserade med rebellerna på grund av ras.<ref>Thorpe, D. R. (1997), Alec Douglas-Home, London: Sinclair-Stevenson, ISBN 1-85619-663-1</ref>
[[Fil:Enoch Powell Allan Warren.jpg|thumb|right|alt=An elderly man with full head of hair and small moustache, staring into the camera|upright|[[Enoch Powell]] återvände till de konservativas främsta bänk 1964 och försökte senare bli partiledare.]]

År 1966 blev Douglas-Home ordförande för [[Marylebone Cricket Club]] (MCC), som då var det styrande organet för engelsk och internationell cricket. Ordförandeposten hade i allmänhet varit en till stor del ceremoniell position, men Douglas-Home blev indragen i två kontroverser, en av dem med internationella implikationer.<ref>Thorpe, D. R. (1997), Alec Douglas-Home, London: Sinclair-Stevenson, ISBN 1-85619-663-1</ref> Det var den så kallade "[[D'Oliveira-affären]]", där inkluderingen av en icke-vit spelare i det engelska laget som skulle turnera i Sydafrika ledde till att [[apartheid]]regimen i [[Pretoria]] ställde in turnén. I sin redogörelse för affären kritiserar den politiske journalisten Peter Oborne Douglas-Home för hans vacklande inställning till den sydafrikanske premiärministern [[John Vorster]] mot vilken, enligt Oborne, "han inte var mer robust än Chamberlain hade varit mot Hitler trettio år tidigare".<ref>Oborne, Peter (2004), Basil D'Oliveira. Cricket and Conspiracy: The Untold Story, London: Little, Brown, ISBN 0-316-72572-2</ref> Douglas-Homes råd till MCC-kommittén att inte pressa sydafrikanerna för att få förhandsgarantier om D'Oliveiras acceptans, och hans optimistiska försäkringar om att allt skulle bli bra, blev föremål för mycket kritik från en grupp MCC-medlemmar ledda av pastor David Sheppard.<ref>Thorpe, D. R. (1997), Alec Douglas-Home, London: Sinclair-Stevenson, ISBN 1-85619-663-1</ref> Den andra kontroversen handlade inte om ras utan om social klass. Brian Close fick sluta som Englands lagkapten till förmån för Colin Cowdrey. Close förbigicks efter att ha använt fördröjningstaktik när han var kapten för Yorkshire i en county-match, men flytten sågs allmänt som partisk mot cricketspelare från den gamla amatörtraditionen,<ref name=reyburn/> som officiellt hade upphört 1963.{{Anmärkning|Fram till 1963 klassificerades de som deltog i förstklassig cricket som "Gentlemen" (amatörer) eller "Players" (proffs).<ref>{{Cite news |date=1 February 1963 |title=End of Amateurs in Cricket |work=The Times |p=4}}</ref> Amatörer hade länge dominerat spelet. Fram till 1950 var den panel av väljare som valde det engelska laget uteslutande amatörer (med undantag för panelerna 1926 och 1930 till vilka Jack Hobbs och Wilfred Rhodes var adjungerade)<ref>{{Cite news |date=15 March 1950 |title=Cricket – Test Match Selectors Appointed |work=The Times |p=9}}</ref> och det var inte förrän 1952 som en professionell cricketspelare, Leonard Hutton, för första gången utsågs till kapten för det engelska laget.<ref>{{Cite news |date=26 May 1952 |title=Hutton Captains England – Break with Tradition |work=The Times |p=6}}</ref> Close var från den professionella sidan av spelet. ''Birmingham Post'' skrev om honom: "Mannen som möjligen var förutbestämd att bli Englands störste cricketkapten, offrades på den gamla skolans slipsaltare. I duggregniga förhållanden i Edgbaston 1967 berövade Yorkshire under Close Warwickshire segern med en tidsödande taktik som till slut bara såg två overs kastas under de sista 15 minuterna."<ref name="reyburn">{{Cite news |last=Reyburn |first=Ross |date=1 March 2003 |title=Books: The warrior from Yorkshire |url=http://docs.newsbank.com/openurl?ctx_ver=z39.88-2004&rft_id=info:sid/iw.newsbank.com:UKNB:BPOC&rft_val_format=info:ofi/fmt:kev:mtx:ctx&rft_dat=0F9C7B37933E5B79&svc_dat=InfoWeb:aggregated5&req_dat=102CDD40F14C6BDA |work=The Birmingham Post |via=newsbank.com}}</ref>}}

Wilsons knappa majoritet efter valet 1964 hade gjort det svårt för regeringen att sköta affärerna, och 1966 utlyste han ett nytt val där Labour fick en stark majoritet på 96 röster. Några äldre medlemmar av Heaths team, inklusive Lloyd, drog sig tillbaka från första bänken för att ge plats åt medlemmar av nästa generation.<ref>Thorpe, D. R. (1997), Alec Douglas-Home, London: Sinclair-Stevenson, ISBN 1-85619-663-1</ref> Heath flyttade Maudling till utrikesdepartementet och Douglas-Home tog över Lloyds ansvar som talesman för samväldets relationer.<ref>Thorpe, D. R. (1997), Alec Douglas-Home, London: Sinclair-Stevenson, ISBN 1-85619-663-1</ref> Heath sågs allmänt som ineffektiv mot Wilson, och när valet 1970 närmade sig fanns det en oro inom partiet att han skulle förlora och att Powell skulle försöka ersätta honom som ledare. Maudling och chefsinpiskaren [[William Whitelaw, 1:e viscount Whitelaw|William Whitelaw]] trodde att om Heath var tvungen att avgå skulle Douglas-Home vara den säkraste kandidaten för att hålla Powell utanför.<ref>Thorpe, D. R. (1997), Alec Douglas-Home, London: Sinclair-Stevenson, ISBN 1-85619-663-1</ref> Douglas-Home delade deras uppfattning att Labour skulle vinna valet 1970 och att Heath då kanske skulle bli tvungen att avgå, men han vägrade att binda sig. Till nästan allas förvåning utom Heath vann de konservativa valet, med en majoritet på 31 platser.<ref>Roth, Andrew (1972), Heath and the Heathmen, London: Routledge and Keegan Paul, ISBN 0-7100-7428-X</ref>

Douglas-Home blev [[hedersdoktor]] vid Heriot-Watt University 1966..<ref>{{Citation |title=Honorary Degrees Working Group |url=http://www1.hw.ac.uk/graduation/honorary-graduates.htm |access-date=11 April 2016 |archive-url=https://web.archive.org/web/20160418163907/http://www1.hw.ac.uk/graduation/honorary-graduates.htm |archive-date=18 April 2016 |url-status=live |place=Edinburgh |publisher=Heriot-Watt University }} {{Wayback|url=http://www1.hw.ac.uk/graduation/honorary-graduates.htm |date=20160418163907 }}</ref>

== Utrikes- och Samväldesminister (1970–1974) ==
[[Fil:Sir Alex Douglas Hume, met with PM Golda Meir in Jerusalem (FL45726505).jpg|miniatyr|vänster|Israels premiärminister [[Golda Meir]] och Douglas-Home i Jerusalem 1972]]
Heath bjöd in Douglas-Home att gå med i kabinettet och ta hand om utrikes- och samväldesfrågor. Under tidigare århundraden hade det inte varit ovanligt att en före detta premiärminister tjänstgjorde i en efterträdares kabinett, och även under de föregående femtio åren hade [[Arthur Balfour]], [[Stanley Baldwin]], [[Ramsay MacDonald]] och [[Neville Chamberlain]] gjort det. Fram till 2023 skulle Douglas-Home vara den senaste före detta premiärministern som utsetts till en ministerpost.{{Anmärkning|Premiärministrar som tjänstgjorde under en eller flera av sina efterträdare var: [[Augustus FitzRoy, 3:e hertig av Grafton|hertigen av Grafton]] under [[Frederick North, 2:e earl av Guilford|North]],<ref>Pike, E. Royston (1968), Britain's Prime Ministers, London: Odhams, ISBN 0-600-72032-2</ref> [[William Cavendish-Bentinck, 3:e hertig av Portland|hertigen av Portland]] under [[William Pitt den yngre|Pitt]],<ref>Pike, E. Royston (1968), Britain's Prime Ministers, London: Odhams, ISBN 0-600-72032-2</ref> [[Henry Addington|Addington]] under [[William Wyndham Grenville, 1:e baron Grenville|Grenville]],<ref>Pike, E. Royston (1968), Britain's Prime Ministers, London: Odhams, ISBN 0-600-72032-2</ref> [[Frederick John Robinson, 1:e viscount Goderich|Goderich]] under [[Charles Grey, 2:e earl Grey|Grey]],<ref>Pike, E. Royston (1968), Britain's Prime Ministers, London: Odhams, ISBN 0-600-72032-2</ref> [[Arthur Wellesley, hertig av Wellington|Wellington]] under [[Robert Peel|Peel]],<ref>Pike, E. Royston (1968), Britain's Prime Ministers, London: Odhams, ISBN 0-600-72032-2</ref> Balfour under [[H.H. Asquith|Asquith]],<ref>Pike, E. Royston (1968), Britain's Prime Ministers, London: Odhams, ISBN 0-600-72032-2</ref> [[Lloyd George]] och Baldwin,<ref>Pike, E. Royston (1968), Britain's Prime Ministers, London: Odhams, ISBN 0-600-72032-2</ref> Baldwin under MacDonald och MacDonald under Baldwin, och Chamberlain under Churchill.<ref>Pike, E. Royston (1968), Britain's Prime Ministers, London: Odhams, ISBN 0-600-72032-2</ref>}} Om Balfours utnämning till [[H.H. Asquith|Asquiths]] kabinett 1916 sa [[Lord Rosebery]], som hade varit premiärminister 1894–95, att det var "en flyktig och farlig lyx" att ha en före detta premiärminister i kabinettet.<ref>Thorpe, D. R. (1997), Alec Douglas-Home, London: Sinclair-Stevenson, ISBN 1-85619-663-1</ref> Thorpe skriver att Heaths utnämning av Douglas-Home "inte var en lyx utan en viktig stöttepelare för hans administration".<ref>Thorpe, D. R. (1997), Alec Douglas-Home, London: Sinclair-Stevenson, ISBN 1-85619-663-1</ref>

Wilsons regering hade 1966 slagit samman Colonial Office och Commonwealth Relations Office till [[Commonwealth Office]],<ref>{{Cite news |title=An Honourable Record |date=30 July 1966 |newspaper=The Times |p=9}}</ref> som två år senare slogs samman med Foreign Office och bildade [[Foreign and Commonwealth Office]] (FCO).<ref>{{Cite news |last=Wood |first=David |date=17 October 1968 |title=Ministers in merger dilemma |work=The Times |p=1}}</ref> Heath utsåg Douglas-Home till chef för departementet, med återigen en andra minister, denna gång [[Anthony Barber]], som huvudansvarig, liksom Heath hade varit på 1960-talet, för förhandlingarna om Storbritanniens anslutning till EEG. Den här gången befann sig båda ministrarna i underhuset. Barbers kabinettspost var officiellt [[Kansler för hertigdömet Lancaster]].<ref>{{Cite news |last=Wood |first=David |date=22 June 1970 |title=The new Cabinet |work=The Times |p=10}}</ref>

Inom några veckor efter valet flyttades Barber från FCO till finansdepartementet för att ta över som kansler efter Iain Macleod, som plötsligt avled den 20 juli. Även om de aldrig hade haft ett lätt förhållande, erkände Douglas-Home sin kollegas betydelse och kände förlusten av honom både politiskt och personligt.<ref>Thorpe, D. R. (1997), Alec Douglas-Home, London: Sinclair-Stevenson, ISBN 1-85619-663-1</ref> Vissa kommentatorer har hävdat att Macleods död och ersättandet av den mindre betydande figuren Barber på ett ödesdigert sätt underminerade den ekonomiska framgången för Heaths regering.<ref>Maitland, Donald (1996), Diverse Times, Sundry Places, Brighton: Alpha Press, ISBN 1-898595-17-8; {{Cite magazine |title=Without Roy Jenkins |magazine=The Economist |date=18 September 1976 |p=14}}; and {{Cite news |title=Macleod in power |date=15 December 1990 |newspaper=The Economist |p=36}}</ref>
[[Fil:Andrei Gromyko 1972 (cropped).jpg|thumb|upright|right|alt=middle aged man, clean shaven with full head of dark hair|[[Andrej Gromyko]], Douglas-Homes sovjetiska motsvarighet]]
Barber ersattes av [[Geoffrey Rippon]], som skötte de dagliga förhandlingarna, under ledning av Heath. Douglas-Home koncentrerade sig, liksom tidigare, på öst-västliga frågor och samväldesfrågor. Han var införstådd med Heaths politik i fråga om EEG och gjorde mycket för att övertyga tvivlare på högerflygeln i det konservativa partiet om att det var önskvärt med ett brittiskt inträde. Hurd skriver:

:''Till sitt temperament och sin bakgrund befann han sig en bit bort från Heaths passionerade engagemang för ett enat Europa. Desto viktigare var hans orubbliga stöd för det brittiska inträdet, som han grundade på en tydlig bedömning av Storbritanniens plats i den moderna världen, och i synnerhet dess förhållande till Frankrike och Tyskland å ena sidan och Förenta staterna å den andra. På så sätt ger det konservativa partiets höger en välbehövlig försäkran.<ref name=dnb/>''

I relationerna mellan öst och väst fortsatte Douglas-Home sin politik för att hålla Sovjetunionen i schack. I september 1971, efter att inte ha fått några tillfredsställande resultat av förhandlingarna med Gromyko om [[KGB]]:s flagranta verksamhet i Storbritannien, utvisade han 105 sovjetiska diplomater för spioneri.<ref name=thaw/> Förutom den uppståndelse som detta gav upphov till<ref name="leapman">{{Cite news |last=Leapman |first=Michael |date=28 September 1971 |title=Gromyko threat of reprisals on diplomats fails to sway Sir Alec |work=The Times |p=1}}</ref> ansåg Sovjet att den brittiska regeringens inställning till förhandlingarna om avspänning i Europa var överdrivet försiktig, till och med skeptisk.<ref name=thaw/> Gromyko var dock realistisk nog att upprätthålla en fungerande relation med den brittiska regeringen.<ref name=leapman/> Bara några dagar efter utvisningarna från London träffades han och Douglas-Home och diskuterade Mellanöstern och nedrustning.<ref name=leapman/> På detta område av utrikespolitiken ansågs Douglas-Home allmänt vara en framgång.<ref name="thaw">{{Cite news |date=4 December 1973 |title=Thaw in Anglo-Soviet Relations |work=The Times |p=17}}</ref>

I förhandlingarna om Rhodesias framtid var Douglas-Home mindre framgångsrik. Han spelade en avgörande roll när det gällde att övertala rebelledaren [[Ian Smith]] att acceptera förslag om en övergång till afrikanskt majoritetsstyre.<ref>{{Cite news |last=Wood |first=David |date=26 November 1971 |title=Commons triumph for Sir Alec but Labour promise Rhodesia battle |work=The Times |p=1}}</ref> Douglas-Home inrättade en oberoende kommission under ledning av en högt uppsatt brittisk domare, Lord Pearce, för att undersöka hur acceptabla förslagen var för majoritetsopinionen i Rhodesia. Efter ett omfattande fältarbete i hela Rhodesia rapporterade kommissionen: "Vi är övertygade om att förslagen är acceptabla för den stora majoriteten av européerna. Vi är lika nöjda ... att majoriteten av afrikanerna förkastade förslagen. Enligt vår uppfattning anser Rhodesias folk som helhet inte att förslagen är godtagbara som grund för självständighet."<ref>{{Cite news |date=24 May 1972 |title=Decision genuine expression of African opinion |work=The Times |p=8}}</ref> Till Douglas-Homes besvikelse blev det ingen lösning, och Rhodesia förblev en rebellregim långt efter att han lämnat makten.<ref>Thorpe, D. R. (1997), Alec Douglas-Home, London: Sinclair-Stevenson, ISBN 1-85619-663-1</ref>

== Pensionering (1974-1995) ==
[[Fil:Alec Douglas-Home, by Allan Warren.jpg|thumb|left|alt=head and shoulders image of clean shaven, slim, bald man of mature years; the same man in the picture at the head of the page|Home, fotograferad av [[Allan Warren]] 1986]]
Vid de allmänna valen i februari 1974 besegrades Heaths regering med knapp marginal. Douglas-Home, som då var 70 år gammal, avgick vid det andra valet samma år, som utlystes i oktober av Labours minoritetsregering i hopp om att vinna en fungerande majoritet. Han återvände till överhuset i slutet av 1974 då han accepterade att utnämnas till [[Life peer]] och blev känd som '''''Baron Home of [[the Hirsel]]''', of [[Coldstream]] i [[Berwickshire|grevskapet Berwick]]''.<ref>{{London Gazette|mode=cs2 |date=24 December 1974 |issue=46441 |pp=1–2}}</ref>

Mellan 1977 och 1989 var Home guvernör för [[I Zingari]], det nomadiska cricketlaget.<ref>horpe, D. R. (1997), Alec Douglas-Home, London: Sinclair-Stevenson, ISBN 1-85619-663-1</ref> Som pensionär publicerade han tre böcker: ''The Way The Wind Blows'' (1976), som Hurd beskrev som "en godmodig självbiografi, med kanske fler anekdoter än insikter", ''Border Reflections'' (1979),<ref>Home, Lord (1979), Border Reflections – Chiefly on the Arts of Shooting and Fishing, London: Collins, ISBN 0-00-216301-2</ref> och hans korrespondens med sitt barnbarn [[Matthew Darby]], ''Letters to a Grandson'' (1983).<ref>Home, Lord (1983), Letters to a Grandson, London: Collins, ISBN 0-00-217061-2</ref> Under 1980-talet tillbringade Home alltmer tid i [[Skottland]] med sin familj. Han var en ivrig fiskare och tyckte om att skjuta. Hurd skriver att "det fanns inget plötsligt ögonblick då han övergav politiken", snarare att "hans ingripanden blev färre och färre".<ref name=dnb/> Hans sista tal i överhuset var 1989, då han talade mot Hurds förslag om att åtala krigsförbrytare som bodde i Storbritannien: "Efter en sådan tid kan man inte se att rättvisa skipas. Det skulle vara farligt att förlita sig på minnen av händelser som inträffade för så länge sedan. Det var för sent att ta upp frågan igen."<ref>{{Cite news |date=5 December 1989 |title=Hitler must not have posthumous victory, peers told |url=http://docs.newsbank.com/openurl?ctx_ver=z39.88-2004&rft_id=info:sid/iw.newsbank.com:UKNB:LTIB&rft_val_format=info:ofi/fmt:kev:mtx:ctx&rft_dat=0F91039F75C28CC3&svc_dat=InfoWeb:aggregated5&req_dat=102CDD40F14C6BDA |url-access=registration |url-status=live |archive-url=https://web.archive.org/web/20211108141104/http://docs.newsbank.com/openurl?ctx_ver=z39.88-2004&rft_id=info%3Asid%2Fiw.newsbank.com%3AUKNB%3ALTIB&rft_val_format=info%3Aofi%2Ffmt%3Akev%3Amtx%3Actx&rft_dat=0F91039F75C28CC3&svc_dat=InfoWeb%3Aaggregated5&req_dat=102CDD40F14C6BDA |archive-date=8 November 2021 |access-date=8 November 2021 |work=The Times |via=newsbank.com}}</ref> Hans tillbakadragande från offentliga angelägenheter blev mer markant efter hans hustrus död 1990, efter 54 års äktenskap.<ref name=dnb/> 

I sina memoarer skriver han om när han mot slutet av sitt liv råkade i samspråk med två äldre damer på ett tåg från London till Berwick. De sa: "Vi har alltid tyckt att det var en stor tragedi för vårt land att du aldrig blev premiärminister." Home svarade med ett leende: "Jag var faktiskt det, men bara under en mycket kort tid."<ref>Home, 1979, 285</ref>

== Familj ==
År 1936 gifte sig Douglas-Home med [[Elizabeth Douglas-Home|Elizabeth Alington]]. Hennes far [[Cyril Alington]] hade varit Douglas rektor på Eton och var från 1933 [[Dekan (kyrka)|dekan]] i [[Durham]]. Gudstjänsten hölls i [[katedralen i Durham]] och leddes av Alington tillsammans med [[William Temple (ärkebiskop)|William Temple]], [[ärkebiskop av York]] och [[Hensley Henson]], [[biskop av Durham]].<ref name="times36">{{Cite news |date=5 October 1936 |title=Marriages&nbsp;– Lord Dunglass, M.P. and Miss E. H. Alington |work=The Times |p=15}}</ref> Förutom det stora antalet aristokratiska gäster var hushålls- och godspersonalen på Douglas-Homes slott Douglas Castle och Hirsel inbjudna.<ref name=times36/> I äktenskapet föddes fyra barn: Caroline, Meriel, Diana och [[David Douglas-Home, 15:e earl av Home|David]].<ref name="timesobit"/> Den senare var Homes arvinge, som blev den 15:e earlen av Home 1995.{{Anmärkning|Douglas-Homes levnadstecknare D. R. Thorpe noterar att under det att Peerage Act 1963 antogs i parlamentet, föreskrevs det ursprungligen i lagförslaget att en avsagd pärsvärdighet skulle upphöra permanent, snarare än bara för den avsägnes livstid. Thorpe observerar att om denna bestämmelse hade förblivit ett villkor för att avsäga sig sitt earlskap 1963, och därmed förhindrat sin son från att ärva titeln i sinom tid, skulle Home inte ha gått vidare och inte ha blivit premiärminister.<ref>Thorpe (1997), p. 260</ref>}} Douglas-Homes maka avled i september 1990.

Douglas-Home avled på Hirsel i oktober 1995 i en ålder av 92 år, fyra månader efter att hans motståndare i parlamentet, [[Harold Wilson]], hade avlidit. Han begravdes på Lennel kyrkogård i Coldstream.<ref>Thorpe (1997), p. 463</ref>

== Eftermäle ==
[[Fil:Sir Alec Douglas-Home (geograph 3131225).jpg|thumb|Staty av Douglas-Home på [[The Hirsel]] av skulptören professor Bill Scott, avtäckt 1998.<ref>{{Cite web |title=Sir Alec Douglas-Home Memorial |url=http://billscottsculptor.co.uk/project/sir-alec-douglas-home/ |url-status=live |archive-url=https://web.archive.org/web/20180206002618/http://billscottsculptor.co.uk/project/sir-alec-douglas-home/ |archive-date=6 February 2018 |access-date=5 February 2018 |publisher=Bill Scott Estate}}</ref>]]
Homes tid som premiärminister blev kort och inte iögonfallande för radikal innovation. Hurd anmärker: "Han var inte kapabel till Macmillans fantasier", men han var en effektiv praktisk politiker.<ref name=dnb/> På Commonwealth Relations Office och Foreign Office spelade han en viktig roll i att hjälpa till att hantera Storbritanniens övergång från imperialistisk makt till europeisk partner. Både Thorpe och Hurd citerar en promemoria som Macmillan skrev 1963, avsedd att hjälpa drottningen att välja sin efterträdare:

:''Lord Home är helt klart en man som representerar den gamla styrande klassen när den är som bäst ... Han är inte ärelysten i den bemärkelsen att han vill smida planer för makt, även om han inte är dum nog att motstå heder när det gäller honom ... Han ger detta intryck genom en egendomlig blandning av stor artighet, och även om han ger efter för påtryckningar, med underliggande stelhet i principfrågor. Det är intressant att han har visat sig vara så omtyckt av män som president Kennedy och Rusk och Gromyko. Det är just denna egenskap som den klass han tillhör har när den är som bäst, eftersom de tänker på den fråga som diskuteras och inte på sig själva.<ref>Thorpe (1997), p. 301</ref>''

Douglas Hurd, en gång Homes privatsekreterare och många år senare hans efterträdare (efter sju mellanliggande innehavare av posten) som utrikes- och samväldesminister, skrev följande personliga kommentar: "De tre artigaste män jag kände i politiken var Lord Home, [[kung Hussein av Jordanien]] och president [[Nelson Mandela]]. Alla tre hade det lätt från födseln i den meningen att de aldrig behövde oroa sig för vilka de själva var och därför hade mer tid att bry sig om andras känslor."<ref name=dnb/>

Även om vissa i det konservativa partiet höll med Wilson (och [[Jo Grimond]], den liberale ledaren) om att de konservativa skulle ha vunnit valet 1964 om Butler hade varit premiärminister, observerade ''The Times'', "bör man inte bortse från att Home i oktober 1963 tog över en regering vars moral var krossad och vars ställning i opinionsmätningarna var urusel. Ett år senare vann Labour valet, med en total majoritet på bara fyra platser. Att [Home] återtog så mycket mark på så kort tid var i sig en bedrift." När ''The Times'' såg tillbaka på Homes karriär ansåg de att hans rykte inte vilade på hans korta tid som premiärminister, utan på hans två perioder som utrikesminister: "Han förde till kontoret ... hans förmåga att tala klarspråk, att vara tuff mot Sovjetunionen och att vara bestämd (ibland tolkad som brist på sympati) gentemot länderna i Afrika och Asien. Men han förde med sig något annat också: en ovanlig grad av internationell respekt."<ref name=timesobit/>

== Referenser ==
=== Anmärkningar ===
{{Anmärkningslista}}
=== Noter ===
<references/>

== Tryckta källor ==
{{kolumner|2}}
* {{Citation |last=Chayes |first=Abram |title=The Cuban Missile Crisis |date=1974 |url=https://archive.org/details/cubanmissilecris00chay |series=International Crises and the Role of Law |place=New York |publisher=Oxford University Press |isbn=0-19-519758-5 |url-access=registration}}
* {{Citation |last=Churchill |first=Winston |title=The Gathering Storm |date=1985 |url=https://archive.org/details/gatheringstorm00chur_0 |place=New York |publisher=Houghton Miffin |isbn=0-395-41055-X |orig-year=1948}}
* {{Citation |last=Connolly |first=Cyril |title=Enemies of Promise |date=1961 |place=Harmondsworth |publisher=Penguin Books |oclc=4377425 |orig-year=1949}}
* {{Citation |last=Divine |first=Robert A. |title=The Cuban Missile Crisis |date=1971 |url=https://archive.org/details/unset0000unse_x1o4 |place=Chicago |publisher=Quadrangle Books |isbn=0-8129-0183-5}}
* {{Citation |last=Dutton |first=David |title=Douglas-Home |date=2006 |series=The 20 British Prime Ministers of the 20th Century |place=London |publisher=Haus Publishing |isbn=1-904950-67-1}}
* {{Citation |last=Gromyko |first=Andrei |title=Memoirs |date=1989 |place=London |publisher=Arrow Books |isbn=0-09-968640-6 |author-link=Andrei Gromyko}}
* {{Citation |last=Heath |first=Edward |title=The Course of My Life – My Autobiography |date=1998 |place=London |publisher=Hodder and Stoughton |isbn=0-340-70852-2}}
* {{Citation |last=Hennessy |first=Peter |title=The Prime Minister – The Office and its Holders Since 1945 |date=2001 |place=London |publisher=Penguin |isbn=0-14-028393-5 |author-link=Peter Hennessy}}
* {{Citation |last=Home |first=Lord |title=The Way the Wind Blows – An Autobiography |date=1976 |url=https://archive.org/details/waywindblows00home |place=London |publisher=Collins |isbn=0-00-211997-8}}
* {{Citation |last=Home |first=Lord |title=Border Reflections – Chiefly on the Arts of Shooting and Fishing |date=1979 |author-mask=2 |place=London |publisher=Collins |isbn=0-00-216301-2}}
* {{Citation |last=Home |first=Lord |title=Letters to a Grandson |date=1983 |author-mask=2 |place=London |publisher=Collins |isbn=0-00-217061-2}}
* {{Citation |last=Howard |first=Anthony |title=RAB – The Life of R A Butler |date=1987 |url=https://archive.org/details/rablifeofrabutle0000howa |place=London |publisher=Jonathan Cape |isbn=0-224-01862-0 |author-link=Anthony Howard (journalist) |url-access=registration}}
* {{Citation |last=Hutchinson |first=George |title=The Last Edwardian at No 10 – An Impression of Harold Macmillan |date=1980 |url=https://archive.org/details/lastedwardianatn0000hutc |place=London and New York |publisher=Quartet Books |isbn=0-7043-2232-3 |url-access=registration}}
* {{Citation |last=Ingrams |first=Richard |title=The Life and Times of Private Eye |date=1971 |place=London |publisher=Penguin |isbn=0-7139-0255-8 |author-link=Richard Ingrams}}
* {{Citation |last=Maitland |first=Donald |title=Diverse Times, Sundry Places |date=1996 |place=Brighton |publisher=Alpha Press |isbn=1-898595-17-8 |author-link=Donald Maitland}}
* {{Citation |last=Newsom |first=David |title=The Imperial Mantle |date=2001 |url=https://archive.org/details/imperialmantleun00news |place=Bloomington |publisher=Indiana University Press |isbn=0-253-10849-7 |url-access=registration}}
* {{Citation |last=Oborne |first=Peter |title=Basil D'Oliveira. Cricket and Conspiracy: The Untold Story |date=2004 |place=London |publisher=Little, Brown |isbn=0-316-72572-2}}
* {{Citation |last=Pike |first=E. Royston |title=Britain's Prime Ministers |date=1968 |place=London |publisher=Odhams |isbn=0-600-72032-2}}
* {{Citation |last=Pimlott |first=Ben |title=Harold Wilson |date=1992 |place=London |publisher=Harper Collins |isbn=0-00-215189-8 |author-link=Ben Pimlott}}
* {{Citation |last=Roth |first=Andrew |title=Heath and the Heathmen |date=1972 |url=https://archive.org/details/heathheathmen0000roth |place=London |publisher=Routledge and Keegan Paul |isbn=0-7100-7428-X |author-link=Andrew Roth |url-access=registration}}
* {{Citation |last=Thomas-Symonds |first=Niklaus |title=Attlee – A Life in Politics |date=2010 |place=London |publisher=Tauris |isbn=978-1-84511-779-5}}
* {{Citation |last=Thorpe |first=D. R. |title=Alec Douglas-Home |date=1997 |place=London |publisher=Sinclair-Stevenson |isbn=1-85619-663-1}}
* {{Citation |last=Thorpe |first=D. R. |title=Supermac – The Life of Harold MacMillan |date=2010 |author-mask=2 |place=London |publisher=Chatto and Windus |isbn=978-0-7011-7748-5}}
* {{Citation |last=Wilby |first=Peter |title=Anthony Eden |date=2006 |series=The 20 British Prime Ministers of the 20th Century |place=London |publisher=Haus Publishing |isbn=1-904950-65-5}}
* {{Citation |last=Wilson |first=Geoffrey |title=Cases and Materials on Constitutional and Administrative Law |date=1976 |place=Cambridge |publisher=Cambridge University Press |isbn=0-521-20816-5}}
* {{Citation |last=Young |first=John W. |title=International Factors and the 1964 Election |work=Contemporary British History |volume=21 |issue=3 |pp=351–371 |date=2007 |url=https://nottingham-repository.worktribe.com/output/2482263 |access-date=29 March 2021 |archive-url=https://web.archive.org/web/20211108141113/https://nottingham-repository.worktribe.com/output/2482263 |archive-date=8 November 2021 |url-status=live |doi=10.1080/13619460600825931 |s2cid=154812255}}
* {{Citation |last=Young |first=Kenneth |title=Sir Alec Douglas-Home |date=1970 |place=London |publisher=Dent |oclc=471161294}}
{{kolumner-slut}}

== Vidare läsning ==
{{Kolumner|2}}
* {{Citation |last=Dickie |first=John |title=The Uncommon Commoner – A Study of Sir Alec Douglas-Home |date=1964 |url=https://archive.org/details/uncommoncommoner0000dick |place=London |publisher=Pall Mall Press |oclc=1525498 |url-access=registration}}
* {{Citation |last=Grant |first=Matthew |title=Historians, the Penguin Specials and the 'State-of-the-Nation' Literature, 1958–64 |work=Contemporary British History |volume=17 |issue=3 |pp=29–54 |date=2003}}, focus on decline of Britain
* {{Citation |last=Douglas-Home |first=Alec |title=Peaceful Change – A selection of speeches |date=1964 |editor-last=Eldon Griffiths |place=London |publisher=Barker |oclc=165151 |editor-link=Eldon Griffiths}}
* Douglas-Home, Alec, and Eberhard Busch. ''The Way the Wind Blows: An Autobiography'' (1976)
* Hill, Michael. "Alec Douglas-Home, 1964–5." in ''Leaders of the Opposition: From Churchill to Cameron'' (2012): 68–79.
* {{Citation |last=Holt |first=Andrew |title=Lord Home and Anglo–American Relations, 1961–1963 |work=Diplomacy & Statecraft |volume=15 |issue=4 |pp=699–722 |date=2005 |url=http://eprints.nottingham.ac.uk/1555/ |access-date=5 December 2020 |archive-url=https://web.archive.org/web/20201128202239/http://eprints.nottingham.ac.uk/1555/ |archive-date=28 November 2020 |url-status=live |doi=10.1080/09592290500331014 |s2cid=154452600}}
* {{Citation |last=Holt |first=Andrew |title=The Foreign Policy of the Douglas-Home Government: Britain, the United States and the End of Empire |date=2014 |place=Basingstoke |publisher=Palgrave Macmillan |isbn=978-1-137-28440-2}}
* {{Citation |last=Hughes |first=Emrys |title=Sir Alec Douglas-Home |date=1964 |place=London |publisher=Housman's |oclc=9464208 |author-link=Emrys Hughes}}
* {{Citation |last=Lomas |first=Charles W. |title=Sir Alec Douglas home: Case study in rhetorical failure |work=Quarterly Journal of Speech |volume=56 |issue=3 |pp=296–303 |date=1970 |doi=10.1080/00335637009383014}}, argues that Home's sincerity and simplicity could not overcome the amateurish ineptitude of his delivery
* Ridge-Newman, Anthony, and Anthony Ridge-Newman. "Tories, Television and Professionalization 1962–64." in ''The Tories and Television, 1951–1964: Broadcasting an Elite'' (2017): 131–138.
{{kolumner-slut}}

== Externa länkar ==
* {{Commonscat|Alec Douglas-Home}}
* [http://www.cricketarchive.com/Archive/Players/3/3359/3359.html Lord Dunglass (Alec Douglas-Home)] CricketArchive
* [http://www.gresham.ac.uk/event.asp?PageId=45&EventId=600 Prime Ministers in the Post-War world: Alec Douglas-Home], föreläsning av [[D.R. Thorpe]] vid [[Gresham College]], 24 maj 2007.

{{Storbritanniens premiärministrar}}
{{auktoritetsdata}}

{{STANDARDSORTERING:Douglas-Home, Alec}}

[[Kategori:Avlidna 1995]]
[[Kategori:Födda 1903]]
[[Kategori:Partiledare för Konservativa partiet (Storbritannien)]]
[[Kategori:Skotsk adel]]
[[Kategori:Skotska politiker]]
[[Kategori:Storbritanniens premiärministrar]]
[[Kategori:Storbritanniens utrikesministrar]]
[[Kategori:Män]]
[[Kategori:Brittiska politiker under 1900-talet]]
[[Kategori:Politiker från London]]
[[Kategori:Bilderberggruppen]]
[[Kategori:Alumner från Christ Church, Oxford]]