Wikipedia

Sveriges nationella minoritetsspråk

överblick över minoritetsspråk i Sverige
Version från den 20 maj 2014 kl. 12.03 av 193.47.167.40 (Diskussion) (→Anledningar till status)

Det finns fem erkända minoritetsspråk i Sverige. Dessa är finska, meänkieli (tornedalsfinska), samiska (samtliga dialekter), romani chib och jiddisch. Dessa har större rättigheter än andra minoritetsspråk i Sverige. Det svenska teckenspråket har en ställning som liknar de officiella minoritetsspråken, och därför kan det i många fall ses som ett sjätte minoritetsspråk.[1] I Sverige talar och använder sig majoriteten av den svenska befolkningen av det svenska språket.

Omslaget på första numret av den svenska jiddisch-språkiga publikationen Jidische Folkschtime från den 12 januari 1917.

Anledningar till status :D

De rättigheter som de svenska språken har och deras fortsatta utveckling påverkas av olika faktorer: Svenska lagar, EU-åsikten om att man bör bevara minoritetsspråk och den rådande situationen i världen som gör att det engelska språket fått alltmer utrymme i andra länder, bland dem Sverige.

Minoritetsspråkets ställning

 
Officiella minoritetsspråk i Sveriges kommuner.
  Finska
  Finska och meänkieli
  Finska, meänkieli och samiska

I april 2000 trädde i Sverige lagar i kraft gällande :) rätten att inom olika samhällsorgan och offentliga verksamheter få använda och tala språken samiska, finska och meänkieli i vissa kommuner. Lagarna utvidgades sedan den 1 januari 2010.

Lagarna grundades enligt Europeiska minoritetsspråkskonventionen som Sveriges riksdag stadfäste år 1999. Orsaken till att konventionen stiftades var det ökande intresset att skydda och bevara nationella minoriteter. De tre minoritetsspråken finska, meänkieli och samiska har en starkare ställning och större rättigheter än vad språken romani och jiddisch har. Ett antal kommuner utpekades som särskilda förvaltningsområden, där enskilda bland annat har rätt att använda språken i sina kontakter med domstolar och andra myndigheter men också utökad rätt till exempelvis ålderdomsvård på det egna språket.

Förvaltningsområdet för finska omfattar kommunerna Borås, Botkyrka, Degerfors, Eskilstuna, Fagersta, Gällivare, Gävle, Göteborg, Hallstahammar, Haninge, Haparanda, Huddinge, Håbo, Kiruna, Köping, Pajala, Sigtuna, Solna, Stockholm, Sundbyberg, Sundsvall, Surahammar, Södertälje, Tierp, Trosa, Upplands Väsby, Upplands-Bro, Uppsala, Västerås, Älvkarleby, Österåker, Östhammar och Övertorneå.[2][3][4]

Förvaltningsområdet för meänkieli omfattar kommunerna Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå.[2]

Förvaltningsområdet för samiska omfattar kommunerna Arjeplog, Arvidsjaur, Berg, Gällivare, Härjedalen, Jokkmokk, Kiruna, Lycksele, Malå, Sorsele, Storuman, Strömsund, Umeå, Vilhelmina, Åre, Älvdalen och Östersund.[2]

Gällivare och Kiruna kommuner ingår samtidigt i förvaltningsområdet för talare av finska och meänkieli, som dessutom omfattar Pajala, Haparanda och Övertorneå kommuner. Inga förvaltningsområden finns för sydsamiska, romani eller jiddisch, eftersom det är svårt att begränsa romani och jiddisch till ett specifikt område. Talare av officiella minoritetsspråk har också privilegier i övriga delar av landet, exempelvis har skolbarn rätt till hemspråksundervisning ett par timmar per vecka även om det bara gäller ett enda barn i ett visst skolområde. Lagen stipulerar vidare att forskning och undervisning i språken skall ske vid åtminstone en svensk högskola eller ett universitet.

Enligt Europarådets Minoritetsspråkkonvention, valdes minoritetsspråken finska, meänkieli, samiska, romani och jiddisch till att bli officiellt erkända i Sverige på grund av att dessa språk "av hävd" har talats i landet. Denna gräns för hur länge ett minoritetsspråk måste ha talats i Sverige är på ett ungefär från 1700-talet och framåt. Det medför att språk såsom arabiska och turkiska som förts till Sverige genom invandring under 1900-talet och senare inte erkänns som officiella minoritetsspråk. Svenskt teckenspråk klassas enligt svensk lag inte som ett officiellt språk i Sverige men det jämställs med andra minoritetsspråk.

Under 2000-talet har språksituationen i Sverige kommit in i ett nytt stadium. Minoritetsspråk har erkänts officiella för att öka chansen för bevarande och kvarlevnad såväl av språket som för identiteten för den tillhörande minoriteten. Svenskan klassas som huvudspråk men blev officiellt språk i Sverige först 2009. Engelskan har fått en allt större roll i landet och kunskaper inom engelska språket ökar i betydelse för den enskilde individen.

Det praktiska ansvaret för att intentionerna i minoritetsspråklagen följs upp ligger för finska, romani och jiddisch hos Språkrådets språkvårdsavdelning, och för meänkieli och samiska hos Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM).

Huvudansvaret för undervisning och forskning i syfte att upprätthålla kompetens i respektive språkämne fördelas på Universiteten i Sverige enligt följande[5]:

Se även

Källor

Statliga utredningar

Tryckta källor

  • Boyd, Sally (2002) Språk i fokus. Lund: Studentlitteratur
  • Hyltenstam, Kenneth (1999) Sveriges sju inhemska språk. Lund: Studentlitteratur.
  • Sverige officiella minoritetsspråk (2003) Skrifter utgivna av Svenska språknämnden, 86. Mölnlycke: Elanders Infologistics Väst AB

Webbkällor

Referenser

  1. ^ ”Är svenskt teckenspråk ett minoritetsspråk?”. Vanliga frågor om minoritetsspråk. Språkrådet. http://www.sprakradet.se/servlet/GetDoc?meta_id=2119#item100200. Läst 16 oktober 2013. 
  2. ^ [a b c] 6 § Lag (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk (2009:724)
  3. ^ Pressmeddelande: Rättigheter på minoritetsspråk förstärks (Borås, Surahammar och Västerås )
  4. ^ Pressmeddelande 2013: Fyra nya förvaltningskommuner för finska (Degerfors, Sundsvall, Fagersta och Trosa)
  5. ^ Förslag till fördelning av särskilda åtaganden inom den högre utbildningen i språk Utbildningsdepartementet, 27 november 2006
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Sveriges_nationella_minoritetsspråk&oldid=25135477”